2348822 GL0934 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:34 Onsdagen den 26 november 1997/98 34 1997-11-26 00:00:00 Förnyad bordläggning 5B814626-6346-4EE3-A49F-82BB39BCABB5 3 BENGT HURTIG (v) v Herr talman! När Vänsterpartiet år 1994 ställde sig bakom ett svenskt deltagande i PFF sade vi att det klart borde framgå att Sverige inte avsåg att delta i en verksamhet som generellt syftade till att öka den svenska förmågan till samarbete med Natos stridskraf- ter. Det enda militära samarbete vi ansåg förenligt med den av riksdagen fastlagda utrikespolitiken var ett samarbete med det klara syftet att utveckla förmå- gan att genomföra gemensamma fredsbevarande och humanitära insatser under FN:s och ESK:s mandat. Det övningsprogram som hittills genomförts inom PFF:s ram har omfattat fredsbevarande åtgärder, räddningstjänst och humanitära insatser. Men ingen har kunnat undgå att märka det alltmer omfattande inslaget av rent militära samövningar där även svenskt jaktflyg och ubåtar ingått. Enligt regeringens skrivelse skall nu alla typer av uppgifter som inte berör territorialförsvar och säker- hetsgarantier ingå i övningsprogrammen. PFF:s öv- ningsprogram skall kraftigt vidgas och innefatta en rad uppgifter, bl.a. blir det s.k. fredsbevarande uppgif- ter som skall ges realistiska förutsättningar, heter det. Erfarenheterna från IFOR och SFOR i Bosnien ses som ett argument för samövningar för samtliga tre försvarsgrenar. Jag vill understryka att vi i Vänster- partiet har stött Sveriges medverkan i IFOR och SFOR under det mandat som FN har gett. Det tycks som om man tror att om Nato och länder utanför Nato varit bättre samordnade och kunnat uppvisa ett mer bestämt militärt agerande redan från början hade kriget i Jugoslavien kunnat undvikas. Jag menar att det inte alls är säkert. Det kunde också ha blivit ett värre krig från början. Däremot hade kanske konflik- ten kunnat mildras om EU-länderna från början för- stått konflikten och inte på ett forcerat sätt börjat en erkännandepolitik som snarare blåste under konflikten än dämpade den. Jag blir ibland litet skrämd av den här stormaktsinspirerade attityden, att problemen i världen kan lösas om det finns nog med militär styrka. Förutom vidgandet och fördjupandet av PFF- samarbetet tillkommer nu EAPR som skall ge en politisk dimension åt samarbetet med Nato. Länderna utanför Nato skall erhålla information, hålla över- läggningar och eventuellt fatta beslut tillsammans med Nato i PFF-frågor och krishanteringsfrågor. En lång rad ämnesområden skall kunna bli föremål för överläggningar. PFF-länderna skall delta i Natos civila och militära kommittéer. Särskilda PFF-enheter skall skapas med deltagande av officerare från part- nerländerna, och dessa kommittéer skall ingå som separata delar i de reguljära Natostaberna. Särskilda mål för samverkansförmåga, s.k. interoperabilitet, skall fastställas mellan varje PFF-land och Nato. Det är självklart att Natoländerna, med USA i spetsen, och Natos organisation ser denna utveckling som ett stärkande av Natos roll på världsarenan. Här öppnas stora möjligheter för Nato att leda en stor mängd nationer i militära insatser i många situationer. Det är för Vänsterpartiet helt klart att detta samarbete har en helt ny omfattning och ett annat djup än det PFF-samarbete vi gick in i 1994. Därför har vi också blivit alltmer skeptiska. Det är troligen sant att EAPR-samarbetet och det fördjupade PFF-samarbetet ger Sverige ökade möjlig- heter att påverka och få insyn i och inflytande på krishanteringsoperationer som Nato får uppdraget att leda. Sverige förutsätter att dessa skall genomföras enbart på mandat av FN eller OSSE. Men vilken risk finns för att FN eller OSSE efter inledande beslut om krishanteringsoperationer t.ex. blir låsta av stor- maktsmotsättningar? Det kan man fråga sig. Krishan- teringsoperationen kan t.o.m. övergå i ett tillstånd som mer har karaktären av territorialförsvar, och s.k. säkerhetsgarantier utlöses inom ramen för den stor- maktsallians vi har knutit oss nära till. Sverige kan i ett sådant läge få svårigheter att ta sig ur. Kan vi verkligen dra slutsatsen att stormaktsmot- sättningar har eliminerats för gott? Det ser ganska bra och fredligt ut för närvarande. Men det finns ibland också i Västeuropa ett