2348822 GL0934 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:34 Onsdagen den 26 november 1997/98 34 1997-11-26 00:00:00 Vissa avfallsfrågor 1E92988C-E25B-46C0-A1BC-97E595D94BCD 104 LENNART DALÉUS (c) c Herr talman! Det betänkande vi skall diskutera och den proposition som är utgångspunkt för betän- kandet kan man säga på något sätt är en fortsättning på den förra regeringens inledande kretsloppsarbete med begreppet producentansvar som ett nav i arbetet. Regeringen har försökt att förvalta det här materia- let i olika sammanhang, så också nu. Tyvärr miss- lyckas man på några centrala och viktiga punkter med att förstå och arbeta med de ursprungliga intentioner- na i den förra regeringens kretsloppsproposition och i det kretsloppsarbete som hittills har bedrivits. Man gör det på åtminstone fyra viktiga punkter i betänkan- det och i proposition. Det leder till, herr talman, att jag nu yrkar bifall till reservation 7 och reservation 14 till det aktuella betänkandet. Jag skall diskutera de här fyra punkterna. Den första, som vi redovisar i vår reservation 4, gäller sättet som regeringen hanterar avfallsbegreppet på. Regeringen och utskottsmajoriteten föreslår att man inte får hantera avfall från elektroniska produkter på ett visst sätt innan de går till förbränning eller fragmentering. Men vad regeringen och utskottsma- joriteten missar, herr talman, är att avfallsbegreppet är ett litet komplicerat begrepp som bl.a. hänger samman med innehavarens intention, ambitioner, vilja med det aktuella materialet. Begränsar man således resonemanget om det för- bud som bör gälla mot förbränning eller fragmente- ring till hantering av avfall missar man de produkter som av en eller annan anledning av innehavaren läm- nas till fragmentering eller förbränning trots att de i någon allmän mening inte är avfall. Det här påtalar naturligtvis Kretsloppsdelegationen som lämnade det ursprungliga förslaget till regeringen. Man säger att förbudet i stället bör gälla de aktuella produkterna och deras hantering, inte avfall från produkterna. Man kan se på ordvalet i propositionen att rege- ringen vimsar litet fram och tillbaka mellan vad det egentligen är man menar. Men man stannar alltså för avfallsbegreppet. Där gör man en allvarlig inskränk- ning. Den andra punkten, herr talman, gäller vad som skall omfattas av producenternas ansvar. Här gör regeringen och utskottsmajoriteten en mycket allvarlig inskränkning. Man menar att det bara är de enskilda exemplar som någon har tillverkat eller satt ut på marknaden som skall omfattas av producentansvaret. Kretsloppsdelegationen, som alltså lade fram det ursprungliga förslaget, menade att detta inte räcker. Det bör vara de som är aktiva, de som i dag finns på marknaden och agerar på marknaden som skall ta detta ansvar. Man hamnar annars i en fullständigt orimlig situation, herr talman. En liten cd-spelare av ett i och för sig välkänt märke köps t.ex. in i Skanör och transporteras av innehavaren upp till Örebro. Den överlämnas i gåva till en annan person som i sin tur flyttar till Kiruna och där säljer produkten till en kompis. Sedan går cd- spelaren sönder. Den siste innehavaren står här alltså med en cd-spelare som nu är skrot. Han eller hon skall göra sig av med denna cd-spelare på något sätt. Han eller hon finner inget stöd i lagstiftningen för vart han eller hon skall gå med cd-spelaren. Teoretiskt kan man leta upp den som satte ut denna produkt på marknaden. Det är den här radiohandlaren nere i Skanör. Det är omöjligt för killen i Kiruna att hitta honom. Alternativt har den som satt ut den här produkten på marknaden försvunnit, gått i konkurs, är borta. Samma problem uppstår för den senare innehavaren. Vad gör jag med skrotet? Nu har alltså regeringen och utskottsmajoriteten en lösning på det problemet. Det är den gamla kära lösningen - kommunerna. Kommunerna får ta hand om det elektroniska skrotet. Detta kommer att bli ett mycket stort problem. Möjligheten för producenter att undandra sig ansvaret är enorm. De riktigt tricksiga byter naturligtvis bara namn på den juridiska person som sätter ut produkten på marknaden. Då frågar jag mig, herr talman, vilka det är som kommer att drabbas. Självklart drabbas miljön, som alltid när man missköter lagstiftningen. Men vem är det mer som drabbas? Jo, det är de som stadigt finns på den svenska marknaden, som inte försvinner, som är lätta att identifiera. Det är de stora svenska tillverkarna av de här produkterna. De finns kvar i landet, de lämnar inte landet. Det gäller de här produkterna, men det gäller i än högre grad det som vi tidigare diskuterade, där regeringen betedde sig precis likadant, dvs. biltillverkningen. De stora svenska biltillverkarna slutar inte att existera fysiskt i landet. Importörer av bilar, småskuttarna, kan försvinna och undandra sig ansvaret. Det här klarar regeringen alltså inte av att hantera. Det är därför det är viktigt, herr talman, att vår re- servation 7 vinner kammarens bifall. Annars innebär det ett mycket allvarligt grundskott mot själva tanken på producentansvar. Herr talman! Den tredje punkten gäller det histo- riska skrotet, som regeringen och utskottsmajoriteten förbigår med tystnad. Det är som om det inte var ett problem i dag. Är det ett problem i dag, då är vi där igen, herr talman, då är det samma gamla lösning. Kommunerna skall ta hand om det. Här börjar man se den röda tråden: Luckra upp producentansvaret, var inte sträng mot producenterna så att de beter sig rätt, lämna de stora luckorna och låt de luckorna fyllas av ett kommunalt ansvar! Den fjärde punkten, herr talman, är mer av den klåfingriga karaktären. Det är när regeringen nöd- vändigtvis måste ha tillståndsplikt för transportörer av byggavfall. Där gör man det svårare för sig. Man skapar en rättsosäkerhet som naturligtvis inte bör finnas med i en modern lagstiftning. Man skapar en situation där vi har åkaren Kalle som är ute och åker med sin lastbil. På flaket har han ett lass sprängsten. Vad är det, i den bemärkelse re- geringen talar om det i sin proposition? Vad är det han har på lastbilsflaket? Det beror på, eftersom avfall är fråga om en viljeyttring. Om han är på väg till en byggtipp är sprängstenen avfall. Då är Kalle, som har den här lastbilen, skyldig att ha tillstånd för denna transport. Men om sprängstenen i stället skall i väg till Vänersborg för att man skall bygga en ny kaj och fylla ut den med sprängsten, då är detta ett byggnadsmate- rial. Då behövs det inget tillstånd. Sedan kan man tänka sig alla varianter som är vanliga i byggbranschen, att man från början faktiskt inte riktigt vet vart det här skall. Det får Kalle reda på samma dag vid hanteringen av materialet. Var och en förstår att den här rättsosäkerheten är orimlig. Det måste vara klart vilken typ av material det är som Kalle transporterar. Herr talman! Som framgått av detta är det på många viktiga punkter oklart vilka som i dag skall ta ansvar för materialet. Är det de aktiva, ekonomiskt starka på marknaden eller är det som vanligt kommu- nerna som skall sopa upp bristerna i systemet? Sedan gäller det om inte regeringen, och därmed så småningom riksdagen, borde ge den frihet i age- randet som inte minst byggbranschen förtjänar efter att ha åtagit sig ett ramansvar. På så sätt slipper man klåfingrigheten i hur man beter sig mot de olika aktö- rerna. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 7 och 14. 0200003128803 N 2010-01-01 00:00:00 198938 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0934/#anf104