2348829 GL0941 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:41 Fredagen den 5 december 1997/98 41 1997-12-05 00:00:00 Sveriges totalförsvar 1998 s 338F5B2E-11EB-4BD0-8ACA-689FADA9B163 3 JAN JENNEHAG (v) v Herr talman! Det här betänkandet grundas på det som vi har fattat beslut om i riksdagen för två år se- dan och för ett år sedan. Vad gäller den säkerhetspo- litiska grunden för det vi skall fatta beslut om i dag är det enligt min mening inte så mycket att tillägga. Arbete pågår, kontrollstationsarbetet och arbetet i försvarsberedningen som skall syfta till att hålla sta- tens organ, i detta fall oss själva, orienterade om för- ändringar i omvärlden som motiverar förändringar av vår syn på totalförsvaret. Jag tror att det är få av dem som deltar i debatten här i dag som påstår att vi har sett några avgörande förändringar under de här två åren. Det finns alltså inte säkerhetspolitiska motiv för att ändra mitt partis syn på hur Försvarsmakten - i första hand är det Försvarsmakten vi talar om - bör vara organiserad för att kunna lösa sina uppgifter. Enligt vår mening medger det säkerhetspolitiska läget i dag liksom i går och förhoppningsvis även i morgon reduktioner utöver det som majoriteten föror- dar. Det gäller i första hand det militära försvaret men också en del funktioner inom det civila. Skyddsrums- byggandet är en del av det civila försvaret som är direkt kopplat till föreställningen om ett väpnat an- grepp. Om vi i andra sammanhang tycker att risken för detta motiverar att vi drar ned på det militära försvaret måste naturligtvis konsekvensen kräva att vi även drar ned de delar av det civila försvaret som direkt är knutna till det väpnade angreppet. Däremot finns det naturligtvis, liksom vid varje annat tillfälle då man fattar beslut, en föreställning om vad som är praktiskt möjligt att genomföra under ett år. Det är årets budget vi skall fatta beslut om. Verksamheten skall trots allt fungera under tiden. Den som utsätts för förändringarna måste få ett ut- rymme och inte bara syssla med sin egen förändring, i detta fall en minskning. Jag begriper att det kan vara smärtsamt, energikrävande och få återverkningar långt utöver den egna situationen och den egna organisatio- nens betingelser. Jag yrkar alltså bifall till reservation 3 som be- handlar ekonomi. Både Lennart Rohdin och Henrik Landerholm har talat om skolverksamheten. Jag tycker att man har sagt vad som behöver sägas i den saken. Det är en obegriplig ståndpunkt att först bestämma en organisa- tion och sedan ta ställning till vad organisationen skall utföra, vilket innehåll verksamheten skall ha. Jag tror att uppgiften att förklara logiken i detta är omöjlig. Det är därför man heller inte har hört några försök i den riktningen. Det kanske är lika bra så. Det står för sig självt och är obegripligt. Folk får ta ställ- ning till om det är obegripligheter man vill höra från våra politiker eller om det är någorlunda sammanhåll- na resonemang som är möjliga att förhålla sig till. Detsamma gäller helikopterorganisationen. Jag tror att vi kan kosta på oss en liten historik, en kort tillbakablick. Vid försvarsbeslutet 1996 lyftes frågan om försvarets helikoptrar fram. Där krävdes en helhetslösning och frågan lyftes ut från övriga för- svarsfrågor. Helhetslösningen skulle så småningom komma till stånd. Det beslut vi fattade 1996 var att en helikopter- flottilj skulle inrättas med lokalisering i Linköping. Jag hade för min del synpunkter på lokaliseringen i Linköping, men att det skulle vara en helikopterflottilj föreföll mig klokt. Det borde genomföras. Anledning- en till tveksamheten till Linköping var miljöfrågor. Malmen är inte särdeles väl lämpad som plats att bedriva flygverksamhet på. Det är å andra sidan inte Uppsala heller. Att i alla stycken få en lösning som inte innebär miljöpåverkan och inte medför störningar är dessvärre omöjligt. Det går inte att få alla faktorer på plats. Alltnog, chefen för marinledningen fick i uppdrag att