2348828 GL0940 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:40 Torsdagen den 4 december 1997/98 40 1997-12-04 00:00:00 Utgiftsområde 18 samt vissa bestämmelser om allmännyttiga bostadsföretag 41517FDD-4A2A-4BAD-9404-A139F0C5AB00 198 OWE HELLBERG (v) v Fru talman! Aldrig har det varit så dyrt att bo. I varje fall inte sedan efterkrigstiden. Aldrig har det byggts så litet. I varje fall inte på 1900-talet. Aldrig har det funnit så många tomma lägenheter, just nu ca 60 000. Bostadspolitiken har kört rejält i diket. Or- sakssammanhanget är naturligtvis komplext, men mycket av problematiken är av politisk karaktär. Det har fattats många beslut med stor negativ verkan. Det började med skattereformen, där man på poli- tisk väg bestämde att minska skatterna på inkomster för medel- och höginkomsttagare och öka boende- kostnaden för alla. I början av 90-talet steg kostnaden rejält på grund av detta med minst 20-30 %. Dess- utom hölls inte löften om höjda barnbidrag och bo- stadsbidrag som kompensation till framför allt lågin- komsttagarna. Budgetsaneringen har dessutom kraftigt reducerat både barnbidrag och bostadsbidrag. Nu återgår barn- bidragen till den gamla nivån. Men de är fortfarande inte på den nivå som utlovades i samband med skatte- reformen. Trots detta skall från 1999 skattereformen gälla fullt ut i och med att den s.k. värnskatten fasas ut. Övriga löften gäller inte. Hur skall ni socialdemo- krater förklara detta för väljarna? Är detta ett exempel på rättvis fördelningspolitik? Under de borgerliga regeringsåren togs mycket av lagstiftningen bort när det gäller den sociala bostads- politiken. Ett nytt bostadsfinansieringssystem infördes som egentligen har som syfte att ta bort de statliga bostadssubventionerna. Dessa förändringar har sedan den socialdemokratiska regeringen fortsatt att admi- nistrera utan några större invändningar. Man kan litet elakt säga att ni till väldigt stor del fullföljer den bor- gerliga regeringspolitiken. Den bostadspolitiska propositionen lyser med sin frånvaro. I detta betänkande tvingas nu utskottet att skriva formuleringar om att vi förväntar oss en pro- position i början av 1998 för att kunna behandla dessa frågor under pågående riksdagsår. Tyvärr är jag ändå inte fullständigt övertygad om att det kommer en proposition. Det vore bra om vi i dag fick ett förtydli- gande och ett kraftfullt uttalande från socialdemokra- tiskt håll i dagens debatt om vad som egentligen gäl- ler. Varför råder det så stor tveksamhet, kan man fråga sig? Det beror dels på att regeringen inte vill använda delar av det utredningsmaterial som finns att tillgå - jag tänker bl.a. på utredningen om de allmännyttiga bostadsbolagens framtida ställning - dels på resultatet av den bostadspolitiska utredningen, vars direktiv omöjliggjorde en grundlig analys av bostadspolitikens ekonomiska bekymmer. Hela utredningen skulle an- passas till ett mycket kortsiktigt perspektiv, nämligen att passa in i 1998-2000 års budget. Den djupgående analys som krävdes av skatterefor- mens betydelse för boendekostnaderna liksom av den pågående budgetsaneringens effekter fick inte behand- las. Det blir då självklart så att man misslyckas med att skapa långsiktiga stabila spelregler för den fortsat- ta bostadspolitiken. Trots detta finns det naturligtvis många goda förslag och synpunkter i utredningen att ta fasta på. Men de ekonomiska slutsatserna vilar på en mycket bräcklig och delvis felaktig grund. De som utsett Jörgen Andersson till utredningsminister i ställt för inrikesminister har naturligtvis inte helt fel. Dess- utom har han misslyckats med utredningsdirektiven, och det är minst lika oroväckande. Inom borgerligheten är man inte heller nöjd. Där skjuter man dock in sig på andra slutsatser än de som jag och Vänsterpartiet drar. För borgerligheten är fastighetsskatten den stora boven. Det är en mycket förenklad bild av verkligheten. Dessutom är den inte korrekt. Fastighetsskatten är ett problem i många fall, men inte ett generellt problem. För hyran i en lägen- het