2348835 GL0947 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:47 Måndagen den 15 december 1997/98 47 1997-12-15 00:00:00 Invandrare och flyktingar m.m. och åter- kallelse av uppehållstillstånd 8F66DDF9-F9AA-4DC7-B3CC-9ECDF06661E0 146 ANN-KRISTIN FØSKER (fp) fp Fru talman! En kall februaridag 1943. Platsen är Oslo. Två män inom norska polisen får vetskap om att deras verksamhet har upptäckts, en verksamhet som bestod av att hjälpa judar till svenska gränsen - undan nazisterna. Transporten skedde bl.a. i självaste po- lisministern Jonas Lies bil. Nu blir det bråttom. Hals över huvud får de nu själva ge sig av till Sverige undan nazisternas döds- dom - först med buss, därefter till fots. När de pulsat genom skogen i djup snö, genom- blöta, skakande av kyla och rädsla, hör de plötsligt röster. Är det svenskar eller tyskar? Det låter som svenskar. Äntligen framme i friheten! De har bestämt sig för att dölja sin riktiga identitet, då risken för anhöriga som är kvar i Norge annars blir alldeles för stor. De vet också att spioner, såväl tyskar som norr- män, finns i Sverige för att söka rätt på dem som flytt undan den nazism som nu frodas och växer i Norge. I fickan har de tändstickor som de försöker tända för att kunna bränna sina bilder och id-handlingar. Tändstickorna är blöta, som allting annat de har på sig, så försöket misslyckas. I stället river de allt i småbitar och gräver ned det i snön. Därefter fortsätter de mot det håll där rösterna kommer ifrån. Där - en svensk militäranläggning. Vilken lycka! De blir emottagna och uppger sina falska namn som de tidigare kommit överens om. De får chansen att stanna ett tag för att värma sig och få litet mat. Timmarna går. Plötsligt dyker några andra svenska soldater upp med något de hittat nedgrävt i snön: bilder och id-handlingar tillhörande de två norrmän som anlänt några timmar tidigare. De hade tur. De var i trygga händer och blev inte utlämnade till Norge utan fick chansen att tillfälligt stanna i Sverige. Den första uppehållsviseringen - ja, det hette så på den tiden - beviljades så småningom för tiden 13-31 mars 1943, står det i dokumentet. Den gällde alltså endast i 18 dagar, och endast för vistelse i Mariefred med anmälningsplikt hos polisen varje dag kl. 12.00. Det har snart gått 55 år sedan denna händelse ut- spelade sig i Värmlandsskogarna. Att flyktingar, såväl då som nu, ljuger om sin identitet kan i många fall ha en förklaring som är lätt att förstå. Det kan vara rädslan för att anhöriga som blev kvar skall utsättas för tortyr, förföljelse, ja t.o.m. straffas med döden. Den rädslan är många gånger befogad om de flyr från diktaturer där mänskliga rättigheter inte existerar. Därtill finns rädslan för att det i det nya hemlandet kan finnas landsmän - fanatiker - som stöder regimen där hemma och är beredda att även i en demokrati som Sverige fullfölja brott mot mänskliga rättigheter. Många flyktingars traumatiska upplevelser och miss- tro till andra människor sitter oerhört djupt. En av de norska poliser jag berättade om blev se- nare min far. Han valde att först i mitten av 70-talet berätta för utomstående vad han uträttat under andra världskriget. "Man vet aldrig om, och i så fall var, en eventuell fiende kan finnas kvar", som min far ut- tryckte det. Risken för att bli missförstådd gjorde också att min far inte ville att hans nedskrivna ord skulle ges ut förrän efter hans död som inträffade för ca 2 ½ år sedan. Denna sammantagna känsla av osäkerhet gör att många flyktingar väljer att leva under falsk identitet, vilket i sig är en svår upplevelse då ens namn som följt en under många år har blivit en så stark del av ens personlighet och ens identitet. Fru talman! Förslaget att om en utlänning har vis- tats här med uppehållstillstånd mer än fyra år får tillståndet återkallas endast om det finns synnerliga skäl för det är ett kliv framåt. Men det räcker inte då förslaget i sig fortfarande kan innebära att de som vistats i landet i uppemot tio år kan komma att få sina uppehållstillstånd återkallade om de uppgivit fel identitet. Det kan t.ex. ske för de bosnienkroater som i dag väntat mer än sex år på sina uppehållstillstånd. En så lång väntetid är i sig helt oacceptabel! Skall dessutom denna långa väntetid inte ens kunna komma dem till godo vid en eventuell prövning av återkallel- se av uppehållstillståndet är katastrofen total. Vad jag befarar är att problemen med långa vän- tetider vid tillståndsprövning kommer att bestå! Jag vill här påminna om den debatt som var i kammaren för två veckor sedan angående integrationspolitiken. Då ställde jag frågan till statsrådet Blomberg om det som generaldirektören