2348822 GL0934 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:34 Onsdagen den 26 november 1997/98 34 1997-11-26 00:00:00 Krigsmaterielexport E98D7D32-4177-4DD8-8CB0-E8E6839DD4D4 60 NILS T SVENSSON (s) s Herr talman! Innan jag redovisar utskottets över- väganden i detta betänkande om krigsmaterielexpor- ten under 1996 är det på sin plats att nämna något om anledningen till att Sverige över huvud taget har en export av krigsmateriel. Vår säkerhetspolitik har under mycket lång tid varit uppbyggd kring den militära alliansfriheten och kring ett starkt och allsidigt försvar med vars hjälp vi har kunnat trygga vår självständighet. En viktig förut- sättning för denna inriktning av säkerhetspolitiken har varit en kvalificerad inhemsk försvarsindustri. Med dess hjälp har vi kunnat utveckla, tillverka och under- hålla vapensystem som har varit anpassade till våra speciella förhållanden. Det har gett oss en trygghet och minskat risken för att vi skall utsättas för utländ- ska påtryckningsförsök. Detta har verksamt bidragit till trovärdigheten i vår säkerhetspolitiska linje. Vi har internationellt sett haft en hög självför- sörjningsgrad när det gäller militär utrustning. Men det svenska försvarets beställningar har inte räckt till för att vidmakthålla den kvalificerade industriella kapacitet som vi ansett oss behöva. Därför har export av krigsmateriel varit ett element i vår säkerhetspoli- tik. Vi har varit beredda att acceptera en viss export för att kunna upprätthålla en kvalificerad försvarsin- dustri. Jag vill poängtera viss, för vår exportpolitik uppfattar jag och de flesta andra bedömare både här hemma och utomlands som både ansvarsfull och framför allt restriktiv. Den övervägande delen av vår export har gått till andra OECD-länder. Vi har undvikit all ny export till länder som befunnit sig i väpnad konflikt eller haft inre väpnade oroligheter. Riktlinjerna för krigsmate- rielexport har över tiden utvecklats på ett sätt som bl.a. tagit hänsyn till den ökade betoningen av respek- ten för mänskliga rättigheter. Grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter vittnar om en typ av instabilitet som lätt övergår i inre eller yttre kon- flikter. Ibland pekar man i debatten på att svenska vapen skulle ha använts i krig i andra delar av världen. Del- vis är dessa uppgifter överdrivna eller felaktiga, men det är också riktigt att så har skett i vissa fall. Orsaken är då inte en slapphet i tillämpningen av riktlinjerna eller en överdriven omsorg om försvarsindustrin. Oftast är det allvarliga och oförutsedda förändringar som inträffat i mottagarlandet långt efter det att expor- ten ägt rum. Sådant kan man naturligtvis inte gardera sig mot med mindre än att man helt avstår från att exportera. Min bedömning förblir den att Sverige bedriver en ansvarsfull och restriktiv krigsmaterielexportpolitik som vi inte har anledning att skämmas för i ett inter- nationellt perspektiv. Betydande förändringar har ägt rum i vårt närom- råde under 90-talet, förändringar som även påverkat den hotbild vårt försvar skall vara inriktat på. I det senaste försvarsbeslutet har konsekvenserna av denna utveckling för Försvarsmaktens storlek och inriktning behandlats. Även försvarsindustrins fortsatta roll berördes i det sammanhanget. Det konstaterades att en inhemsk försvarsindustri alltjämt måste anses utgöra en säkerhetspolitisk tillgång. En produktionskapacitet måste finnas för att underbygga den återtagningsför- måga som Försvarsmakten skall ha, liksom en ut- vecklingskompetens på nyckelområden för att under- lätta Försvarsmaktens anpassning till framtida för- ändringar av hotbilden. Man lade i försvarsbeslutet en särskild tonvikt vid betydelsen av ett utökat och för- djupat internationellt samarbete för att bevara svensk försvarsindustriell kompetens. Samtidigt slog man fast att den traditionella exportförsäljningen även fortsatt har en viktig roll att spela. En särskilt intressant fråga som berörs i utskottets betänkande är den internationella utvecklingen. Jag anser att det i dag finns anledning att se mer optimis- tiskt än någonsin tidigare på förutsättningarna för ett närmande mellan olika länders synsätt på krigsmate- rielexportområdet. Wassenaararrangemanget är ett prov på olika länders vilja att gå längre i samarbete på exportkontrollområdet än vad som tidigare varit brukligt. Inom EU finns det också tydliga tecken på en ökad vilja att gå framåt i denna riktning, vilket vi alla naturligtvis tycker är bra. I ett anförande i förra veckan uttalade handelsminister Pagrotsky en mycket bestämd svensk vilja att delta aktivt och konstruktivt i en sådan process. I går beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare med uppgift att analysera de principer som har utvecklats i praxis när det gäller s.k. följdleveran- ser vid krigsmaterielexport och föreslå de precise- ringar som kan behövas på området. Bakgrunden är, som har sagts tidigare, KU:s granskning, då man fann att utvecklingen av praxis vad gäller följdleveranser behövde undersökas litet närmare. Det finns direktiv, beslutade av regeringen, till denna utredare. De inne- bär att utredaren skall analysera, överväga och kom- ma med förslag på området. I direktiven framgår också att utredaren bör inhämta erfarenheter och synpunkter från det parlamentariskt sammansatta Exportkontrollrådet som finns inom Inspektionen för strategiska produkter. Således blir det ett indirekt parlamentariskt inflytande i utredningen. Till betänkandet har ett antal reservationer an- mälts. Dessa rör i stor utsträckning frågeställningar