2348832 GL0944 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:44 Onsdagen den 10 december 1997/98 44 1997-12-10 00:00:00 Internationellt bistånd F29DFB74-06A4-4284-B525-5337E03A4131 49 INGRID NÄSLUND (kd) kd Fru talman! Under den här avdelningen ber jag att få yrka bifall till reservation 6, som gäller enpro- centsmålet. Klyftan mellan fattiga och rika i världen fortsätter att växa. År 1997 har inte utgjort något undantag. Biståndet till utvecklingsländerna kan naturligtvis inte av egen kraft rätta till dessa skevheter och orättvisor, men det är ett viktigt instrument i arbetet för att skapa en långsiktigt hållbar utveckling med framtidstro och hopp för alla människor i alla länder och kulturer. Alla människor är lika mycket värda, och vi bär alla ett gemensamt ansvar för varandra. Vi måste gemensamt förvalta vår jords begränsade resurser så rättvist som möjligt. Solidariteten med de svaga är därför det allra viktigaste argumentet för en generös biståndspolitik, enligt vårt sätt att se. Även för vår egen räkning är det angeläget att bi- dra till bättre levnadsförutsättningar i andra länder. Ekonomiska och sociala orättvisor leder förr eller senare till oro och utgör en latent risk för inre, och i förlängningen även mellanstatliga konflikter. Ju mer vi kan främja en demokratisk, social och ekonomisk utveckling i världen, desto mindre blir risken för väpnade konflikter. Demokratistöd och konfliktföre- byggande verksamhet kan effektivt bidra till att stabi- lisera nyblivna men ännu svaga demokratier och där- med också bidra till fred. Även befolkningsfrågan är starkt länkad till de sä- kerhetspolitiska aspekterna. Det finns olika uppgifter om hur snabbt världens befolkning kommer att ha fördubblats. Sådana prognoser är alltid vanskliga. Men vi vet att den största ökningen kommer att ske i fattiga länder. Vi vet också att vi kan starkt bidra till en naturlig nedgång av denna ökning om människor får det bättre. Då föder man inte så många barn, det har vi sett på många håll i världen. För att förhindra att väpnade konflikter uppstår måste stora satsningar på förebyggande åtgärder vidtas med en särskild fo- kusering på kvinnors hälsovård och utbildning. Ytterligare ett skäl till ett generöst bistånd är att Sverige genom den s.k. barnkonventionen har för- bundit sig att verka för barnens rätt till en dräglig tillvaro oavsett nationell tillhörighet. I artikel 4 står att "konventionsstaterna ska sträva efter att till det ytters- ta av sina resurser söka förverkliga barnens rättighe- ter. När resurserna inte räcker till krävs internationellt samarbete". Kristdemokraterna välkomnar därför regeringens uttalade inriktning att det svenska bistån- det skall stödja och hjälpa fattiga barn i u-länderna. Jag kommer tillbaka just till barnens situation i senare anföranden. Mot denna bakgrund är det tragiskt att konstatera att världens samlade bistånd under det senaste året har sjunkit till den lägsta nivån i modern tid, från 0,33 % till 0,25 % av BNI. Sverige har sedan 60-talet haft en biståndsnivå som i global jämförelse varit bland de högsta bland världens givarländer. Det har inneburit en hög bi- ståndsprofil och att vårt land tjänat som föredöme för andra givarländer. Enprocentsmålet, dvs. målsättning- en att Sverige skall ge 1 % av sin BNI till fattiga länder, har sedan riksdagen fattade beslutet 1968 varit grundstenen i biståndet. Hela idén med att låta det internationella biståndet uppgå till 1 % av BNI, i stället för att låsa det till ett bestämt belopp, är att en procentsats automatiskt innebär en anpassning till den ekonomiska situation som råder. 1 % ansågs rimligt med tanke på den stora klyftan mellan de rika och fattiga länderna. Behoven är omätliga. Därför kan man inte säga att ett visst belopp räcker till. Under goda ekonomiska förhållan- den då BNI ökar hamnar biståndet på en högre nivå, om man upprätthåller målet på 1 %. När läget där- emot är kärvt anpassas också då biståndet genom enprocentsregeln till den minskade förmågan. Att godtyckligt ändra målet 1 % till 0,7 % anser vi är att avvika från den tanke som ligger till grund för beslu- tet om enprocentsregeln, som tidigare har fattats av riksdagen. Bara vid två tillfällen, 1982 och 1992, har bistån- det i verkligheten nått denna nivå. Jag talar då om utbetalt bistånd. Vid båda dessa tillfällen leddes fak- tiskt