2348822 GL0934 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:34 Onsdagen den 26 november 1997/98 34 1997-11-26 00:00:00 Förnyad bordläggning AFEF41DD-A951-4523-9FC4-8029E901EC62 25 Utrikesminister LENA HJELM- WALLÉN (s) s Herr talman! Jag ser tre viktiga skäl till varför Sverige skall vara en aktiv deltagare i det euroatlan- tiska partnerskapsrådet, EAPR, och i det fördjupade samarbetet inom Partnerskap för fred. För det första: Vi behöver i Europa utveckla den gemensamma förmågan till krishantering. Konflikten i det forna Jugoslavien har visat på behovet av att snabbt vara på plats med relevanta militära fredsfräm- jande insatser efter beslut av FN eller Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. För det andra: Den svenska regeringen har ambi- tionen att aktivt vara med i den process som skall bygga det nya Europa. I Partnerskapsrådet samverkar alla Europas stater över gamla skiljelinjer i ett prak- tiskt samarbete. För det tredje: Vi skall dela med oss av svenska erfarenheter av militär krishantering och även demo- kratisk kontroll av totalförsvaret. Samarbetet sker inom områden på vilka vi har lång och god erfarenhet. Herr talman! I dagens Europa kan och måste vi söka säkerhet, inte mot varandra, utan med varandra. Målet för oss är en alleuropeisk säkerhetsordning. Genom att stärka och fördjupa demokratin, genom att mer och mer fläta samman länder och folk och genom att stärka gemensamma normer och institutioner för att hantera intressemotsättningar kan vi närma oss målet - en alleuropeisk säkerhetsordning. EU och dess östutvidgning är för mig en huvud- väg. Grundtanken med EU - att genom samarbete skapa fred och utveckling - måste omfatta hela Euro- pa. OSSE är den centrala alleuropeiska säkerhetsfräm- jande institutionen. Dess främsta uppgift i dag är att förhindra väpnade konflikter, hantera kriser samt bidra till europeisk rustningskontroll och nedrustning. Alla samarbetsstrukturer i Europa - EU, Euro- parådet, Nato och OSSE - har sin roll att fylla i det dynamiska europeiska samarbetet. Vi kan och skall lösa alltfler uppgifter tillsammans och ta ett kollektivt ansvar för säkerheten i hela Europa. Det sker främst genom att i ett förebyggande arbe- te söka förhindra att väpnade konflikter uppstår. Men vi behöver också stärka vår förmåga att genomföra fredsfrämjande insatser på mandat från FN eller OSSE. Det gäller inte minst när konflikter bryter ut inom stater. Det är där vi i dag främst finner de militä- ra säkerhetshoten. Konflikten i Bosnien har ytterligare understrukit behovet av att snabbt finnas på plats - för att undvika att fientligheterna trappas upp och för att begränsa civilbefolkningens lidande. Men detta låter sig inte göras om vi väntar med att planera för en insats till dess att konflikten brutit ut. Därför skall vi vara förberedda. Vi skall planera för hur vi bäst kan möta utmaningarna vad gäller militär krishantering. Svenskt deltagande fordrar självklart också svenskt inflytande. Härom var för övrigt Marianne Samuelsson och jag överens när vi tidigare diskuterade detta i riksdagen. Då var det viktigt med ett svenskt inflytande när vi skulle delta i operationer av typen IFOR. Detta tog också Urban Ahlin upp för en stund sedan. Nu har Miljöpartiet tydligen ändrat uppfattning i den frågan, och det är för mig obegripligt. Det svenska deltagandet i Partnerskapsrådet har ingenting att göra med territorialförsvar eller ömsesi- diga säkerhetsgarantier. Försvaret av Sverige sköter vi själva. Vi kan som militärt alliansfritt land aldrig lämna säkerhetsgarantier åt andra. Men det är en helt annat sak när vi solidariskt ställer upp för att - på FN:s uppdrag - bevara internationell fred. Det gör vi självfallet i nära samarbete med andra. Därför tycker jag att reservationerna från Miljöpartiet och Vänster- partiet är ogrundade. Jag tycker också att det är något oroande när Miljöpartiets och Vänsterpartiets representanter i utrikesutskottet inte kan skilja mellan å ena sidan territorialförsvar och säkerhets- och försvarsgarantier, å andra sida samverkan för att genomföra fredsfräm- jande operationer på FN- och OSSE-mandat. Om ni inte kan göra denna tydliga åtskillnad, hoppas jag verkligen att ni aldrig får något större inflytande, eftersom det skulle leda till mycket stora komplika- tioner. Herr talman! Samarbetet i Euroatlantiska part- nerskapsrådet är en del av ett förändrat Nato, ett Nato som håller på att förändra sig från att uteslutande vara inriktat på försvar av sina medlemmar mot det tidiga- re sovjetiska hotet till dagens strävan att också bidra till hela Europas säkerhet och att i samverkan och öppenhet möta nya hot mot säkerheten. Det är i Partnerskapsrådet som det nya Nato kan ta form. Det här är en struktur för att överbrygga skilje- linjer och minska betydelsen av olika säkerhetspoli- tiska val mellan Natomedlemmar och icke Natomed- lemmar - må icke-medlemmarna vara kandidater eller ej. Genom att delta i Partnerskapsrådet kan Sverige bidra till ett säkrare Europa. Då stärks självklart också vår egen säkerhet. Men det här innebär på intet sätt att vår militära alliansfrihet träds förnär. Vår militära alliansfrihet består. Det är en hållning som har starkt stöd hos en svensk allmänhet och här i riksdagen. Det är den väg som bäst tjänat vårt lands intressen tidigare, och det kommer den alltfort att göra, samtidigt som den ger oss de bästa förutsättningarna att aktivt bidra till en fredlig utveckling såväl i vår del av världen som glo- balt. Men självfallet är alliansfriheten ett medel. Den är inget mål i sig. Vi välkomnar i detta sammanhang de förändringar som pågår mot ett nyare Nato och att det gamla Nato på det viset något sjunker undan, men vi kan inte med det säga att Nato nu plötsligt har blivit en helt annan organisation. Nato är ju kvar som en organisation för gemensamt försvar för de samverkande staterna. Det skall vi respektera, och det är något som vi inte skall vara med i. Så enkelt är det. Men det som vi talar om i dag, samverkan inom Partnerskap för fred, är faktiskt något helt annat. Nu tycks det som om inte bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet skiljer ut sig i sin negativa syn på denna samverkan. Också Moderaterna och Folkpartiet skil- jer ut sig, men på ett annat sätt. De tycks vilja att Sverige skall bli medlem av försvarsalliansen Nato; inte nu men i den nära framtiden. Jag tror att det är olika motiv som driver Folkpar- tiet och Moderaterna. Hos Folkpartiet skymtar en, tycker jag, väl optimistisk för att inte säga blåögd syn på Natos förändring. Folkpartiets önskan om att Nato skall förändras är så stark att man redan i dag är be- redd att inteckna den önskade förändringen för Sveri- ges del. Hos Moderaterna handlar Natoargumente- ringen mer om att utgöra en hävstång för den hos Moderaterna ständigt förekommande önskan om att öka försvarsutgifterna, oavsett utvecklingen i vår omvärld. För oss socialdemokrater och för regeringens del handlar vägen mot ett säkrare Europa om att ge ett konstruktivt bidrag till allt det säkerhetsskapande arbete som nu pågår. Vi vill att Sverige skall delta aktivt i det här spännande arbetet, och vi vill göra det utifrån en bevarad svensk alliansfrihet. 0439752610809 N 2010-01-01 00:00:00 198859 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0934/#anf25