som har behandlats tidigare år. I den första reservationen tar man upp kravet på en mer detaljerad offentlig redovisning av krigsmate- rielexporten. Utskottet vidhåller uppfattningen att regeringens årliga redogörelse, med hänsyn till de gränser för öppenheten som vår sekretesslagstiftning uppställer, ger en god samlad bild av den svenska krigsmaterielexporten. Men vi välkomnar givetvis också regeringens ambition att försöka öka den öp- penheten ytterligare. I den andra reservationen vill man se en redovis- ning i den årliga skrivelsen av antalet ärenden som överlämnats från ISP till regeringen. Utskottet menar att det är regeringen som har det övergripande politis- ka ansvaret för hanteringen av frågorna om krigsma- terielexport. Regeringen har också, genom föreskrifts- rätten, möjlighet att styra den praxis som utvecklas när det gäller överlämnandet av ärenden. Utskottet menar därför att det i första hand åvilar regeringen att utöva den kontroll som reservanterna efterlyser. I den tredje reservationen yrkar man, mot bak- grund av Sveriges förändrade säkerhetspolitiska si- tuation, på en avveckling av krigsmaterielexport från Sverige. Konsekvenserna av denna förändring har inför det senaste försvarsbeslutet grundligt penetre- rats. Utskottet ser ingen anledning till att ifrågasätta slutsatsen som där kommer fram, nämligen att för- svarsindustrin fortsätter att vara en säkerhetspolitisk tillgång för Sverige. I den fjärde reservationen menar man, med hän- visning till internationella nedrustningssträvanden, att all utveckling av offensiva vapensystem borde avbry- tas. Men ett sådant utvecklingsarbete kan vara av stor säkerhetspolitisk betydelse för Sverige. Anledningen till detta har jag redan berört. Utskottet menar mot den bakgrunden att ett sådant initiativ inte är aktuellt. Dessutom skall påpekas att i exportavseende är såda- na system underkastade samma restriktiva kontroll som andra typer av krigsmateriel. I den femte reservationen menar man att en konti- nuerlig utvärdering bör ske av uttolkningen av riktlin- jerna för krigsmaterielexport. Det är precis detta som sker i Exportkontrollrådet. Samtliga riksdagspartier är ju representerade i rådet och därmed delaktiga i det arbetet. I den sjätte reservationen berör man begreppet följdleverans. Jag har redovisat att regeringen har tillsatt en utredning på området. I den sjunde reservationen menar man att en upp- delning av krigsmateriel i två kategorier med delvis olika riktlinjekrav inte är befogad, eftersom materie- len i kategorin övrig krigsmateriel inte är mindre farlig än materielen i kategorin krigsmateriel för strid. Jag har personligen litet svårt att se hur en spanings- radar eller ett transportfordon kan jämställas med en kanon i destruktiv kraft. Utskottsmajoriteten vidhåller uppfattningen att uppdelningen i två kategorier är sakligt grundad. I den åttonde reservationen anser man att all ex- port av krigsmateriel skall stoppas om en stat inte uppfyller villkoren i riktlinjerna. Detta skulle även gälla i de fall då en regeringsöverenskommelse om leveransgarantier slutits med den mottagande staten. Utskottsmajoriteten menar att en regel av det slag som reservanterna förespråkar skulle få orimliga konsek- venser. I den nionde reservationen tar man upp ett förslag om att slutanvändarintyg skall krävas även vid kom- ponentleveranser från Sverige. Utskottsmajoriteten har inte funnit någon anledning att förespråka en ändring av nuvarande ordning, som innebär att genom att kräva s.k. OPD-intyg förhindra vidareexport av komponenten i sig. Även komponentexport är under- kastad sedvanlig prövning enligt riktlinjerna. Inom ramen för en helhetsbedömning avgörs vilken sorts exportpolitik som mottagarlandet står för. I den tionde reservationen yrkar man på en lag- fästning av riktlinjerna med hänvisning till att beslut nu fattas av en myndighet och inte av regeringen. Man aktualiserar ännu en gång kravet på en lagreglering av riktlinjerna för krigsmaterielexport. Här menar ut- skottsmajoriteten att det ter sig mycket svårt att på ett ändamålsenligt sätt författningsreglera handlingslinjer på detta område. De utrikes- och säkerhetspolitiska intressen som måste beaktas vid prövningen av en- skilda ärenden är så mångskiftande och så beroende av förändringarna i vår omvärld att den nuvarande ordningen är att föredra. I sammanhanget måste jag erinra om ISP:s exportkontrollråd där alla partierna har en löpande insyn i hur riktlinjerna tillämpas. I den elfte och sista reservationen berör man ex- porten till ett enskilt land - Indonesien. Utskottsma- joriteten har beaktat vad 1993 års riksdagsutredning konstaterade beträffande den avgränsning som rege- ringsformen gör mellan riksdagens ansvarsområde och regeringens. Vi menar att bedömningen av en- skilda länders uppfyllande av riktlinjernas krav är ett ansvar för den myndighet som har fattat beslut på området och ytterst för regeringen. Samtidigt menar vi att utskottet, bl.a. i de årligen återkommande be- tänkandena, gör landspecifika bedömningar som kan vara av relevans vid uttolkningen av riktlinjerna. Vi utgår från att hänsyn tas till sådana bedömningar när enskilda ärenden på krigsmaterielexportområdet be- handlas. Utskottsmajoriteten ser mot den bakgrunden inte att det finns anledning att i betänkandet behandla enskilda länder på det sätt reservanterna önskar. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och av- slag på reservationerna. 0112791482908 N 2010-01-01 00:00:00 198894 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0934/#anf60