utreda hur det här skulle gå till, alltså att föreslå en lämplig organisation av försvarets helikoptrar. Försla- get gick ut på remiss och i somras presenterades det färdiga förslaget. Man föreslog fem divisioner och presenterade det förslag som chefen för marinled- ningen lagt fram om fyra helikopterdivisioner. Sedan dess har vi sett många synpunkter på detta förslag, bl.a. från militärbefälhavarna i MILO syd och MILO mitt, från mängder av människor och grupperingar som har att göra med den här verksamheten. Chefen för marinledningen tog ingen hänsyn till de här syn- punkterna utan överlämnade sitt förslag till överbefäl- havaren, som heller inte tog något intryck av synpunk- terna utan lämnade förslaget vidare till regeringen, och regeringen tog överbefälhavarens förslag som sitt eget. Sedan drösade det in skrivelser, såväl till oss som enskilda riksdagsledamöter som till, förmodar jag, departementet. Sedan skrevs det motioner. Det är obegripligt att en diskussion icke har kommit till stånd, för det har det faktiskt inte. Det jag har fått till svar när jag har försökt att ta upp detta är: Det här är knepigt. Ja, det tål att tänka på. Och på slutet: Ja, det här var svårt, men någon gång måste vi bestämma oss. Ekonomin tycker jag är det första exemplet om man har synpunkter på ett förslag: Bär det här sig eller inte? Är förändringen lönsam? Om ett av syftena med förändringar inom totalförsvaret är att spara pengar inom ramen för vad säkerhetspolitiken tillåter måste ju ett förslag vara begripligt ur ekonomisk synpunkt. I annat fall måste det finnas andra starka skäl för att genomföra förändringen. De skälen har jag inte hört. Däremot har jag läst en mängd andra skäl som talar i motsatt riktning. Jag utgår från att förslaget går igenom. Det vore knepigt, precis som har sagts tidigare, om Socialde- mokraterna och Centern skulle tillåta sina ledamöter att avvika så att förslaget inte skulle gå igenom i dag. Det här är ett exempel på beslut i riksdagen som det är svårt att komma ut och förklara. Varför genomförs beslut som vi inte begriper motiven till? Herr talman! Jag vill ta upp ytterligare en sak i helikopterfrågan. Det gäller Norrlandskusten. Jag instämmer med Lennart Rohdin. Det finns ingen an- ledning att utveckla detta ytterligare. Lennart Rohdin har sagt det som behöver sägas. Hela hanteringen har naturligtvis ett samband med den föregående frågan, dvs. svårigheten att motivera beslut så att de blir möjliga att förhålla sig till och argumentera mot. Herr talman! Det finns ytterligare en sak. Det gäl- ler ett civilt minröjningscentrum. Annika Nordgren och jag har en gemensam reservation. Förbudet mot antipersonella minor var välkommet. Arbetet går möjligen långsamt, men kännetecknas trots allt av vissa framgångar. Det är viktigt att vi understöder processen och inte låter frågan ligga i förhoppningen om att den så småningom löser sig av sig själv. Röjningen av utlagda minor går långsamt. Arbetet måste intensifieras och forskning samordnas för att både militär och civil kompetens skall kunna utnytt- jas. Utskottsmajoriteten skriver att det är viktigt att inte splittra resurserna. Nej, naturligtvis inte. Det är klart att jag inte vill splittra resurserna. Men det är mig en gåta hur man splittrar resurser när man an- stränger sig för att resurserna skall få en ytterligare verkan. Förstöringen av de stora minlagren i världen måste dokumenteras. Jag är tveksam till hur effektiv och tillgänglig dokumentationen kommer att bli. Sverige har en kompetens på området. Sverige har kompetens som bör utnyttjas för att få till stånd ett dokumenta- tionscentrum för produktion, utplacering, användning, lagring, export, destruktion m.m. Det är mycket ange- läget, och det skulle förmodligen inte kosta särskilt mycket. Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservationer- na 3, 12, 18, 22, 23 och 24. 0509012622802 N 2010-01-01 00:00:00 199876 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0941/#anf3