2348818 GL0930 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:30 Onsdagen den 19 november 1997/98 30 1997-11-19 00:00:00 Utgiftsramar och beräkning av statsin- komsterna FF483B04-CB25-4AE4-9473-36E6EC5BBCC6 1 BO LUNDGREN (m) m Fru talman! På den socialdemokratiska valupptak- ten i måndags deklarerade Göran Persson att krisen är över. Ändå saknar var femte invånare i Sverige i ar- betsför ålder arbete. Och om man jämför situationen i oktober i år med hur den var i mars 1996, när Göran Persson tillträdde som statsminister, har antalet sys- selsatta minskat med 101 000 personer. Att den öppna arbetslösheten har minskat under de senaste månaderna beror därför inte på att nya arbeten har vuxit fram. Det är en följd av att arbetslösa i ut- bildning inte räknas med i statistiken och att åtgärder som syftar till en förtida avveckling av arbetskraft har inletts. Under ett år har antalet sysselsatta minskat med 74 000 personer. Genom dessa åtgärder har samtidigt arbetskraften minskat med 115 000 personer. Lägger man samman detta så minskade den öppna arbetslös- heten trots att jobben i själva verket är färre. Regeringen har således grundligt misslyckats när det gäller den uppgift som man själv har betecknat som den viktigaste. I regeringsförklaringen hösten 1994 beskrev socialdemokraterna effekterna av en fortsatt hög arbetslöshet: "Arbetslösheten skär som en kniv genom det svenska välfärdssamhället. Alla drabbas av arbetslös- heten, inte bara de arbetslösa. Får massarbetslösheten fotfäste kommer välfärden att undermineras." Det är lika sant i dag som det var 1994. Regering- ens misslyckande är ett svek mot de tusentals och åter tusentals människor som har fastnat i en alltmer lång- varig arbetslöshet. Det är också ett svek mot alla hushåll som måste bära kostnaderna av den höga arbetslösheten och den vikande sysselsättningen. Att sysselsättningen minskar innebär att färre måste försörja fler. I Sverige måste varje förvärvsar- betande också försörja nästan två ytterligare personer. Bidragsberoendet blir större och skatterna högre. Att sysselsättningen minskar innebär att grunden för väl- stånd och trygghet urholkas. Om man översätter i siffror vad detta betyder för hushållen kan man gå till de beräkningar som redovi- sas av Göran Persson och av Riksbanken. Dessa visar att den minskning av sysselsättningen som vi har sett sedan Göran Persson blev statsminister och Erik Ås- brink blev finansminister motsvarar ett bortfall av produktionen som är värt 40 miljarder kronor - ett ofattbart stort belopp. Omsatt per hushåll innebär detta i genomsnitt 10 000 kr per hushåll. När färre arbetar blir också utrymmet för offentli- ga åtaganden mindre. När så socialdemokratiska poli- tiker i stat, kommuner och landsting inte förmår att prioritera kärnuppgifterna blir resultatet de brister som vi nu ser i sjukvården och i äldreomsorgen. Sko- lan får sämre förutsättningar att ge goda kunskaper och rättstryggheten försvagas. Regeringen tvingas i budgetpropostionen erkänna vad denna oförmåga att prioritera har inneburit: "Under perioden 1992-1994 var det främst antalet sysselsatta inom förvaltning som minskade, men un- der senare år är det framför allt antalet sysselsatta inom vård och omsorg som minskat." Där står det svart på vitt. Under de borgerliga åren minskade administration och byråkrati, men nu när socialdemokraterna regerar har vårdande personal friställts. Ansvaret för denna utveckling vilar tungt på arkitekterna bakom regeringens politik: Det är Göran Persson och Erik Åsbrink som har valt fel väg att sanera statsfinanserna. Det är Göran Persson och Erik Åsbrink som har höjt skatterna på arbete för låg- och medelin- komsttagare så att det har blivit dyrare att anställa och svårare att leva på sin egen lön. Det är Göran Persson och Erik Åsbrink som har höjt skatterna och försämrat villkoren för företa- gande och investeringar. Det är Göran Persson och Erik Åsbrink som har återreglerat arbetsmarknaden och gjort det svårare att anställa. Det är Göran Persson och Erik Åsbrink som av- vecklar kärnkraften i förtid och skapar osäkerhet om vår