<anforande>
<dok_hangar_id>2348822</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0934</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:34 Onsdagen den 26 november</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>34</dok_nummer>
<dok_datum>1997-11-26 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Förnyad bordläggning </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>5E9FB6D0-4D0A-4BDD-9D77-23591DBA39CD</anforande_id>
<anforande_nummer>24</anforande_nummer>
<talare>INGRID NÄSLUND (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Herr talman! Helena Nilsson välkomnade oss i
mittfåran av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Jag
tycker nog att vi har befunnit oss där hela tiden. Jag
har inte någonting emot det välkomnandet, men jag
tycker att den kristdemokratiska uppfattningen när det
gäller de här frågorna mycket väl stämmer överens
med det man kan kalla mittfåran av svensk säkerhets-
politik.
När det gäller Sveriges säkerhetspolitik nämns det
i betänkandet att vårt säkerhetspolitiska mål i alla
lägen och i former som vi själva väljer är att trygga en
handlingsfrihet att som enskild nation och i samver-
kan kunna utveckla vårt samhälle.
Den säkerhetspolitiken ställer vi upp på. Jag tyck-
er att just när vi talar om en anslutning till EAPR, om
huruvida den är befogad eller inte, passar den här
beskrivningen verkligen bra. Den talar om att vi själ-
va väljer. Det har vi hört här av flera talare. Det är
inte fråga om en låsning som gör att vi har valt att i
alla lägen göra som de andra som är med i EAPR
kommer att göra. Det är helt klart. Beskrivningen talar
också om att vi i de former vi själva väljer som en-
skild nation skall kunna fatta beslut, men vi skall
också kunna göra det i samverkan med andra.
Därför ställer vi upp på att vi nu tar det här steget.
Vi tycker att det är bra. Vi har från svensk sida redan
efterlyst att när vi deltar i olika fredsbevarande och
fredsfrämjande insatser skall vi också kunna ha ett
större inflytande redan i planeringsskedet. Vi upple-
ver att det är just detta som sker genom ett närmare
samarbete, inte bara med Nato, utan också med de
länder som är med i PFF-samarbetet. Som vi hörde
tidigare är det ett mycket stort antal länder i Europa.
Därför menar vi att det här bidrar till att vi bättre skall
kunna göra en insats tillsammans med andra när detta
krävs i form av fredsbevarande och fredsfrämjande
insatser.
Vi anser också att detta inte betyder att vi har
lämnat vår alliansfrihet. Vårt deltagande i fredsbeva-
rande och fredsfrämjande insatser går ju långt tillbaka
i tiden. Ett sådant deltagande har vi haft på olika
platser på vår jord. Att det nu är Europa som på ett
särskilt sätt är aktuellt gör det inte mindre angeläget
att det är välplanerat.
Jag vill också säga att jag skulle se det som en stor
fördel om vi kom fram till att vi även hade större
möjligheter att vara väl förberedda när det gäller
insatser i andra delar av vår värld. Jag såg det själv
som en stor nackdel att vi inte hade en beredskap som
gjorde att vi utan vidare skulle ha kunnat vara med
om det hade blivit aktuellt med en fredsbevarande
insats i Zaire. Jag efterlyste det vid den tidpunkten.
Jag ser det som ett ganska stort problem att man
på många håll i vår värld när en insats krävs inte har
den tillräckliga förberedelsen. Man har inte heller de
samverkansformer som gör att man vet vem som
lämpligen skall vara med och ställa upp. Jag tycker att
i stället skulle man se det som en stor fördel om denna
typ av samverkans- och planeringsformer kunde ut-
vecklas också i andra delar av vår värld. Jag vill alltså
vidga begreppet.
Det verkar finnas en önskan hos en del partier som
kan uttryckas med namnet på en gammal musikal:
Stoppa världen, vi vill av! Det är faktiskt så att allting
befinner sig i rörelse. Utvecklingen befinner sig i
rörelse. Det kan vi inte göra någonting åt. Därför vet
vi inte exakt ens vad en organisationsform kommer att
innebära litet längre fram. Men därför förbehåller vi
oss rätten att i alla lägen ta ställning till de samarbets-
former vi skall ha. Det betyder också att samarbets-
former kan förändras framöver.
Vi har inga reservationer. Vi hade en motion där
vi framförde en del synpunkter och några krav. Men
vi tycker att de har blivit ganska väl tillgodosedda. Vi
tog bl.a. upp frågan om att vi skulle vilja ha en årlig
redogörelse. I stället har det lyfts fram att inga större
förändringar skall ske utan att det förekommer någon
typ av samråd.
Jag skulle vilja påpeka att vi upplever det som vä-
sentligt att samråd förekommer hela tiden under re-
sans gång även om förändringarna inte är dramatiska.
Det är ju viktigt att vi inte heller har glidande föränd-
ringar så att vi sedan ser att det har skett en större
förändring än vi kanske hade räknat med. Så jag väl-
komnar det man uttrycker om att vi skall finna någon
form av samråd för riksdag och regering i de här
viktiga frågorna.
Vi har också påpekat, vilket jag menar är väldigt
viktigt, att det civila samarbetet och det humanitära
samarbetet skall vara en viktig del av EAPR-
samarbetet. Vi har från svensk sida visat en stark vilja
t.ex. att ställa polis till förfogande och att ställa rädd-
ningstjänstens resurser till förfogande i olika krislä-
gen. Vi tycker det är väldigt bra att man håller på att
utveckla detta, att man studerar hur vi ytterligare skall
kunna förstärka sådana svenska insatser. Jag tror att vi
har mycket att bidra med i det här fallet. Jag yrkar
alltså bifall till betänkandet.
</anforandetext>
<intressent_id>0841779272604</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>198858</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0934/#anf24</protokoll_url_www>
</anforande>