motsvarar den ca 4 % av kostnaden. För en tre- rummare som kostar 5 000 kr i månaden motsvarar alltså fastighetsskatten ca 200 kr. Det är en icke för- aktlig summa, men den är naturligtvis inte avgörande för att hyresnivån totalt sett är så hög. När det gäller bostadsrättsinnehavare och egna- hemsägare är kostnaden väldigt varierande eftersom den är avhängig det taxeringsvärde som fastigheten betingar. För många kan detta skapa problem, men inte generellt, och inte för någon särskild grupp av människor. Det som dock kan konstateras, och som inte den bostadspolitiska utredningen fick syssla med, är att politiska beslut, som skattereformen, drabbat de olika boendeformerna väldigt orättvist. I en debattartikel i Dagens Industri skriver Ove Bengtsberg, Byggnads ordförande, och LO-ekonomen Stig Carlsson: "Att hyresgästerna fått sämre utveckling av boendekostna- derna än andra boende är inte bara en rättvisefråga; det skadar också samhällsekonomin. --- Bostads- kostnaderna i hyresrätten har sedan skattereformen utvecklats betydligt ogynnsammare än i övriga upplå- telseformer. Bostadskostnaderna för egnahem ... har ökat med 35 procent sedan 1989, det vill säga i takt med konsumentprisindex - i hyresrätten har de ökat med nästan 100 procent!" Det skall bli intressant att se vilka slutsatser rege- ringen drar av detta i den kommande bostadsproposi- tionen. Att då, som de borgerliga partierna gör, enbart skjuta in sig på fastighetsskatten, är en grov förenk- ling av problematiken och, som jag ser det, ett led i kraven på skattesänkningar generellt. Jag skall dock ge er rätt på en punkt. Om regeringen fortsätter att avveckla den statliga bostadspolitiken är det natur- ligtvis inte möjligt att fortsätta den här politiken med avseende på fastighetsskatten heller. Vänsterpartiet vill dock utveckla - inte avveckla - den statliga bostadspolitiken. Det gör att vi har en helt annan utgångspunkt för våra idéer om bostadspolitik. Vad Socialdemokraterna vill i den här frågan får väl den kommande bostadspropositionen visa. Kommunerna får ett allt större ansvar för bostads- politiken, men de skjuter över ansvaret på de kommu- nala bostadsbolagen. Marknadsanpassningen blir allt tydligare och visas alltmer öppet. De kommunala bostadsbolagen ses numera som vilka bolag som helst. Krav på avkastning till ägarna, kommunerna, är viktigare än möjligheterna att föra en social bostads- politik. Den bostadspolitiska debatten i kommunernas fullmäktigeförsamlingar är död. Frågorna hänvisas till de kommunala bostadsbolagens styrelserum. De är inte öppna för insyn eller föremål för diskussion. De privata fastighetsägarna skall med frivilliga överenskommelser övertygas att lämna ifrån sig ett visst antal lägenheter. Följande exempel hoppas jag skall få er att vakna till. Jag skall citera ur ett brev till Stockholms bostadsförmedling från den privata fas- tighetsägargruppen Ljungbergs. Följande krav ställs på blivande hyresgäster: "Hyresgästen skall ha fast inkomst som står i rim- lig proportion till den hyra som skall betalas, eller på annat sätt kunna påvisa tillräcklig betalningsförmåga för aktuell lägenhet. Beroende av hjälp från sociala myndigheter för att klara hyran är ej acceptabelt. Om hyresgästen, eller dennes familj/umgänge, har sociala problem av sådan art att störningar i boendet riskeras, är det ett tungt vägande skäl att ej acceptera hyresgästen. Hyresgästens familjestorlek skall stå i rimligt för- hållande till storleken på den sökta lägenheten. Hyresgästen får inte ha bestående betalningsan- märkningar eller ha andra ej uppklarade betalnings- förpliktelser. Hyresgästen måste acceptera de principer som lig- ger till grund för LjungbergGruppens förvaltning, med ett starkt fokus på nära kommunikation mellan hyresgäster och hyresvärd, och även kommunikation och grannsamverkan mellan hyresgäster. Vilja och förmåga till interaktion och kommunikation är alltså viktigt. Hyresgästen måste även lämna referenser, helst från såväl arbetsgivare som tidigare hyresvärd. Är vi osäkra på