eurocentriskt sätt att resonera som kan förstärka spänningar, inte minst mellan väst och Ryssland där också nationalistiska och svårförut- sägbara strömningar finns. I det oljerika Kaukasien pågår en dragkamp mellan amerikanska, ryska, tur- kiska och iranska intressen. Flera exempel har redan nämnts i debatten. När stormakterna Tyskland och Frankrike nu till- sammans med USA vill utvidga Nato mot Rysslands gräns kan vi inte förvänta oss att den ryska allmänhe- ten och politiker skall sluta att ställa frågor om vilka hot som väst vill värja sig emot. Kina och Indien är två stormakter som kommer att växa i ekonomisk och militär styrka. De har ambitioner att spela en mer framträdande roll. I en ny bi- eller multipolär värld kan det visa sig väldigt viktigt att det finns alliansfria länder som är fria att föra en stabiliserande politik. Herr talman! I maj 1993 beslöt Världshälsoorga- nisationen att hos Haagdomstolen begära en rådgi- vande dom rörande legaliteten i användning av kärn- vapen. Haagdomstolen är som vi vet FN:s högsta juridiska organ. I augusti 1996 avkunnade Haagdom- stolen sitt utslag med 13 röster mot 1. Där sägs: "Användning eller hot om användning av kärnva- pen är olagligt enligt internationell humanitär lag." Det är bara under "extrema omständigheter av själv- försvar, där det handlar om en stats överlevnad" som användning skulle kunna tillåtas. Natos kärnvapenstrategi, som den återigen slogs fast i december 1996, alltså efter Haagdomstolens utslag, innebär att kärnvapen helt enkelt skall kunna användas om ett medlemsland angripits med konven- tionella styrkor. De nya Natomedlemmarna skall givetvis ansluta sig till Natos kärnvapenstrategi. Nato ligger enligt min mening långt ifrån Haagdomstolens beslut. Nu sägs att de nya medlemsländerna i Östeu- ropa sannolikt inte vill ha några kärnvapen på sitt territorium och att Nato inte heller avser att placera ut några sådana där. Men USA satsar mer än någonsin på modernise- ring och underhåll av sina kärnvapenarsenaler. Frankrike bygger nya kärnforskningslaboratorier och England förnyar sina kärnvapenbestyckade ubåtar. Ratificeringen av START II-avtalet tycks ganska avlägsen i den ryska duman, och Ryssland har över- gett sin doktrin om att ej använda kärnvapen först. Jag menar att utvecklingen på kärnvapenområdet också visar att stormakterna ännu inte har övergett sina ambitioner på det här området. Om nu Ryssland kommer att känna sig trängt av en upprustning av konventionella styrkor med Natoutrustning kan resul- tatet mycket väl bli att man ökar underhåll och an- vändbarhet av de kärnvapen man trots allt har kvar och har kontroll över. Det tycks faktiskt ganska avläg- set med ett avskaffande av kärnvapnen. Det är långt till ett kärnvapenfritt Norden och en kärnvapenfri korridor i Europa. I det här sammanhanget är det naturligtvis oerhört viktigt att Nato-Ryssland-rådet fungerar och kan utvecklas positivt. I stor utsträckning kan jag instäm- ma i det Moderaternas talesman berörde i de här de- larna. Även om inte frågan om kärnvapenstrategin berörs av PFF- och EAPR-samarbetet bör det givetvis finnas med i den politiska bedömning som görs när man går in i ett mycket nära samarbete med en allians som har kärnvapen som en del av sin strategi. Ett centralt begrepp i PFF-samarbetet är interope- rabilitet och samverkan mellan militära enheter och system. Givetvis är detta viktigt i konkreta situationer. Ledningsfunktioner och vapensystem blir därmed också beroende av varandra. Beroendet kan bli sådant att det minskar möjligheterna att använda vapensys- tem självständigt. Interoperabiliteten i det här fallet är en anpassning till Natostandard. Om harmoniseringen av stridskrafter mellan det alliansfria Sverige och Nato blir djup och långtgående leder det till att alliansfriheten blir allt mindre värd. Våra farhågor från 1994 har i stor utsträckning besan- nats när det gäller harmonisering mellan svenska stridskrafter och Nato. Oron för utvecklingen för- stärks också av det demokratiska underskott och den militära profil som alltmer präglar verksamheten. Därför har vi bestämt oss för att Sverige bör avstå från PFF-samarbetet. Bifall till reservation 11! 0936271144504 N 2010-01-01 00:00:00 198837 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0934/#anf3