2348822 GL0934 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:34 Onsdagen den 26 november 1997/98 34 1997-11-26 00:00:00 Förnyad bordläggning 1627F6A7-0BD7-4222-BAB9-43B2DE0CFAF8 19 HELENA NILSSON (c) c Herr talman! Respekten för varje lands egna sä- kerhetspolitiska val måste vara grundläggande för en alleuropeisk säkerhetsordning. Detta är helt i enlighet med Parisstadgan. Varje land har rätt att ändra sina säkerhetsarrangemang och t.ex. inträda i en militäral- lians. När länder får sina säkerhetspolitiska mål till- godosedda, utan att säkerheten inskränks för andra, ökar säkerheten och stabiliteten i Europa som helhet. För Sverige är militär alliansfrihet den ram som bäst förmår tillgodose landets egna säkerhetspolitiska intressen. Men rätt utnyttjad, i aktiv samverkan med andra alliansfria och alliansbundna länder, kan den militära alliansfriheten vara en stor tillgång i byggan- det av en gemensam europeisk fredsordning. Centerpartiet anser att ett svenskt medlemskap i Nato inte skulle öka vårt lands säkerhet eller förbättra vår handlingsfrihet att utveckla vårt samhälle. Ett svenskt Natomedlemskap skulle inte heller förbättra stabiliteten i vår omgivning. Däremot är samarbetslin- jen självklar eftersom den gagnar såväl vår egen sä- kerhet som säkerheten i vårt närområde och i Europa som helhet. Centerpartiet menar att Sverige mot den- na bakgrund bör kunna samarbeta med Nato på alla områden utom dem som rör försvaret av vårt eget territorium eller när det gäller kravet på ömsesidiga försvarsgarantier. Centerpartiet bejakar därför att övningsprogrammet inom ramen för Partnerskap för fred kommer att breddas. Jag vill i det sammanhanget framhålla att Sverige aktivt bör driva på för att för- djupa det säkerhetsfrämjande civila samarbetet inom PFF och för att öka förmågan att samverka mellan civila och militära enheter. Ett svenskt deltagande i det Euroatlantiska part- nerskapsrådet, EAPR, är huvudfrågan för dagens debatt. EAPR bildades formellt den 30 maj i Sintra i Portugal. Det var ett av de många beslut som fattats på europeiskt plan detta år till gagn för säkerhet och samarbete i Europa. Jag tänker på upprättandet av det särskilda partnerskapet och bildandet av Nato- Rysslandsrådet samt partnerskapet mellan Nato och Ukraina. Jag tänker på besluten vid Natos toppmöte i Madrid, på överenskommelsen om Amsterdamfördra- get men också på slutsatserna från Europarådets toppmöte i Strasbourg. Förhoppningsvis kan vi vid årets slut lägga till beslutet vid EU:s toppmöte den 12-13 december om att EU inleder en bred och in- kluderande förhandlingsprocess om medlemskap i unionen för de ansökarländer som klarar de politiska och demokratiska kriterierna för ett EU-medlemskap. Jag hoppas också på framgång vid OSSE:s minister- råd i Köpenhamn den 18-19 december som har att avhandla en gemensam och övergripande europeisk säkerhetsmodell inför tjugohundratalet. År 1997 har i många avseenden förutsättningar att i historiens ljus framstå som ett märkesår för byggandet av ett enat, fredligt och samverkande Europa. Herr talman! Centerpartiet vill att EAPR utvecklas till en viktig mötesplats för planering och samordning av internationella fredsfrämjande insatser. Sverige bör medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och militärt alliansfria länder inom EAPR. EAPR skall fungera som forum för konsultationer mellan allians- fria och alliansbundna länder och utgöra det politiskt- militära ramverket för krishanteringsoperationer och för samarbetet inom Partnerskap för fred. Men det ligger ett särskilt ansvar på länderna utanför Natos medlemskrets att etablera EAPR som detta forum. Här har Sverige och utrikesministern ett särskilt an- svar. När gränslinjerna för samarbetet hålls tydliga och då samarbetet inte omfattar ömsesidiga försvarsga- rantier eller territorialförsvarsuppgifter finns det inte anledning att hysa några betänkligheter inför ett svenskt deltagande i de Natostaber som har ansvar för PFF-uppgifter och krishanteringsfrågor. Regeringens lösning att låta Sveriges ambassadör i Belgien också vara Sveriges ombud i Nato tycker Centerpartiet är en ändamålsenlig lösning. Dagens debatt hittills, och det betänkande vi dis- kuterar, illustrerar ändå att det finns skillnader i synen på svensk säkerhetspolitik mellan riksdagens partier. Jag har tidigare i denna talarstol konstaterat att Cen- terpartiet och Socialdemokraterna formar en stabil mittfåra i svensk säkerhetspolitik. Jag välkomnar att Kristdemokraterna nu anslutit sig till denna grupp. Men på ömse sidor om denna mittfåra ser vi att övriga partier fjärmar sig. Sveriges medverkan i EAPR och PFF innebär inte att Sverige överger den militära alliansfriheten som Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu beskyller den för. Men den betyder lika litet ett svenskt steg på vägen mot ett Natomedlemskap, som Folkpartiet och Mode- raterna önskar. EAPR och PFF innebär en ökad strukturering till något som Sverige solidariskt ägnat sig åt i decennier: att bevara internationell fred i sam- verkan med andra. Moderater och folkpartister har bestämt sig för att Nato är vägen till, och detsamma som, en alleuropeisk säkerhetsordning. De ställer upp olika utvidgnings- scenarier för Nato och kopplar ett svenskt medlem- skap till andra länders säkerhetspolitiska val. Strate- gin är: Inte Nato nu, men i morgon. I fallet med EAPR och PFF kan man också se det som en symbolpolitik i dagens betänkande. Oavsett om det behövs eller ej skall Sverige utse en särskild ambassadör vid Natohögkvarteret, säger man. Jag kan inte låta bli att notera att i den moderata kommitté- motionen står det att det skall vara som en markering. Den stackars ambassadören skulle alltså finnas där som en markering! Miljöpartiet och Vänsterpartiet bör allvarligt be- tänka i vems tjänst man går när man ständigt upprepar att den militära alliansfriheten avskaffas eller urholkas genom de samarbeten Sverige anslutit sig till. Enligt er urholkade EU-medlemskapet Sveriges alliansfrihet. PFF gör det tydligen också. Vi har hört er säga att Amsterdamfördraget innebär att den militära allians- friheten blir en chimär, och nu säger ni att ett svenskt medlemskap i EAPR suddar ut gränserna mot Nato. Man kan ju fråga sig om det går att avskaffa den militära alliansfriheten hur många gånger som helst. Om sanningen legat ens i närheten av er verklighets- beskrivning torde vi ha varit medlemmar av Nato för länge sedan. Men framför allt tycker jag att ni skall ställa er frågan: Vem vinner på allt ert ropande på vargen? Är det de som värnar Sveriges militära alli- ansfrihet eller de som önskar att vi inte skall märka den dagen den svenska militära alliansfriheten egent- ligen sätts ifråga? Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hem- ställan i utrikesutskottets betänkande. 0370034713503 N 2010-01-01 00:00:00 198853 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0934/#anf19