2348835 GL0947 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:47 Måndagen den 15 december 1997/98 47 1997-12-15 00:00:00 Anslag inom socialförsäkringsområdet 36784595-E447-4D6A-BD3D-0209E908D202 15 RONNY OLANDER (s) s Fru talman! Vi behandlar nu utgiftsområde 10 om ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp och om administration av socialförsäkringarna. Låt mig först yrka bifall till hemställan i utskottets betänkan- de. Först vill jag stanna en stund vid hur viktigt det är att vi värnar och utvecklar den generella välfärden. För mig är det viktigt, eftersom jag tycker att den generella välfärden ger oss ett mer jämlikt samhälle och att den stärker sammanhållningen i samhället. Om alla som betalar skatt också får något tillbaka, så har de intresse av att bidrag och försäkringar ligger på en tillräckligt hög nivå. En grundbult i den svenska välfärdsmodellen är att vi har allmänna, offentliga försäkringar enligt in- komstbortfallsprincipen, som ger en standardtrygghet. Detta är traditionell socialdemokratisk politik. Vi skall ha ett socialförsäkringssystem som ger trygghet, som är rättvist och som är effektivt. Principen är att ge alla en rimlig standardtrygghet. Det innebär att ingen skall behöva förändra sitt liv radikalt om man blir arbetslös, om man blir sjuk, om man är hemma med barn eller när man blir gammal. Inkomstrelaterade socialförsäkringar stärker arbetslin- jen. Ju mer man arbetar, desto högre blir ersättningen. I och med att försäkringen följer individen och inte är knuten till arbetsplatsen, underlättas rörligheten på arbetsmarknaden. Inkomstrelaterade socialförsäkringar bidrar till jämställdhet mellan kvinnor och män. Varje individ har sin egen försäkring. Det lönar sig att arbeta oav- sett kön. Det är möjligt att vara ekonomiskt oberoen- de. Detta system ger den största tryggheten - också för dem med de lägsta inkomsterna. Mot bakgrund av denna prioritering i socialdemo- kratisk välfärdspolitik, säger vi nej till grundtrygghet, kontosystem och privata försäkringslösningar som alternativ till allmänna, offentliga försäkringar eller gemensam sjukvård. Vi anser att dessa alternativ leder till nya klyftor i samhället och strider mot den svenska rättvisekänslan. Fru talman! Ibland tycks vi glömma oss och kon- centrera oss på att våra system skall fungera korrekt. Vi glömmer de människor för vilka systemen är till. Därför är det så viktigt att vi sätter människan i cent- rum, att vi utgår från en helhetssyn på den människa som behöver stöd. Inga människor skall behöva ham- na mellan stolarna på grund av att den situation de lever i inte kan placeras in inom en viss myndighets ansvarsområde. Människors möjlighet att återvända till ett normalt liv efter sjukdom eller skada skall genomsyra den allmänna försäkringen. Det är viktigt med en bra och effektiv rehabilitering - både ur individens och sam- hällets perspektiv. Om allt fungerar smidigt och rätt, leder det till ett minskat lidande och till större möjlig- het för den enskilde att komma tillbaka till ett aktivt liv. För samhället innebär det minskade kostnader för både sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården. Majoriteten i socialförsäkringsutskottet tillstyrker regeringens förslag om en fördjupad samverkan på lokal nivå mellan försäkringskassa, kommun, lands- ting och länsarbetsnämnd. En sådan samverkan får omfatta fyra parter, men inget hindrar att samverkan sker mellan två eller tre parter. Detta skall vara en permanent och långsiktig verksamhet som skall träda i kraft den 1 januari 1998. Genom samverkan kan man undvika att en person får svårt att försörja sig för att handläggningen av ärendet drar ut på tiden eller att han eller hon förlorar motivationen att återvända till ett aktivt liv på grund av långa väntetider för att t.ex. få en rehabiliteringsåt- gärd. Viktigt är också en fungerande utbetalning av er- sättningar till den berörde så att denne med full kraft kan delta i rehabiliteringsinsatserna utan att vara upptagen med att jaga i fatt sin pengaersättning. Här har myndigheterna en viktig uppgift när det gäller att se till att det fungerar dem emellan. Samver- kan underlättar också myndigheternas arbete. Ta t.ex. bedömningen av när en person skall anses som arbets- för. Vissa personer har en så komplicerad situation medicinskt, socialt och arbetsmarknadsmässigt att det är helt nödvändigt med samverkan mellan flera myn- digheter. Utskottet anser alltså att det är viktigt att det gene- rellt införs en möjlighet till samverkan mellan parter utifrån lokala förutsättningar och behov och att denna samverkan blir ett permanent inslag. Det som är avgö- rande för hur samverkan skall fungera och vilken