2348834 GL0946 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:46 Fredagen den 12 december 1997/98 46 1997-12-12 00:00:00 Utbildningsfrågor 2F071FDA-CC25-4EC3-A25D-D675F6463153 48 LENNART FRIDÉN (m) m Herr talman! Det hade varit ganska roligt att kun- na replikera och delta i det senaste meningsutbytet vad gäller den pedagogiska historien. Låt mig bara notera att den som gick ut som lärare och började arbeta med Lgr 69 kunde konstatera att ordet fostran bara fanns med i ett sammanhang, nämligen i fråga om att fostra eleverna till demokrater. Detta kan jäm- föras med tidigare läroplaner, bl.a. folkskoleläropla- ner, där det fanns mycket mer av fostranssynpunkter. Det var emellertid inte det jag skulle tala om, utan jag skulle tala om dyslexi. Det brukar sägas att 5-8 % av varje årskull i Sverige har dyslexiproblem. Ande- len bland flickorna är inte så stor, men det handlar om ca 10 % av gossarna. Det som yttrar sig bl.a. som dyslexi är inte bara svårigheter att läsa och svårigheter till teckentolkning, t.ex. förmåga att förstå noter, utan i och med att det är så arbetsamt att kämpa sig genom en text, kämpa sig genom skriftsymbolerna, ger det ofta också upphov till trötthet. Dyslektiker har ofta också svårigheter att uppfatta oordning, och samtidigt är det väldigt kreativt lagda personer. Vi vet vad som händer när man i skolan inte klarar av det som skolan förväntar sig, man är kreativ till sin läggning och kanske visar stor trötthet i samband med det rena pluggandet. Det är många generationer av lärare som har uppfattat de här eleverna som ointresserade, dumma och bråkiga. Över 50 % av svenskfödda interner på fångvårds- anstalter har läs- och skrivsvårigheter, enligt en ut- redning av David Ingvar som presenterades härom- året. Kanske kan det ge oss en och annan tankeställa- re. Varför har de hamnat i den situationen? När jag gick på lärarhögskolan 1971 berördes dyslexin under del av en lektion. Jag vågar påstå att det nog inte var mycket bättre när Ylva Johansson fick sin lärarutbildning. Jag har nu en son som går på lärarutbildning. Det han har sagt om vad de får lära sig nu är inte särskilt imponerande det heller. Jag frågade under föregående riksdagsår både skolministern och utbildningsministern om detta med lärarutbildningen och dyslexin. Båda svarade - jag utgår från att det var samma handläggare på departe- mentet, för svaren var ganska lika - att det är kom- munernas ansvar att se till att lärarna har den kunskap som behövs för de elever som har särskilda behov. Ett sådant svar tarvar nästan ingen kommentar. Vi har en undermålig forskning på det här områ- det. Medan man i Finland har fem professorer som jobbar med dyslexiforskning är det i Sverige två, och jag vill minnas att båda två är pensionerade, som ägnar sig åt det. Vi har en undermålig lärarutbildning på det här området. Därför ges heller inte en relevant utbildning, och därför går varje år kanske 10 000 elever ut från skolan med det sociala handikapp det innebär att inte kunna läsa. År 1997, som också kallas dyslexiåret - man kan ibland fråga sig varför - skriver utskottet följande: "Utskottet har tidigare behandlat frågor om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi och därvid betonat vikten av att åtgärder sätts in - - -." Jaha. "En utredning - Läs- och skrivkommittén - har haft i uppdrag att redovisa viktiga utgångspunkter för arbetet med att stödja elever med stora läs- och skrivsvårigheter - - -. Kommittén föreslår bl.a. att man inom samtliga lä- rarutbildningar skall få möjlighet" - jag upprepar: skall få möjlighet - "att förvärva grundläggande kun- skaper om läs- och skrivutveckling samt om läs- och skrivsvårigheter. - - - Utskottet förutsätter att rege- ringen - - - återkommer till riksdagen i frågan." Som jag uppfattar det är detta till intet förpliktan- de skrivningar. Och för dem som går i den svenska skolan fortsätter under tiden eländet med att inte kun- na få den utbildning som man är berättigad att få. Om statsrådet och jag skulle återvända till kate- dern skulle vi behöva fortbildning, inte minst om dyslexi. Men det gäller ju också tiotusentals av alla de andra lärarna, som hela tiden har verkat och verkar i skolan. Dyslexin, eller de egenskaper som leder till dys- lexi, är inte bara ett problem för dem som går i sko- lan. Problemet är ännu större efter skolan och ger alltför många ett livslångt socialt och även kulturellt handikapp. Jag bara ställer mig frågan: Hur länge skall vi fort- sätta bortse ifrån att någonting verkligen måste göras på det här området? De åtgärder som hittills är insatta förtjänar inte namnet åtgärder. 0361652802700 N 2010-01-01 00:00:00 200645 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0946/#anf48