Sverige av icke-socialistiska regeringar. Sedan regeringsskiftet 1994 har biståndsnivån minskat från fyrpartiregeringens nivå på 0,9 % 1994 till dagens nivå på 0,7 %. Det är en sänkning som historiskt sett är den största någonsin och som utgör en av de största posterna i regeringens besparingspro- gram. Det är en besparing som drabbar de absolut fattigaste och mest utsatta människorna i världen. Enprocentsmålet verkar ha förpassats till historie- böckerna, även om man säger annorlunda. Dessa farhågor bekräftas av den närmast obefintliga ökning- en på 0,02 procentenheter av biståndsbudgeten som andel av statsbudgeten som man föreslår för de när- maste tre åren. Den skall komma först år 2000. Med en sådan takt skulle biståndsbudgeten uppnå 1 % av BNI först om ett halvt sekel. Man skulle ha en del sänkningar däremellan, sedan skulle det stå stilla i flera år och därefter skulle man ta ett litet hopp uppåt på 0,02 %. Nu får vi hoppas att det inte blir så galet, men det kan vi inte veta. Därmed skulle vårt land inte längre föregå med gott exempel - det kan man inte med bästa vilja i världen säga. Det finns en stor risk att våra sänkta ambitioner påverkar även andra länders biståndsvilja. Jag har i det här sammanhanget två frågor till statsrådet Pierre Schori. Hur har för det första Pierre Schori kunnat gå med på större nedskärningar i biståndet än vad som har skett på andra anslagsområden? Varför har inte bi- ståndsministern stått upp till försvar för sitt eget så angelägna område? För det andra vill jag fråga: Varför ser inte Pierre Schori till att det blir en snabbare återhämtning nu när ekonomin enligt alla socialdemokratiska påståenden befinner sig i balans igen? I utskottet talar man ju om att när ekonomin kommer i balans, skall man göra någonting åt det här. Hur är det egentligen: Är den nu i balans eller inte? Jag hoppas att jag får svar på de här två frågorna till Pierre Schori. Vi har för att försöka komma någorlunda rätt när det gäller enprocentsmålet föreslagit en höjning under detta år och de två följande åren med totalt 7,2 mil- jarder jämfört med regeringens förslag. Vi menar att detta blir en god avstamp mot målet att återigen nå enprocentsnivån någon gång i början av nästa sekel. Vi har klart för oss att man inte ens med denna stora satsning kommer upp till 1 %, men vi menar att man redan nu måste påbörja vandringen tillbaka mot det målet. Jag menar att detta också har med biståndsviljan att göra. Jag har naturligtvis klart för mig att den sänkning av biståndsviljan som vi kan konstatera och som vi redan tidigare i dag har hört talas om har många orsaker. Bl.a. har naturligtvis den ekonomiska lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten spelat in. År 1991 kunde man konstatera att 66 % tyckte att biståndet hade en bra nivå eller att det skulle ökas. År 1994 hade denna andel sänkts till 63 %. Det kan sä- kert vara en förklaring till att vi då tvingades sänka biståndet något. Enligt mitt förmenande sänktes det då för mycket, men om vi hade följt socialdemokraternas förslag i krisuppgörelsen, hade biståndet vid det till- fället sänkts med 3 miljarder. Det vet jag med säker- het. Det blev hälften av detta, och sedan ökades bi- ståndet redan året därpå. Vi började alltså när det ekonomiska trycket lättade något omedelbart att för- söka återgå. Jag menar att de signaler vi som politiker skickar ut, inte minst från regeringen, har stor betydelse också för biståndsviljan. Det skall naturligtvis också till informationsinsatser. Det finns många olika sätt att öka biståndsviljan. Jag skulle här vilja ta upp frågan om beräkningen av asylkostnader. Trots att antalet asylsökande i Sve- rige har minskat allteftersom t.ex. förutsättningarna för en varaktig fred i det forna Jugoslavien förbättras innebär förslag i årets budgetproposition att avräk- ningen ökar. Detta är märkligt. Motiveringen är att man vill ha reserver för det fall att antalet asylsökande plötsligt skulle öka. Det bedrövliga i sammanhanget är dock att om detta inte sker och vi alltså inte behöver dessa pengar, återförs dessa inte till biståndsbudgeten. Härigenom kommer vi när räkningen är avslutad inte att komma upp i 0,7 %. Är det verkligen 0,7 % som gäller för nästa års budget? 0841779272604 N 2010-01-01 00:00:00 200274 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0944/#anf49