2348832 GL0944 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:44 Onsdagen den 10 december 1997/98 44 1997-12-10 00:00:00 Internationellt bistånd 2E532277-B354-4C00-B03B-D2662DA98D31 48 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp) mp Fru talman! Den nya hotbilden i världen visar inte längre arméer, bombplan och vapenarsenaler. Stabili- tet och fred skapas inte med starka militära försvar utan genom en oförtruten kamp mot fattigdom och sociala orättvisor. De nya stora hoten mot jordens befolkning är kopplade till de ökande klyftorna mel- lan rika och fattiga, den snabba folkökningen, överut- nyttjandet av jordens naturresurser och den oavbrutna förstöringen av vår miljö och natur. Det har gjorts prognoser över säkerheten i världen som visar att år 2030 kommer orsaken till att ett krig bryter ut att vara miljösituationen i världen, och till miljön hör t.ex. jordens vattenresurser. Det är en sfär där biståndsarbetet sedan länge varit aktivt, byggt pumphus och borrat brunnar. Redan i dag har vi emellertid en konstant vattenbrist i ett trettiotal län- der. Brist på vatten betyder brist på mat. Brist på mat betyder nästan alltid konflikter som mycket snabbt kan förändras till väpnad kamp. Det land som ligger uppströms en stor flod har god tillgång på vatten till människor, till djur och till sina fält. Men landet som ligger längs nedströms får kanske inte tillräckligt. Historien kan berätta om många sådana konflikter. År 1994 hölls i Stockholm en internationell konfe- rens om low intensity conflicts. Det kan väl fritt över- sättas med konflikter av låg intensitet. Under konfe- rensen gjorde man en dataskiss som fick namnet Världens hotbild som datalandskap. Den visar en konstruerad hotbildsutveckling från år 1950 till år 2010. Tanken var att man med kunskap om de över- hängande hoten skulle kunna planera konfliktföre- byggande åtgärder innan de stora kriserna, katastro- ferna och konflikterna slår till. Dataskissen fick bl.a. fram två nya stora hotbilder. De här två skilde sig mycket från de övriga. Den första stora hotbilden handlade om regionala konflik- ter, etniska oroligheter och spridning av massförstö- relsevapen, dvs. atomvapen, biologiska vapen och kemiska vapen. Den andra handlade om resurser och ekologiska hot och därmed sammanhängande mass- flykt och migration, dvs. det som Miljöpartiet ofta framhållit - snart blir miljöflyktingar en realitet. Människor som inget hellre vill än att bo kvar i sina hemländer måste fly därför att de inte längre kan vistas där av miljö- och hälsoskäl. Säkerhetsrådet fastslog redan 1992 att icke- militära källor till instabilitet inom de ekonomiska, sociala och ekologiska områdena har blivit ett hot mot freden. Därmed har jag kommit fram till vad Miljöpartiet i olika sammanhang drivit, nämligen att vattenfrågan är ett säkerhetsrådsärende. Det framhåller vi också i Miljöpartiets biståndsmotion. Vi vill med detta säga att även om solidaritet med människor i utsatta positioner är den största drivkraf- ten för Miljöpartiet för att arbeta med utvecklings- samarbete så är det ingen tvekan om att bistånd och utvecklingssamarbete kan bli ett verktyg i de interna- tionella relationernas, säkerhetspolitikens, fredens och miljöns tjänst. Ordet bistånd har fått en negativ klang när det gäller relationer mellan ett i-land och ett u-land. Det gamla, uppifrån givarens horisont styrda, biståndet finns förhoppningsvis inte längre. Man talar nu hellre om utvecklingssamarbete för att beteckna att det gäl- ler att stödja människor i deras egna ansträngningar och på deras egna villkor. Man talar om att världen har genomgått en snabb och dramatisk ekonomisk globalisering, alltför snabb verkar det ibland om man ser på vissa länder i Asien. Man talar om biståndspro- jekt som i fortsättningen skall finansieras av den pri- vata marknaden, och det är nytt. Miljöpartiet vill framhålla att stora pengar fordrar stort ansvar. Det dröjde länge innan den med rätta hårt kritiserade Världsbanken tog sitt ansvar och förstod att konsekvensbeskrivningar är ett måste. Om