<anforande>
<dok_hangar_id>2348822</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0934</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:34 Onsdagen den 26 november</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>34</dok_nummer>
<dok_datum>1997-11-26 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Förnyad bordläggning </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>585BE0DE-C92D-43D5-833F-2D67401DF154</anforande_id>
<anforande_nummer>15</anforande_nummer>
<talare>GÖRAN LENNMARKER (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det var intressant att höra Urban
Ahlins debut som talesman i säkerhetspolitiska frågor.
Jag tyckte att det var bra och uppskattade en hel del
av det han sade - det mesta t.o.m.
Anförandet gav en mycket positiv syn på Natos
roll i den europeiska säkerhetsarkitekturen. Det tror
jag är riktigt. Men jag vill ställa två frågor till följd av
detta: Vore det inte bra att nu uttala Sveriges stöd för
de baltiska ländernas medlemskap i Nato på det sätt
som statsministern faktiskt gjorde en gång i Riga? Då
skulle vi ha gjort den markeringen tydlig och klar.
Om nu Nato spelar denna centrala roll för den eu-
ropeiska säkerhetsarkitekturen, vore det då inte klokt
att ha en egen ambassad och en ambassadör som
skötte relationerna? Det har ju inte med medlemskap
att göra utan är just en fråga om att Nato spelar denna
centrala roll. Det blir nästan ännu mer obegripligt
varför man inte tar steget fullt ut och vidtar denna
alldeles rimliga och i mitt tycke självklara åtgärd att
skaffa en egen representation vid Nato.
</anforandetext>
<intressent_id>0739152363302</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>198849</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0934/#anf15</protokoll_url_www>
</anforande>
