<anforande>
<dok_hangar_id>2348832</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0944</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:44 Onsdagen den 10 december</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>44</dok_nummer>
<dok_datum>1997-12-10 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Internationellt bistånd </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>A246F4BA-BA4A-4479-9876-E506D2E1FF78</anforande_id>
<anforande_nummer>133</anforande_nummer>
<talare>RAGNHILD POHANKA (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det är svårt att välja i det här betän-
kandet som omfattar hela världen vad man skall ta
upp för länder. Turkiet, kurdernas område, Indonesi-
en, Östtimor, Västsahara kunde jag tala om under de
åtta minuter som jag har mig tilldelade.
Jag har valt i dag den 10 december att tala om Ti-
bet. Det är i kväll en ljushögtid på Norrmalmstorg,
där man skall tända tusen ljus under stillhet. Man har
byggt upp en mandala av sand. Denna högtid pågår
fyra timmar. Då valde jag att tala om Tibet i dag. Det
finns mycket att säga härom som även gäller bistånd.
Tibet behöver din hjälp, Tibet behöver vår hjälp och
Tibet behöver Sveriges hjälp, både ekonomiskt och
demokratiskt. Sverige har i resolutioner stött Tibet i
FN och på andra håll. I EU skriver man resolutioner
mot det sätt som tibetanerna förtrycks på. Själv är jag
kritisk till ett-Kina-politiken, speciellt när det gäller
Tibet, eftersom det har varit ett självständigt land.
Dalai Lama var statsöverhuvud när Kina invaderade
landet 1949. Man var inte så intresserad i Tibet av att
ha utrikespolitiska kontakter, men man hade en del
diplomatiska kontakter. Det var ett självständigt land.
Det finns ca 6 miljoner invånare, vilkas språk, religi-
on och levnadssätt skiljer sig fullständigt från kine-
sernas.
Inflyttning av sju och en halv miljon kineser har
förvandlat tibetanerna till en minoritet i sitt eget land.
Det finns ett nytt inflyttningsprogram där 100-1 000
kineser skall flytta in i Tibet i varje by eller liten stad.
Det är ett sätt att förtrycka det tibetanska folket och
att få en majoritet. De kineser som flyttar dit får för-
måner som tibetanerna inte har och som kineserna
inte har i sitt eget land. Kinesfamiljerna får t.ex. ha ett
barn till, eller om de redan har två barn men det andra
inga rättigheter har så får barnet rättigheter när famil-
jen flyttar till Tibet. Plats finns det ju, men det är inte
bara en fråga om plats. De dalar där man kan odla är
mycket begränsade. Man försöker föra in kor i stället
för tibetanernas jakar, man försöker föra in vete i
stället för tibetanernas korn. På det viset blir man
beroende av gödsel och annat som gör att det skall
kunna gro där uppe.
1,2 miljoner tibetaner har dött som en följd av Ki-
nas ockupation, av svält i fångläger, genom avrättning
och tortyr. De arresteras och torteras fortfarande där-
för att de demonstrerar mot Kinas ockupation. De
arresteras och torteras om de har ett kort på Dalai
Lama i sitt hem.
Dt finns en utbildningsaktion, en folkupplysning i
klostren och av privata människor, en indoktrinering
där folk skall avsvära sig sin lojalitet mot ibland sin
religion, inte alltid men oftast, och framför allt mot
Dalai Lama. Det här gör att många har börjat fly från
Tibet, även om det är en mycket svår flykt. Fler och
fler kommer till Dharmsala i Indien där exilregeringen
sitter.
Tibetanerna har fått en än svårare situation. Man
bygger upp militärläger runt hela Lhasa, huvudstaden,
osv. Man får inte heller längre använda det tibetanska
språket i skolorna som man ibland fått tidigare. Man
tvingas t.o.m. att undervisa i tibetansk historia på
kinesiska.
