<anforande>
<dok_hangar_id>2348831</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0943</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:43 Tisdagen den 9 december</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>43</dok_nummer>
<dok_datum>1997-12-09 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Kultur, medier, trossamfund och fritid </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>DCEA9295-429D-459B-8AEE-1237008BD5C7</anforande_id>
<anforande_nummer>117</anforande_nummer>
<talare>RAGNHILD POHANKA (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>Fru talman! Liksom vi vill att alla människor,
ungdomar och vuxna, skall kunna få delta på samma
villkor i idrott och idrottsföreningar vill jag också att
vi skall betona vår religionsfrihet. Vi har ju religions-
frihet i Sverige, men det är på olika villkor för olika
religioner. De olika kyrkorna, frikyrkorna och kyrkor
som tillhör de stora världsreligionerna, har olika möj-
ligheter.
Det talas mycket om att invandrarna behöver få
utöva sin egen religion i Sverige och att det är en
möjlighet för dem att känna sig hemma och behålla
sin trygghet. Det är alldeles självklart, men vi får inte
heller glömma de ursprungliga svenskar som har
konverterat till andra religioner.
I buddismen missionerar man faktiskt inte. Man
har en helt annan inställning än flera av de stora reli-
gionerna. Man är ganska stillsam, och man talar för
fred och mänsklig frihet och för att man själv skall få
arbeta med sin utveckling genom utbildning och utöv-
ande av religionen. Buddismen söker inte upp, utan
man får söka upp buddismen.
Ewa Larsson har redan yrkat bifall till reservation
45.
De svenska buddistiska samfunden har flera gång-
er sökt bidrag till sin verksamhet. De fick avslag se-
nast den 10 oktober 1996. Vi menar att det här är så
angeläget att man redan i dag skulle kunna ordna att
de får bidrag. Ett antal små församlingar i Sverige
utövar buddism. Det finns ju både tibetansk buddism
och zenbuddism. De skulle behöva få bidrag på ett
helt annat sätt än vad de får i dag. Framför allt behö-
ver de bidrag till hyror och byggnader och för att
deras motsvarighet till våra präster skall kunna utöva
religionen och vara ett stöd och en hjälp för sina för-
samlingsmedlemmar.
De funderar, när man talar med dem, i den rikt-
ningen att de inte tillhör den rätta religionen. Men så
är det inte enligt vår lag. Vi har religionsfrihet. Men
det känns så när man inte får ekonomiskt bidrag, även
om religionen inte enbart är beroende av pengar. Men
naturligtvis behöver någon kunna syssla med det här
på heltid eller på deltid och hjälpa människor till rätta.
För att man skall kunna klara av att ge stöd till med-
lemmarna behöver man pengar.
Det finns en del väletablerade medlemsorganisa-
tioner i Sverige, så det finns utövare. Det finns också
enstaka människor som utövar religion, men då är det
ju svårare. Det finns t.ex. en nunna här i Stockholm
som är alldeles ensam i sin orden, en japansk orden.
Hon har svårare, naturligtvis, att få bidrag. Men hon
har sökt bidrag sedan 1993.
Det är viktigt att vi gör någonting åt det här. Vis-
serligen hänvisar man till olika utredningar och sam-
arbete som pågår. Inom regeringen pågår också arbe-
te. Men det här är så viktigt att vi inte har råd att
vänta, utan vi får omfördela pengarna så att de också
räcker till de små kyrkorna i Sverige.
</anforandetext>
<intressent_id>0161018662505</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>200224</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0943/#anf117</protokoll_url_www>
</anforande>
