<anforande>
<dok_hangar_id>2348828</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0940</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:40 Torsdagen den 4 december</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>40</dok_nummer>
<dok_datum>1997-12-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 1 §) Sverige och den ekonomiska och monetära unionen (forts. FiU9)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>EC356477-1BCB-45F3-9483-12DC0F309719</anforande_id>
<anforande_nummer>174</anforande_nummer>
<talare>CARL B HAMILTON (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det var inte fördraget som jag läste
upp utan en text som återfinns i EU-propositionen.
Den lästes upp flera gånger från denna talarstol av
regeringsledamöter. Denna text var framförhandlad
mellan å ena sidan företrädare för den dåvarande
oppositionen, Ingvar Carlsson och Jan O. Karlsson,
och å andra sidan Anne Wibble och jag själv. Även
Ulf Dinkelspiel var självklart med i detta. Det var inte
någonting som hade hittats på någonstans utanför
landet.
Detta var väldigt välbekant och återgavs i alla
medier. Det var fullständigt glasklart, och innebörden
är precis vad jag sagt: dels en avsiktsförklaring att
agera i enlighet med fördraget, dels en deklaration att
det i sista hand är Sveriges riksdag som beslutar.
Problemet är att den första delen av detta uttalande,
nämligen om att agera enligt Maastrichtfördraget,
numera alltid glöms bort.
</anforandetext>
<intressent_id>0477013214601</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>199800</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0940/#anf174</protokoll_url_www>
</anforande>