Miljöförstöringen i Tibet är enorm. Den innebär
risk för en ekologisk katastrof. Utsläpp, kalhuggning
och vårdslös hantering av radioaktivt avfall påverkar
hela världen. Jag reste till Tibet med tre exiltibetaner
som hade bott över 30 år i Sverige och Norden. När
de kom hem trodde de att det skulle finnas skogskläd-
da berg, men dessa var i stort sett alla kalhuggna. Där
betar får och getter. Ni vet hur avbetningen går när
det är på det viset.
Vi har fått en sak tillgodosedd egentligen som vi
tar upp i en motion. USA utser Tibets ambassadör. Vi
har bett om att en särskild koordinator för Tibet skall
tillsättas. Det görs nu av Madeleine Albright. Behovet
av en sådan kom upp i samband med Dalai Lamas
besök i USA i april i år. Även om posten i praktiken
innebär en ambassadörs rang försäkrar Albright att
det bara är en koordinator. Kina protesterar förstås
och betraktar det som en inblandning i landets inre
angelägenheter.
Vad vi också vill är att det internationella samfun-
det skall hjälpa till med eller förmedla kontakter så att
det kan bli förhandlingar mellan Kina och Tibet.
Tibet har numera den uppfattningen - Dalai Lama
företräder exilregeringen - att man vill ha autonomi,
inte självstyrelse i riktig mening. Det är det enda
möjliga eller tänkbara.
Vi har också talat om att stödja tibetanska radio-
stationer. Informationen är väldigt dålig, och många
av dem som växer upp är analfabeter i Tibet i dag.
Det finns en radiostation i Norge, Voice of Tibet, som
sänder mot Tibet. Genom dessa sändningar sprids
Dalai Lamas fredsbudskap och demokratisträvanden.
Det sker genom en stiftelse i Norge som samarbetar
med tibetanska journalister.
Det är faktiskt värre med förtrycket i Tibet än vad
det har varit tidigare. Det är 20 gånger så många poli-
tiska fångar av tibetanskt ursprung i förhållande till
deras antal som det är i Kina. Vi vet också att varje
dag avrättas människor i Kina. En stor andel är tibe-
taner, alldeles för många - varje avrättning är ju en
för mycket.
Vi har fått brev från människor i fängelser i Tibet
där man talar om förtrycket. Jag går inte in på det, vi
känner väl till förtryckets ansikte.
Det står på ett ställe i en tidning som jag har fått:
Studera kinesiska, bli civiliserad. Det betyder att man
ser på det tibetanska folket som mindervärdiga, som
outbildade, som fångar, som okunniga. Men vi vet att
de har en gammal kultur, vi vet att deras kunskaper är
stora på många områden. Därför bör man naturligtvis
låta dem utveckla sin kultur.
Det var en internationell parlamentarikerkongress
i Tibet. Ungefär de saker som jag har framfört och
ytterligare ett antal frågor vill man att regeringarna i
världen skall föra fram så att vi kan hjälpa Tibet, att
landet får sin autonomi och deras mänskliga rättighe-
ter försvaras.
Jag har sett allt detta bara förvärras under det antal
år som jag arbetat med Tibetfrågan. Det är alltså inte
någon förbättring, bara försämring, med tvångssterili-
seringar, fängslanden, tortyr, avrättningar. Man tryck-
er tibetanerna ned i fattigdomsfällan mer än vad man
behövde göra.

Tidigare behövde man inte hungra i Tibet, om det
inte var missväxt. Men i dag svälter barnen. De går på
gatan och ber om den mat från enkla restauranger som
människor inte äter upp. Detta förekommer på många
ställen i världen. I Tibet är det i stort sett bara tibe-
tanska barn som svälter, trots att tibetanerna är 6
miljoner och kineserna är 7 ½ miljoner. Det är så gott
som inga kinesiska barn som är i den situationen.
Östbiståndet
</anforandetext>
<intressent_id>0161018662505</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>200358</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0944/#anf133</protokoll_url_www>
</anforande>