hur väl lämpad en eventuell hy- resgäst är, undersöker vi alla tänkbara aspekter för att försöka ta reda på om så är fallet - för såväl vår som hyresgästens skull. Detta kan t ex innebära att vi i vissa fall gör hembesök hos hyresgästen." Är detta Sverige 1998? Det kan man ju fråga sig. Är det inte dags att återupprätta den sociala bostads- politiken? Detaljerna i det lagda budgetförslaget för 1998 känns inte särskilt meningsfulla att diskutera eftersom ramen redan är fastställd. När den finanspolitiska debatten avslutats, där utskottsledamöter med liten eller ingen kännedom om bostadspolitikens villkor är de som har avgjort utgiftsramens storlek, känns dis- kussionen om sakinnehållet överflödig. Det är en effekt av den nuvarande budgetprocessen, som man kan prata länge och mycket om, men den kan vi tyvärr inte påverka här och nu. Det blir inte bättre av att regeringen i budgetpro- positionen betänkligt slarvar med budgetbeskrivning- arna på flera håll. Det gäller bl.a. besparingarna på räntebidragen och Lantmäteriverkets verksamhet. Det kan inte vara möjligt att riksdagsledamöterna skall behöva uppträda som budgetdetektiver och försöka finna ut vad som är rätt och fel i beslutsunderlaget från de olika departementen. Detta bör föranleda en skarp reprimand från riksdagens sida mot regeringens sätt att arbeta. När det sedan gäller de olika sakanslagen är rege- ringens anslag till bostadsbidragen naturligtvis otill- räckligt. Det bör förstärkas på flera sätt. Stora barn- familjer bör få behålla nuvarande regler för det fjärde och femte barnet oavsett om flerbarnstillägget återin- förs eller inte. Studerande bör få bostadsbidrag oav- sett ålder och ungdomsbostadsbidraget bör göras om så att det även passar för dem som har låga inkomster men inte studerar och inte är berättigade till studielån. I dag får de gå till socialbyrån för att över huvud taget kunna bo. Vänsterpartiet vill införa det som den bostadspo- litiska utredningen sade sig vilja införa, nämligen ett stöd för nyproduktion av bostäder - men med krav på hyrestak och starka miljökrav. Vi vill också införa ett ombyggnadsstöd med miljöinriktning. Där finns det ett enormt behov över hela landet. Nybyggnation är bara aktuell i vissa storstadsom- råden och några högskoleorter. Socialdemokraterna lägger sina investeringspengar i en ekologisk om- ställningsfond som skall administreras av regeringen och delas ut med ett ganska stort mått av godtycke. Hur mycket som skall gå till direkta investeringar i form av bostadsbyggande är väldigt osäkert eftersom de flesta ansökningar från kommunerna berör en rad andra områden. Det finns alltså inga garantier för den nödvändiga ombyggnadsprocessen till ett långsiktigt hållbart boende. Till slut vill jag uppehålla mig vid utvecklingsfrå- gorna runt bostadspolitiken. Vänsterpartiet vill att kommunerna skall upprätta obligatoriska boendepla- neringsprogram där man redovisar på vilket sätt man vill lösa boendemiljöfrågor, segregationsfrågor och planeringsfrågor. Det betyder att man måste samarbe- ta över sektorsgränserna på ett helt annat sätt än vad som görs i dag. Fysiska planerare, trafikplanerare, socialt och ekonomiskt ansvariga skall, tillsammans med berörda fastighetsägare och inte minst de boen- de, utforma detta i samråd med politikerna. Detta krävs för att se helheten i problematiken. På den statliga nivån måste man göra detsamma. Antingen samlar man de bostadspolitiska frågorna i ett departement - och det naturliga i detta fall är Inri- kesdepartementet - eller så får berörda ministrar bilda en ledningsgrupp som håller samman dessa frågor på ett övergripande sätt. Rätten till en bostad är ytterst ett samhällsansvar och inte en marknadsfråga. Den s.k. marknaden kommer aldrig att klara detta med en bra bostad i en god miljö till ett rimligt pris. Den som tror det tror på en myt. Härmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio- nerna 12 och 28. 0111536149811 N 2010-01-01 00:00:00 199824 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0940/#anf198