2348830 GL0942 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:42 Måndagen den 8 december 1997/98 42 1997-12-08 00:00:00 Rättsväsendet BF3A11A4-C309-4F1C-9F2E-2246192F125E 45 GÖRAN MAGNUSSON (s) s Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till hemställan i justitieutskottets betänkande nr 1, så att det inte uppstår några problem när vi så småningom skall gå till beslut. Min uppgift är nu att klara av ungefär en timmes ganska ensartad kritik mot polisväsendet, mot åklagarväsendet och kanske i någon mindre grad mot domstolsväsendet. Jag skall försöka att på några punkter beröra det som har sagts här. Ramen för rättsväsendet är beslutad tidigare av riksdagen. Några förändringar mellan olika utgiftsom- råden inom ramen har egentligen inte föreslagits ut- över den förändring på 50 miljoner från Säkerhetspo- lisen till den öppna polisen som Miljöpartiet har fö- reslagit och som för Miljöpartiets del är inledningen till en nedläggning av Säkerhetspolisen. Polisen får genom den här budgeten ytterligare 440 miljoner kronor för 1998. Det är naturligtvis oerhört viktigt att vi nu har en ekonomi i landet som innebär att vi kan göra den här insatsen för att förstär- ka polisens arbete. Herr talman! I det här sammanhanget kan det ändå vara värt att något beröra de besparingar som polisen har utsatts för från 1992 och framåt. Utgångspunkten var ju att den borgerliga regeringen hade kört in Sve- rige i en ekonomisk situation som innebar att det faktiskt inte fanns något utrymme för handlingsfrihet längre. Då gjordes en uppgörelse för att sanera eko- nomin och i den blev socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna överens om att 500 miljoner kronor skulle sparas inom polisen. En viktig faktor i den uppgörelsen och i de beslut som sedan fattades var faktiskt att de 500 miljoner kronorna i första hand skulle sparas in på administra- tionen inom polisen. Därför är det något egenartat att i dag uppleva att partier som bestämde att det skulle vara på det sättet nu säger att det är besinningslöst eller vansinnigt, vilket uttryck Rolf Åbjörnsson nu använde. Nu är det kanske inte så noga för Åbjörns- son med uttrycken, för han talar ju inte i offentliga sammanhang utan i en trängre krets i riksdagens kammare. Därav kan man kanske förstå ytterligare ett och annat uttryck som han har meddelat oss i dag. Det är egenartat att höra hur partier som var över- ens om att det var den administrativa personalen som skulle bära besparingen i allt väsentligt i dag tycker att det var mycket märkligt. Det framställs närmast som om det är polischeferna och polisverksamheten själv som har bestämt den inriktningen. Jag tycker att vi skall vara hederliga nog och säga att ingen av oss stod upp och sade att besparingen måste drabba po- lismanstjänster. Det fanns två skäl: Annars skulle bara kvinnor drabbas, och dessutom skulle verksamheten inte fungera om den här personalkategorin minskades för mycket. Jag tycker att vi skulle kunna vara över- ens om den delen av den här debatten. Får jag sedan beträffande domstolsväsendet säga att det naturligtvis inte är tillfredsställande med de balanser som finns i detta sammanhang. Regeringen har lagt fram förslag till riksdagen som syftade till att man skulle kunna öka effektiviteten. Men dessa för- slag ogillades av riksdagen, och jag tycker inte att det är konstigt att regeringen påpekar det. Sedan får man naturligtvis fundera på ytterligare åtgärder för att ta sig fram i detta sammanhang. Jag skall säga något om Domstolskommittén, även om det inte är någon huvudfråga för riksdagen i dag. Den kommer möjligen att tas upp så småningom. Det är riktigt att kommittén har begärt ytterligare tid, inte på grund av att den inte har slutdiskuterat antalet tingsrätter utan därför att den vill avvakta erfarenhe- terna av viss försöksverksamhet som pågår om dom- stolarnas, egentligen tingsrätternas, inre arbete. Den förändringen av domstolsarbetet skulle leda till en ökad effektivitet. Vi