2348822 GL0934 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:34 Onsdagen den 26 november 1997/98 34 1997-11-26 00:00:00 Krigsmaterielexport 90F28B45-4FE4-4E5A-8954-3BC307899FBF 82 INGBRITT IRHAMMAR (c) c Fru talman! I flera motioner, varav några tvärpoli- tiska, belyses situationen i flera länder vad gäller det säkerhetspolitiska läget och brott mot mänskliga rät- tigheter, ibland också grova sådana, mot bakgrund av att svensk vapenexport förekommer till dessa länder. Därmed framstår det för mig klart att många länder inte uppfyller de krav som gäller för vår krigsmaterie- lexport. Motionerna anses emellertid besvarade med att utskottet i tidigare betänkanden kommit till slutsat- sen att riksdagen inte bör göra några särskilda tillkän- nagivanden beträffande vapenembargo gentemot enskilda länder. I stället hänvisas, liksom tidigare, till de årligen återkommande betänkandena med land- specifika bedömningar för de mänskliga rättigheterna. Personligen börjar jag tycka att denna hantering av motionsyrkandena är ologisk och blir alltmer un- derlig. Andra talare har också påtalat problemen på området. Som riksdagsledamöter kan vi ju belysa frågan om lämplighet vad gäller svensk vapenexport till enskilda länder på flera olika sätt. Vi kan ställa skriftliga frå- gor, vi kan motionera, vi kan ha interpellationsdebat- ter och vi kan ställa muntliga frågor. Vi kan diskutera brott mot mänskliga rättigheter i enskilda länder i det s.k. mänskliga rättighetsbetänkandet. Men riksdagens ledamöter skall inte i ett betänkande om svensk krigsmaterielexport behandla det lämpliga eller olämpliga med denna vapenexport till olika länder. Vi skall inte i betänkandetexten uttala oss om helhetssi- tuationen vad gäller situationen för de mänskliga rättigheterna och säkerheten i förhållande till vape- nexporten till olika enskilda länder. Däremot kan vi, som har skett här i dag, ta tillfäl- let i akt i samband med behandlingen av betänkandet att t.ex. förklara varför vi motionärer krävt vapenem- bargo för vissa enskilda länder. Därmed kan jag som enskild riksdagsledamot yttra mig om lämpligheten av export till vissa länder i samband med behandlingen av detta betänkande. Men riksdagen som helhet skall inte ta ställning vad gäller enskilda länder. Dock utta- lar sig utskottet om ett enda enskilt land i betänkan- det, nämligen Indonesien. Visst låter allt detta förvir- rande och inkonsekvent. Nu utnyttjar jag min möjlighet att föra fram mina synpunkter på området i samband med dagens betän- kande med anledning av behandlingen av regeringens skrivelse om den svenska krigsmaterielexporten år 1996. I den framgår bl.a. att vapen exporterats till både Pakistan och Indien, två länder som under 1996 befann sig i öppen konflikt med varandra, två länder som också allvarligt kränker mänskliga rättigheter, två länder som befunnit sig mer eller mindre i konflikt med varandra i närmare 50 år, två länder som befunnit sig i en upptrappad konflikt de senaste åtta åren. Självklart måste vi seriöst fråga oss varför vapenex- port också i form av följdleveranser då får lov att ske och har kunnat ske. Jag besökte tillsammans med ytterligare två riks- dagsledamöter från Centerpartiet, bl.a fru talman som för övrigt också är medmotionär, både Indien och Pakistan i augusti och september i år. Vi besökte också Kashmirområdet, bl.a. Shrina- gar. Vi tittade på URI-projektet och på line of control på pakistanska sidan. Där hörde vi, medan vi var där, hur beskjutning pågick. Vi besökte också sjukhuset i Muzafarabad på den pakistanska sidan och träffade sårade och skadade från området. Vi fick också tillfälle att intervjua bo- ende nära den s.k. gränslinjen, personer som mist anhöriga, som berättade om förstörelsen i området och den ständiga beskjutningen av de boende, av vuxna och barn. De hade drabbats av granatsplitter inomhus, på gårdsplanen, på väg till skolan och på arbetet på fälten. Beskjutning hade pågått så gott som dagligen un- der lång tid. Vilken sida som börjat rådde det delade meningar om, men svarsbeskjutningar skedde från båda ländernas sida. Ganska öppet kunde vi beskåda de nu välkända Boforskanonerna nära gränsen. Vårt land har alltså under pågående konflikt försett parter- na med verktyg att döda och skada varandra. Det kändes faktiskt skamligt och upprörande att på plats kunna konstatera fortsatt användning av svenska va- pen i konflikten. Men det är inte bara dödande och skadande vid den s.k. gränslinjen. Förutom det mycket osäkra sä- kerhetspolitiska läget sker brott mot mänskliga rättig- heter i ganska stor omfattning både i Pakistan och i Indien. Vad gäller kashmirierna var situationen väl- digt allvarlig i det Indienadministrerade området. Från flera källor framfördes att i genomsnitt dödades 10 till 20 personer per dag i området. Tiotusentals har dö- dats sedan konflikten startade för ca 50 år sedan. Så gott som varje familj i området har drabbats av döda- de eller sårade. De indiska säkerhetsstyrkorna begår dessutom rä- der mot hus och familjer som misstänks ha någon sympatisör för befrielserörelsen. Vanligt var att unga människor, ofta studenter, anhölls om de inte dödades omedelbart i vad som benämndes rymningsförsök. De anhållna blev utsatta för tortyr. Försvinnanden var vanligt förekommande bland misstänkta befrielsesympatisörer. Många torterade kroppar hade också hittats i floden. Familjer trakasse- rades, hus raserades, fält och odlingar förstördes. Ren terror förekom, och det var vanligt förekommande. Brotten skulle undersökas av en nybildad kommission för mänskliga rättigheter, dock inte de brott som be- gåtts av säkerhetspolisen, trots att de flesta brott be- gåtts av denna. Jag vill med denna beskrivning av vad jag sett, hört och samlat information om framhålla att enligt min mening kan vi inte tillåta någon vapenex- port, inte heller följdleveranser, till Indien eller Pakis- tan. Det strider enligt min mening mot våra regler. För övrigt kan inte heller Indonesien tillåtas vape- nexport från svensk sida som många talare tidigare framhållit. Jag har själv för några år sedan på plats i Östtimor träffat östtimoreser och blivit informerad om det oerhörda förtryck som befolkningen på ön utsatts och utsätts för. Nu senast har bilder på torterade och misshandlade kvinnor kunnat smugglas ut från Östti- mor, bevis som förstärker bilden av Indonesien som en förtryckarnation mot östtimoreserna, men också ett land som grovt bryter mot mänskliga rättigheter även när det gäller den egna befolkningen. Jag blev något förvånad över Nils T Svenssons yttrande, att länder har rätt till följdleveranser. Vad jag förstår har inget mottagarland rätt till en följdleve- rans. Regeringen skall i varje enskilt fall pröva och göra en bedömning av frågan, även när det gäller följdleveranser. Jag skulle vilja ha ett förtydligande på den punkten. Med det anförda vill jag yrka bifall till reservation nr 11, men också ställa mig bakom det särskilda ytt- randet nr 3, om krigsmaterielexport till enskilda stater och områden. Riksdagen måste yttra sig om lämplig- heten av export till vissa länder. 0933523418809 N 2010-01-01 00:00:00 198916 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0934/#anf82