2348832 GL0944 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:44 Onsdagen den 10 december 1997/98 44 1997-12-10 00:00:00 Internationellt bistånd 2F28FD4D-2690-4D2C-A05C-C1D7423214E8 43 HANS ANDERSSON (v) v Fru talman! "The world has enough for everyone's need, but not for everyone's greed." Det tycker jag är ett viktigt citat av Mahatma Gandhi. Det sätter ljuset på hur mycket som finns, dvs. resurserna, men fram- för allt på hur man fördelar det. Att täcka behov - riktiga behov, mänskliga behov - är en sak; att täcka de giriga behoven är en annan sak. Hur fördelningen ser ut är till stor del en maktfråga. Vänsterpartiet har i andra sammanhang föreslagit en internationell transaktionsskatt på kapitalrörelser. Hade vi haft en sådan beskattning på en halv procent skulle vi på två år ha haft intäkter motsvarande tredje världens samt östländernas skuldbörda. Vi kan också titta på världens militärutgifter, 800 miljarder US-dollar. Man brukar säga att knappt 10 miljarder dollar skulle räcka till att få fram vatten till kvinnorna på landsbygden i hela världen. 20 miljarder dollar skulle räcka till att få fram mödra- och barna- vårdsprogram för alla fattiga över hela världen. Det är i hög grad en fråga om fördelning. Afrika har under 1990-talet betalat av ungefär dubbelt så mycket på sin skuldbörda som man har förbrukat på utbildning och sjukvård. Det är sådana jämförelser man måste göra. Som K-G Biörsmark sade har OECD-länderna nedbringat sin biståndsvolym till 0,25-0,26 % av BNP. Det är skamligt - det är Väns- terpartiets uppfattning. Bistånd handlar naturligtvis om en liten del av det som måste ske för att vi skall bekämpa fattigdomen och få en dräglig värld att leva i. Vi har en oerhört ojämn utveckling. Den globala kapitalismen skördar många offer, samtidigt som vissa regioner dras med i en tillväxt som skapar möjligheter till en bättre väl- färd - men också stora klassklyftor, social utslagning och marginalisering. Den nyliberala, globala kapitalismen har fått stark hjälp av många av de strukturanpassningsprogram som Bretton Woods-organen har genomfört. Jag har själv på många håll, framför allt i Latinamerika, sett de brutala effekterna av dessa omstöpningar. När Bertil Persson lägger fram sin moderata syn hör jag verkligen cynismerna vina genom salen. Visst finns det vanstyre, visst finns det korrupta politiska system. Men man kan inte skylla världens fattigdom på vanstyre och på att man inte har tillsatt tillräckligt dugliga politiker utan att säga ett ord om kolonialis- mens folkmord, om hur Europa med brutalt våld rita- de om kartorna, drog sina gränser som man ville, exploaterade naturresurserna, dödade tio miljoner, kanske hundra miljoner människor under seklernas gång. Inte ett ord sägs om att bomba tillbaka länder till stenåldern, inte ett ord om hur de kapitalistiska marknadskrafterna skövlar miljön och de sociala villkoren för många människor. Jag har mött det här år ut och år in i ett arbete bland mycket fattiga männi- skor runt om i Latinamerika, Bertil Persson, och jag blir förvånad när jag hör det omdömet. Det verkar så lätt. Bara man gör som några länder - jag förmodar att det är några av de asiatiska tigrarna som åsyftas eller kanske Chile, som har en helt annan befolkningsstruktur och tradition - är det ingen konst. Snabbt, utan stöd eller insatser tar man sig ur fattig- domen. Det är en felsyn. Det finns inga enkla lösning- ar, lika litet på det här problemet som när det gäller arbetslösheten i Sverige, där moderaterna också tror att det räcker med en avreglering och en skattesänk- ning. Sedan fixar det sig. Skall vi få en värld att leva i krävs det oändligt många insatser i den allmänna ekonomiska politiken och i handelspolitiken. Man måste avveckla skuld- bördan, nedrusta, få en annan maktstruktur i FN och andra organ. Då krävs det ett mycket större socialt intresse, ett ekologiskt intresse, ett riktigt intresse för riktiga människors mänskliga rättigheter än vad mo- deraterna har förmåga att uppbringa. Låt mig också säga att många av de här frågorna är verkliga maktfrågor, inte bara mellan länder, inte bara mellan klasser inom länder utan också mellan kön. Om jag tittar närmare på hur fattigdomen är strukturerad ser jag hur kvinnor