2348822 GL0934 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:34 Onsdagen den 26 november 1997/98 34 1997-11-26 00:00:00 Krigsmaterielexport D13FA53A-72E2-4808-86ED-33992E8EDC83 58 MARIANNE SAMUELSSON (mp) mp Herr talman! Nyligen träffade jag en hjälparbetare som berättade för mig hur han har arbetat internatio- nellt. Han berättade att han tagit emot en kvinna som flytt från krigszonen. Hon berättade sin hemska his- toria om hur hon blivit tillfångatagen av soldater, våldtagits av soldaterna på nätterna och tvingats bära deras vapen på dagarna. Hon tittade på den ljushyade hjälparbetaren och frågade varifrån han kom. Han svarade att han kom från Sverige. Hennes blick blev mörk och hennes röst fylld av förtvivlan när hon be- rättade: "Det är era vapen jag har tvingats bära, och det är era vapen som har använts för att döda. Jag kunde ha varit en av dem som blivit ihjälskjuten av era vapen. Nu sitter jag i stället här och skall lita på dig och på att jag kan få din hjälp för att bli räddad undan kriget." Berättelsen är på inga sätt unik. Svenska vapen används i krig för att döda människor. Det blev tydligt och uppenbart för oss alla under striderna i forna Jugoslavien. Svenska vapentillverkare och regering- ens beslut bidrar dessutom till ökad upprustning i världen. Nya alltmer sofistikerade vapensystem säljs till länder som har många problem som borde vara angelägnare än en vapenupprustning. Efter det kalla krigets tid och nedmonterandet av muren mellan öst och väst var vi många som trodde att det skulle bli en ny tid för avrustning. Nu skulle det bli en tid då vi satsade på fred och nedrustning. Det skulle bli pengar över, och det skulle bli en tid då vi satsade på utveckling av inte minst tredje världen. Vi hoppades alla att vi skulle komma in i en fredens tidsepok, då alla satsningar skulle gälla att skapa en rättvisare värld. Så blev det inte. Det de flesta människor såg som en möjlighet i en ny tidsepok såg krigsmaterielindustrin som ett stort hot. De upplevde risken att deras produkter inte skulle efterfrågas som ett akut hot. Många började trycka på för att få nya marknader och nya länder att sälja vapen till. Regeringen var inte sen att lyssna på deras be- skrivningar av behoven av nya marknader. Den bor- gerliga regeringen ändrade regelsystemet så att det skulle gå att sälja övrigt krigsmateriel till länder som tidigare inte varit öppna för leveranser, t.ex. gulfsta- terna. De senaste åren har vi fått erfara en ökad försälj- ning av vapen fån Sverige. Fler länder har köpt vapen, och fler försöker. Vapenindustrin säljer vapen till- sammans med regeringen. Det kanske mest anmärkningsvärda är försäljning- en till Indonesien - ett land som inte kan klassas som ett land fritt från konflikter. Amnesty International har i rapporter från Indonesien visat på de brott mot mänskliga rättigheter som sker i landet. Det är brott som borde innebära att regeringen, om den vill följa de av riksdagen uppsatta kriterierna för vapenexport, direkt säger nej. Skall Indonesien bli nästa land där människor tvingas fly för att slippa bli dödade av svenska vapen? Vi i Miljöpartiet de gröna har i vår motion pekat på det som vi tycker det är angeläget att Sverige bi- drar med, nämligen ett aktivt nedrustningsarbete. Det kan inte vara logiskt och konsekvent att regeringen i FN anser sig vara pådrivande för att minska antalet konflikter och krigshot i världen samtidigt som man i nästa beslut aktivt bidrar med att tillhandahålla vapen för länder som t.o.m. förtrycker människor inom sina egna gränser. Sverige hör till de sju mest aktiva länderna i värl- den när det gäller teknikutveckling på vapensidan. En av regeringens mest angelägna uppgifter för att bevara freden i världen borde vara att aktivt arbeta för att dessa sju länder sinsemellan kom överens om att det nu inte behövs någon ytterligare vapenutveckling i världen. Det finns tillräckligt med vapen för att förgö- ra världens befolkning flera gånger om. Resurserna och utvecklingspengarna skulle i stället kunna satsas på avancerad reningsteknik på miljösidan, något som skulle kunna ge en mängd nya jobb samtidigt som det skulle kunna förhindra miljökatastrofer. Att till exem- pelvis Indien kunna sälja reningsanläggningar så att man där slipper skicka orenat avfall ut i naturen borde