västvärldens marknader slår sig ned i utvecklingslän- derna får det inte bli en klipparnas marknad så att företag och kapital går in och hämtar hem stora vins- ter som man försvinner med efter ett par år. Förutom att man har slagit ut den inhemska marknaden lämnar man kanske efter sig sociala problem och förstörda naturresurser. Det måste finnas spärrar, konsekvens- beskrivningar på lån och krediter och varför inte vill- korade ansvarsåtaganden i någon form också efter det att företaget är borta. Innan det s.k. kapitalmarknads- biståndet startar behövs fasta ramar och ett fungeran- de regelverk. Världsbanken är ett varnande exempel på hur det kan gå om man bortser ifrån vilka följder ett bistånd kan få. Till Världsbankens inspektionspanel, som instifta- des så sent som 1993, kommer ständigt nya anmäl- ningar. Den sista kom i september, och undersökning pågår just nu om skador orsakade av kolkraftverket Singrauli i Indien. Liksom i dammprojekten har människor inte heller här fått tillräcklig kompensation för den jord de tvingats lämna. Världsbanken har den sista tiden arbetat hårt för att förbättra sitt dåliga rykte. Men om man nu föränd- rar sin policy och ambitiöst försöker göra både sociala och miljömässiga konsekvensanalyser före sina åta- ganden hjälper det inte mycket om man inte har sam- ma policy i hela Världsbanken. Då tänker jag på MIGA, Organisationen för multilaterala investerings- garantier. IFC, FN:s internationella finansieringsbolag, stäl- ler miljökrav i sin kreditgivning numera. Det är tydli- gen alldeles nytt. Nu kommer jag till min fråga till biståndsministern. Hur kan det komma sig att Sverige inte ställer sådana krav när man ger statsstödda ga- rantier och krediter som t.ex. till det stora dammpro- jektet i Kina? Svaret från Exportkreditnämndens chef när han fick den frågan var: Vi har inte rätt att säga nej av miljöskäl. Vi har inget uppdrag från regeringen att göra miljömässiga prövningar av de här garantierna utöver de prövningar vi måste göra för att just faststäl- la den ekonomiska risken, alltså endast risken att kunden inte betalar. Hur kan det komma sig att Sverige deltar i bi- ståndsprojekt som vi aldrig hade tillåtits utföra inom Sveriges gränser? Och en logisk följdfråga när det gäller de svenska företag som får krediter till verk- samheter inom utvecklingssamarbetet utomlands: Varför finns det inga krav på miljökonsekvensbe- skrivningar och socialkonsekvensbeskrivningar för deras projekt? Det måste de ju lämna i Sverige. Att bekämpa fattigdomen finns som målsättning i FN:s multilaterala bistånd, liksom i Sveriges bilatera- la och multilaterala utvecklingssamarbete. I budgeten tar man upp den privata sektorns roll i biståndet. Man talar om samarbete med svenskt näringsliv, bran- schorganisationer, fackföreningar och enskilda före- tag. Och man framhåller den ekonomiska tillväxtens nödvändighet för att ett utvecklingssamarbete skall lyckas i ett fattigt land. Miljöpartiet har alltid hävdat att frågan är vad för slags tillväxt det handlar om. Det finns tillväxt som ökar de sociala klyftorna i stället för att minska dem. Om landets finanser blir så goda att man kan bygga de sjukhus och skolor man länge önskat får det inte bli institutioner som bara kan utnyttjas av den som har pengar nog och kan betala. Biståndsramen ligger även i årets förslag från re- geringen kvar på, som redan har nämnts här, skam- mens gräns. Fortfarande saknas det en plan för åter- gången till enprocentsmålet, som flera av riksdags- partierna har krävt. Miljöpartiet föreslår en trestegs- höjning med ca 0,78 % för år 1998, 0,1 % för 1999 och 0,84 % för år 2000. De extra pengar vi anger är inte finansierade med höjda skatter utan med minsk- ningar inom budgetens ram. Vi menar att nu när de flesta internationella bi- ståndsgivare har minskat volymen på sitt bistånd borde det vara en sporre för Sverige att höja sitt bi- stånd i stället. Jag yrkar bifall till reservation 6. 0366609643504 N 2010-01-01 00:00:00 200273 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0944/#anf48