<anforande>
<dok_hangar_id>2348829</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0941</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:41 Fredagen den 5 december</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>41</dok_nummer>
<dok_datum>1997-12-05 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Sveriges totalförsvar 1998 s </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>AB73B284-AF0C-44BC-A695-1783CA1270D7</anforande_id>
<anforande_nummer>50</anforande_nummer>
<talare>ÅKE CARNERÖ (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Herr talman! Försvarsministern talar om att öka
dialogen med riksdagen. Det är bra.
Försvarsministern talar också om att det pågår ett
arbete när det gäller anpassningen. Det gör det natur-
ligtvis. Anpassningsdoktrinen är ju viktig. Den är en
central del av vår försvarspolitik. Detta får naturligt-
vis inte bli ett getingbo som det bara surrar omkring.
Här behövs ju fasthet. Som jag sade i mitt anförande
har det fattats ett beslut att riksdagen årligen skall
kunna följa upp beredskapsläget. Det är knapparna
som finns i den här salen som skall användas om det
skulle vara nödvändigt att höja beredskapsläget. Vad
har vi då för grund att stå på? Riksdagen måste ha
möjlighet att veta vilken grund den har att stå på.
Då är min fråga: Hur styr nu regeringen arbetet för
att riksdagen skall få en bra bild av beredskapsläget
och ha en så bra grund som möjligt att utgå ifrån?
Jag nämnde också sambandet mellan anpassnings-
förmåga och välutbildade förband. Vad vill regering-
en göra för att pliktpersonalens kompetens skall kun-
na vidmakthållas?
</anforandetext>
<intressent_id>079223680900</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>199923</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0941/#anf50</protokoll_url_www>
</anforande>