vara en betydligt mer angelägen uppgift än att tillver- ka vapen till Indien. Detsamma gäller land efter land. Det finns möjlighet att använda den högteknologiska kunskap som vapenindustrin har till att bevara i stället för att förgöra människor och miljö. När utskottet behandlat regeringens rapport om vapenexporten har vi kunnat konstatera att de regler som tillämpas ger ett stort svängrum i förhållande till de beslutade reglerna. Det är förvånande att både Indien och Pakistan kan köpa svenska vapen trots att dessa länder under många år har levt i konflikt med varandra. Det är, som jag har uppfattat det, inte hela tiden förenligt med de av riksdagen uppsatta reglerna. Detsamma gäller flera andra länder. I dessa fall tycks det vara intressantare att gynna vapenexportindustrin än att hävda vikten av att de internationella kraven på mänskliga rättigheter följs. Vid ett flertal tillfällen under året har vapenex- portfrågorna och brott mot regelsystemet varit uppe. Det är förvånande att ärendena i dag inte i större utsträckning förs upp på regeringsnivå. Det borde vara en självklarhet att Utrikesnämnden tar ställning till exportfrågor som uppenbart rör sig i gränszonen för de uppsatta reglerna för export. Vi har också i en reservation påpekat vikten av att de gränszonsärenden som har varit uppe skall upp på regeringsnivå och tas ställning till där. På samma sätt som vi kan se att svenska vapen är inblandade i krig innebär detta också att vår trovär- dighet i FN och internationella förhandlingar, där vi har en stark ställning tack vare vår alliansfria roll, kan riskera att försvagas. Vi kan se på, vilket jag påpeka- de i förra debatten, vikten av att ha alliansfria länder som kan gå in i ett internationellt medlaruppdrag utifrån att de - i detta fall vi - uppfattas som just alliansfria och starka i rollen som förhandlare. Med utgångspunkt i den här rollen vill jag ta upp ett par frågor som berör vart vi är på väg. Också den förra debatten handlade om detta, nämligen Natomed- lemskapet och de steg som jag anser att regeringen tar i riktning mot en mer aktiv samverkan med Nato, på sikt säkert också någon form av medlemskapsansö- kan. Därför är det oerhört viktigt att vi har de här frågorna uppe, att vi debatterar dem och att vi kon- sekvensanalyserar vad de innebär för vår roll i inter- nationella fora. Jag tog upp en fråga i mitt förra debattinlägg som jag inte fick något svar på, men som det skulle vara intressant att få höra närvarande minister utveckla. Det gäller frågan om WEAG och hur detta påverkar det svenska regelsystemet. Uppenbarligen finns det inget traktat som reglerar vad WEAG skall göra och kan göra. Då är det naturligtvis oerhört viktigt att få reda på vad regeringen har tagit för ställning i den här frågan. Hur tänker man agera, och vad kommer det här att få för konsekvenser? Innebär det att vi får en mer aktiv roll när det gäller att sälja vapen i framti- den? Eftersom frågan är så aktuell tycker jag att det skulle vara extra intressant att få höra ansvarig minis- ter berätta om det här, ge en ordentlig redogörelse för regelsystemet och vad vi kan förvänta oss att finna i nästa års översyn och rapport från regeringen när det gäller vapenexport. Avslutningsvis vill jag säga att svensk vapenex- port alltid har vållat debatt. Därför bör vi få ett tydli- gare regelsystem så att vi slipper den debatt som uppstår kring just de länder som vi egentligen inte borde exportera till. Jag vill i det här sammanhanget yrka bifall till några av våra reservationer. Det gäller reservation 2, som rör överlämnande av ärende till regeringen. Vi påpekar där att det behövs ett tydligare klargörande av när ärenden skall överlämnas till regeringen, och regeringen måste i större utsträckning än i dag ta ansvar för vapenexportfrågorna. Jag vill också yrka bifall till reservation 3. Den handlar om en avveckling av svensk krigsmaterielexport, vilket Miljöpartiet tycker är en angelägen fråga som vi vill ha ett ställ- ningstagande kring. Jag yrkar också bifall till reserva- tion 10, som rör riktlinjerna. I övrigt stöder vi naturligtvis våra reservationer till betänkandet, men för tids vinning kommer vi inte att yrka bifall till alla. 0900533740700 N 2010-01-01 00:00:00 198892 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0934/#anf58