nytta den skall göra är inte i första hand att den tillförs mer resurser. Det handlar framför allt om att det fast- ställs gemensamma mål om samverkan för de berörda myndigheterna. För att få i gång verksamheten är det ändå nöd- vändigt att det finns vissa medel som kan användas av de samverkande parterna. Utskottet föreslår att 814 miljoner kronor ställs till försäkringskassornas förfogande genom en samman- läggning av vissa rehabiliteringsmedel i syfte att upp- nå samverkansvinster. Av dessa får försäkringskas- sorna använda 200 miljoner för sin administration. Det är viktigt att poängtera att också de andra parter- na skall bidra till finansieringen av verksamhet som bedrivs i samverkan. Detta har utskottet beslutat ge regeringen till känna. Förutom samverkan med de parter jag redan nämnt finns det i dag redan ett etablerat samarbete mellan flertalet försäkringskassor och handikappor- ganisationerna. Det är naturligtvis mycket viktigt att försäkringskassorna får del av den kunskap som han- dikapporganisationerna har på sina respektive områ- den. Som jag sagt tidigare är en fördjupad kunskap om olika sjukdomar och funktionshinder till gagn både för den enskilde och för försäkringskassan. I detta sammanhang vill jag poängtera att utskottet beslutat om ett tillkännagivande när det gäller kvin- nors rehabilitering. Siw Wittgren-Ahl kommer att tala mer om detta senare. Och jag vill uppmana till debatt på detta mycket angelägna område. Fru talman! 1992 infördes sjuklön, och syftet var att öka arbetsgivarens ansvar för de anställdas ar- betsmiljö och hälsa samt att tillförsäkra de anställda en mer rättvis kompensation för inkomstförluster till följd av sjukdom. Från den 1 januari 1997 har sjuklö- neperioden utökats till 28 dagar. Första dagen är ka- rens, och därefter utgår ersättning med 75 %. I sam- band med att perioden utökades uppstod en tvist kring frågan om den högre avtalsreglerade ersättning som betalas under dag 15 t.o.m. dag 28 i sjukperioder skulle kunna utbetalas i fortsättningen. Eftersom det inte gick, enligt Skiljenämnden för arbetsmarknads- försäkringar och Arbetsdomstolen, innebar detta att den totala ersättningen för en anställd sänktes under den förlängda sjukperioden. Det här var aldrig syftet med förlängningen, utan arbetsmarknadens parter skulle lösa de avtalsbaserade ersättningarna. Detta har denna kammare tidigare blivit informerad om och även behandlat. Nu har vi lyssnat och bedömt, och fr.o.m. den 1 april 1998 ändras sjuklöneperioden till 14 dagar igen. Både LO och SAF har sagt att en förkortad sjuklöneperiod underlättar nyanställningar i framför allt små företag, och detta är ett argument som natur- ligtvis väger tungt för oss socialdemokrater. Att be- kämpa arbetslösheten är vår viktigaste uppgift. Delvis var förlängningen av sjuklöneperioden ett resultat av saneringen av landets ekonomi. Det gällde också sänkningen av ersättningen i sjukpenning. Nu höjs ersättningen för bl.a. sjukpenning, sjuklön, för- äldrapenning, rehabiliteringspenning och närstående- penning till 80 % av förmånsgrundande inkomst fr.o.m. den 1 januari 1998. Nytt från den 1 januari 1998 är att arbetsgivaren har möjlighet att komplettera sjukersättningen både under sjuklöneperioden och därefter utan att sjuk- penningen minskas. Det innebär att den sammanlagda sjukersättningen i sådana fall kommer att vara 90 % av den förmånsgrundande inkomsten. I samband med detta vill jag nämna att den avise- rade propositionen om ändringar av reglerna för sjuk- penninggrundande inkomst kommer vid en senare tidpunkt än aviserat. Fru talman! Jag yrkar återigen bifall till utskottets hemställan. Jag vill ta ytterligare någon minut i anspråk med anledning av det som Marie Engström sade i sitt anfö- rande om det särskilda grundavdraget. På senare tid har vi haft en debatt om att den som arbetar kan få mindre pengar i plånboken än den som inte arbetar. Samordningen mellan livränta och för- tidspension har lett till sådana effekter. Den här be- sparingen är förstås mycket besvärlig för dem som får sin skatt höjd, särskilt om inkomsten är låg från bör- jan. Regeringen och finansutskottet har nu föreslagit att det särskilda grundavdraget bör trappas av även för den som har livränta. Detta innebär att det inte spelar någon roll om man har förtidspension, livränta, delvis förtidspension eller delvis livränta - det är hela tiden den totala inkomsten som räknas. Vid behand- lingen av frågan i socialförsäkringsutskottet föranled- de denna åtgärd inte något speciellt yrkande, någon reservation eller något yttrande från något parti. 0875425244515 N 2010-01-01 00:00:00 200755 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0947/#anf15