verkligen är dubbelt drabbade i de fattiga länderna. Man brukar säga att kvinnor gör två tredjedelar av världens arbete. De får en tiondel av världens inkomster och besitter ägande- rätten till en hundradel av världens tillgångar. I den omfattande ekonomiska internationalisering vi i dag har står de 500 största bolagen, de transnatio- nella företagen, för över 70 % av världshandeln. Den makt som det här ger uttryck för är också ett problem som måste lösas. Det är en maktomfördelning som måste till om vi på allvar skall komma till skott med att bekämpa fattigdomen för alla människor på alla kontinenter. Det här är en av förklaringarna till att jag vill yrka bifall till reservation nr 8, ett nationellt råd för Världsbanksfrågor. Det handlar om de organ, Bretton Woods-institutionerna, som genomför de brutala strukturanpassningarna. Ibland är det viktigt med dessa strukturanpassningar, men de måste ske på ett sätt som man har förtroende för i landet, som gynnar demokratiska krafter som i sin tur gynnar ett sam- hällssystem som kan få bukt med korruption och missbruk av resurser. Att låta svenska enskilda orga- nisationer och parlamentariker från alla partier delta i ett råd för att kommunicera med regeringen inför de diskussioner som förs i Bretton Woods-institutionerna vore ett rejält steg framåt. Det vore ett steg mot att fokusera några av de viktigaste frågorna för att få bukt med fattigdomsproblemen i världen. Jag vill också yrka bifall till reservation 6. Jag är då inne på biståndet som naturligtvis är en mindre del, som man brukar säga, av det som måste till för att få bukt med fattigdomsproblemet. Men det är så viktigt. Jag skall med kraft vända mig mot den process vi har haft, där vi har droppat vårt volymmål från 1 % ned till 0,7 %. Jag håller med Pierre Schori om det han en gång sade, att det var en skammens gräns. De flesta länder i världen är inte i närheten ens av de 0,7 procenten. Men det är inget skäl för att Sverige skall svika sitt åtagande. Om man har lovat kyrkan sitt tionde, inte säger man väl då: Nu tyckte jag att det blev litet för dyrt med julklappar, det var litet jobbi- gare att betala skatten, så det blir en femtondel i år. Det är motsvarande de 0,7 procenten. Inte kan man säga så. Det är omoraliskt. Inte kan man, Helena Nilsson, spekulera i vad som hänt med kronkursen det senaste året. När den gick ned första gången rasade den verkligen. Det är klart att kronkursen fluktuerar. Därför är det reala innehål- let av det vi lovar att ge i bistånd fluktuerande. Det beror på vår tillväxt och det beror på vår valutakurs. Självklart, eftersom vi framför allt betalar i annan valuta. Det är därför det är så viktigt att veta och kunna lita på att vi är beredda att avstå inte ett tionde men en hundradel. Det är en del för mycket för moderaterna, som grinar så illa över de inhemska skatterna. Det är en avgrund mellan oss, Bertil Persson. Men tyvärr också till Pierre Schori. Det går inte att hävda att målet inte är så viktigt. Effektiviteten är oerhört viktig. Det kan inte vara viktigare. Vi skall få ut så mycket som möj- ligt av pengarna. Men åtagandet att kunna avstå en hundradel skall stå fast. Det regeringen i budgetpropositionen kommer med är att ingenting händer nästa år, ingenting händer 1999 och år 2000 kommer vi upp till 0,72 %. Då har man överträtt skammens gräns, tycker jag, när man samtidigt signalerar den oändliga optimismen om den svenska tillväxten och den svenska ekonomins till- frisknande. Sverige är i det här fallet ett exempel. Jag har mött så många människor ute i världen som har noterat att Sverige gav upp en solidarisk målsättning. När det gäller målsättning och metoder är det, som jag sade tidigare, inte lätt att få ett bra utvecklat sam- arbete i partnerskap med underifrånperspektiv som gynnar den demokratiska utvecklingen med de bi- ståndsmål vi har. Men från Vänsterpartiets sida delar vi den strategi som regeringen har mejslat ut och det är ett långsiktigt arbete. Kan det bara konkretiseras på ett riktigt sätt tror jag att Sverige återigen skall kunna bli ett föregångsland, om vi åtminstone tar tillbaka volymmålet. 0500463008008 N 2010-01-01 00:00:00 200268 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0944/#anf43