för Invandrarverket varnade för vid den hearing socialförsäkringsutskottet hade den 30 oktober. Frågan gällde att väntetiderna kom- mer att öka med anledning av den ekonomiska situa- tion som uppstår i samband med att den nya integra- tionsmyndigheten skapas och pengar förs över från Invandrarverket. Jag fick då, för två veckor sedan, till svar att uppgifterna som generaldirektören lämnat den 30 oktober var felaktiga. Jag vill därför här informera om en skrivelse från Invandrarverkets generaldirektör ställd till regeringen daterad den 3 december 1997, dvs. dagen efter vår debatt här i kammaren. Där står bl.a.: Minskningen av anslaget på grund av orimligt stora överföringar till den nya integrationsmyndigheten och omfattande generella neddragningar innebär att verket har tving- ats att reducera resurserna till ärendeprövningen med ca 5 % under 1998 - trots att det finns behov av öka- de insatser. Dessutom har asylprövningen kraftigt påverkats av övertagandet av ansökningar och grundutredningar i samband med att detta togs över från polisen för cirka ett år sedan. Jag vill gärna att socialdemokraternas representant Maud Björnemalm kommenterar detta i dag. Om ärendeprövningarna återigen kommer att ta längre tid ökar risken ytterligare att återkallelse av uppehållstillstånd kan komma efter såväl sex som åtta år. Den iranske 29-årige Mohammad Shakeri tog sitt liv när han skulle utvisas ur Sverige efter tio år. Orsak till utvisningen: Han hade ljugit om sin identitet. Hans öde för cirka ett år sedan borde faktiskt få alla politi- ker att tänka till både en och två gånger innan vote- ringen i morgon i just denna fråga. Folkpartiet anser att preskriptionstiden skall vara tre år, och den skall vara beräknad från tiden för an- sökan om uppehållstillstånd. Tre år kan vara en lång tid i vissa skeenden i en människas liv, särskilt för ett litet barn som kan hinna med att genomgå såväl första som andra som tredje klass på lågstadiet eller för den som befinner sig i tonåren och kanske träffar sin första kärlek just här i det nya hemlandet. Jag vill här därför påminna om att barnens bästa alltid måste komma i första hand. Det var därför Folkpartiet förordade att barnkonventionens formule- ringar nästan ordagrant skulle föras in i utlänning- slagstiftningen i den s.k. migrationspolitiska proposi- tionen 1996. Men, tyvärr, så blev det nu inte. Fru talman! Under det hemska krig som pågick i bl.a. forna Jugoslavien i början av 90-talet är jag stolt över att den borgerliga regeringen med en sociallibe- ral invandrarminister - Birgit Friggebo - kunde ge så många flyktingar uppehållstillstånd och erbjuda dem en chans att få skapa sig en framtid i vårt gemensam- ma land. Många kommuner gjorde allt som stod i deras makt för att ordna med bostäder, barnomsorg och svenskundervisning till de nya kommuninvånarna. Det kändes oerhört positivt att i en tid med ökad ar- betslöshet och allt sämre ekonomi kunna hävda en human flyktingpolitik. Staten har i princip tagit ansvar för flyktingarnas kostnader genom att till kommunerna utge statsbidrag per mottagen flykting. Med det arbetsmarknadsläge som i dag råder har det varit få som har kommit ut på arbetsmarknaden och kunnat bli självförsörjande. Detta har lett till att när statens ekonomiska åtagande efter den första perioden upphört belastar det i ett enda slag kommunernas socialbudget mycket hårt. Redan invandrartäta kommuner, kommuner som i ett krisläge visade solidaritet och tog emot extra många människor med skyddsbehov eller kommuner dit flyktingar självmant sökt sig efter ett par år i en annan kommun, har fått bära ett orättvist stort eko- nomiskt ansvar. Givetvis har dessa nya kommunivå- nare tillfört kommunerna mycket positivt på annat sätt, men det ekonomiska ansvaret bör staten vara med och bära. Det ekonomiska ansvaret måste omför- delas på alla skattebetalare så länge flyktingarna är i behov av ekonomiskt stöd för sitt uppehälle. Därför bör regeringen snabbt se över villkoren för statsbidrag till kommunerna i avsikt att underlätta och upprätthål- la ett ekonomiskt ansvar för flyktingmottagandet. När det då gäller budgeten har Folkpartiet lämnat reservation om det vid tidigare tillfälle. Vi redovisar därför i ett särskilt yttrande vårt budgetförslag för utgiftsområde 8. För övrigt yrkar jag bifall till reservation nr 4 i SfU2, samt reservationerna nr 1, 4 och 5, och nr 8 under förutsättning av bifall till reservationerna 4 och 5 i SfU7. Jag står också givetvis bakom alla reservationer där Folkpartiet finns med. 0212946023318 N 2010-01-01 00:00:00 200886 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0947/#anf146