har från talarstolen fått deklarationer från flera partier om vad de inte kan gå med på i Dom- stolskommitténs arbete. Även i kommittén har vi hört dessa deklarationer. Som ledamot i den kommittén måste jag säga att det vore trevligare och mer kon- struktivt att höra om partiernas företrädare både här i kammaren och i kommittén kunde meddela vad de är beredda att gå med på. Det är först då som vi har möjlighet att konstruktivt diskutera ett slutbetänkan- de. Jag skall åter tala om domstolarna. Jag fick en di- rekt fråga om de långa handläggningstiderna var ac- ceptabla. Jag vill bara säga att det naturligtvis inte är acceptabelt i ett längre perspektiv med långa hand- läggningstider. Det är inte acceptabelt med t.ex. skat- temål som drar ut för långt på tiden, utan man bör på något sätt försöka förändra och förbättra läget. Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om arvodet till nämndemännen. Det har här fram- ställts som om de trehundra kronorna vore den enda ersättning som nämndemännen får. Så är ju inte fallet. Nämndemännen får också ersättning för förlorad arbetsförtjänst. De som egentligen har det minsta utbytet av arvodet, om man ser det som ersättning för utfört arbete, är faktiskt de som har en anställning, vilket innebär att de förlorar pengar när de går till tingsrätten, därför att de då först måste satsa de tre- hundra kronorna och sedan få ersättning upp till den förlustnivå som de har i arbetet. De får alltså egentli- gen ingen ersättning alls för det utförda arbete utan bara ersättning för den inkomstförlust som de åsam- kas. Andra nämndemän som inte gör denna inkomst- förlust får ju ut de trehundra kronorna. De skall na- turligtvis betala skatt för dessa pengar, men det behö- ver väl inte särskilt påpekas. Men de får i alla fall de trehundra kronorna. Herr talman! Sedan vill jag säga något om narko- tikadiskussionen. Jag har självklart ingen annan me- ning än riksdagen tidigare har uttalat om den svenska narkotikapolitiken. Den skall givetvis ligga fast. Jag är också som många andra oroad över utvecklingen av narkotikadebatten inom Europa, och kanske framför allt inom EU-området, eftersom det är den debatten som vi hör. Men mitt engagemang i Europarådet gör att jag har anledning att känna oro för Europa som helhet därför att det bl.a. ute i de f.d. kommuniststa- terna också finns en utomordentligt besvärande ut- veckling som går oberoende av eller parallellt med utvecklingen inom det nuvarande EU-området. Varför jag tycker att det är angeläget att beröra denna fråga är att jag under informationen och diskussionen i bl.a. EU-nämnden inför Amsterdamfördraget i varje fall inte har uppfattat det på ett sådant sätt att fördraget, när det blir ratificerat i Sveriges riksdag och av andra länder, i sig leder till en försvagning av den svenska nakotikapolitiken. Jag tycker att det är angeläget att få säga att det inte finns något förslag inom EU:s be- slutsinstanser som tyder på att man är på väg att för- ändra narkotikapolitiken. Jag har naturligtvis den allra största respekt för Europaparlamentet. Men jag måste också konstatera att Europaparlamentets beslut, åt- minstone i denna typ av frågor, mer är av opinionsbil- dande karaktär än av den karaktären att de direkt påverkar den svenska narkotikapolitiken. När det gäller narkotikafrågan tycker jag också att det är angeläget att faktiskt peka på att förändringar i gränskontrollen självklart har inverkan på dessa frå- gor. Men det som jag tror är avgörande för hur det utvecklar sig i Sverige är normbildningen och attity- derna till narkotika i allmänhet ute i Europa och den påverkan som det har också på den svenska allmänhe- ten. Jag menar att om man får en kraftig utveckling mot en liberalisering kommer vi aldrig att kunna kon- trollera bort det problemet ur Sverige. Då är det dess- värre andra åtgärder som måste vidtas. 0502770250503 N 2010-01-01 00:00:00 200017 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0942/#anf45