framtida energiförsörjning. Priset för denna politik får betalas av de många som har blivit och förblivit arbetslösa och av hushål- len som får behålla allt mindre av sina arbetsinkoms- ter efter skatt. På samma sätt fick de betala priset för misstagen under 80-talet när Göran Persson och Erik Åsbrink förra gången fanns i Regeringskansliet. Då ledde politiken till inflation, minskad konkurrenskraft, överhettning och en spekulationsekonomi utan like. Följden av det socialdemokratiska 80-talet blev därför industrikris, bankkris, arbetslöshetskris och statsfi- nanskris. Det är en sak att regeringen nu tvingas inse att statsfinanserna måste saneras, en annan sak att kunna genomföra det utan att jobben hotas och tillväxten försvagas. Hade den borgerliga regeringens politik fullföljts hade saneringen av statsfinanserna kunnat kombineras med den positiva utveckling på arbets- marknaden som inleddes 1994 och som höll i sig fram till början av 1996. Fru talman! Tre viktiga uppgifter måste enligt oss moderater prioriteras under de närmaste åren: Det gäller till att börja med att skapa förutsätt- ningar för så många nya jobb i företagen runt om i Sverige att arbetslösheten kan elimineras som sam- hällsproblem. Det innebär att ingen skall behöva känna oro för att hamna i en situation där det inte finns något nytt jobb om det gamla försvinner. Det andra är att göra det möjligt för hushållen att normalt kunna leva på sin egen lön. Det tredje är att återställa förtroendet för att stat och kommun klarar sina grundläggande åtaganden när det gäller vård, omsorg, undervisning och rättstrygg- het, för att ge några exempel. För att kunna skapa förutsättningar för nya arbeten krävs först och främst insikt om att det är i företagen som jobben måste växa fram. Det innebär att det är de människor som driver och finansierar dagens och morgondagens företag som avgör om det skall växa fram tillräckligt många nya jobb. Det gör det inte genom dubbelbeskattning och överbeskattning och genom regleringar och krånglighet. Det gör det heller inte med dagens höga beskattning av arbete. Också regeringen borde inse att om höga skatter på tobak och alkohol leder till lägre försäljning, så leder hög skatt på arbete till färre jobb. Det krävs därför i stället att riksdagen tar bort dubbla skatter och extra skatter på företagande. Det krävs lägre skatt på arbete och det krävs färre regle- ringar, så att det blir lättare att anställa. Den skattechock som Socialdemokraterna håller på att genomföra försvagar den sociala tryggheten. Den barnbidragshöjning som man föreslår för nästa år urholkas direkt genom att egenavgifterna fortsätter att höjas 1998. Vi moderater ser det i stället som en moralisk förpliktelse att göra det möjligt för människor att leva på sina egna arbetsinkomster. Det går inte att ersätta tryggheten i att ha kontroll över sin egen ekonomi med osäkra politiska löften. De som gavs om pensio- nerna visade sig ju inte hålla. Därför har det nu träf- fats en stor uppgörelse som förhoppningsvis ger ett mer hållbart system. Men att det blev nödvändigt att reformera pensionssystemet visar hur bräckliga såda- na omfattande offentliga åtaganden blir och hur ut- lämnade människor blir åt att givna löften hålls. Att man skall kunna leva på sin lön är därför ett minst lika viktigt motiv för att sänka skatten på ar- betsinkomster som att skapa goda förutsättningar för nya jobb. Vi moderater föreslår att egenavgifterna sänks och att staten tar över kostnader från kommu- nerna så att kommunalskatten, som drabbar låg- och medelinkomsttagare hårdast, kan sänkas i motsvaran- de mån. Vi föreslår att grundavdraget höjs och att ett särskilt grundavdrag för barn på 10 000 kr införs vid den kommunala beskattningen. Till detta kommer att skatten på boende måste sänkas. Vi förslår att drygt en tredjedel av fastighetsskatten tas bort under de kommande tre åren. Dessa skattesänkningar måste finansieras genom att de offentliga utgifterna minskas, men inte genom att offentliga insatser tas bort där de bäst behövs. Vi har tidigare avvisat, och vi avvisar fortfarande, rege- ringens besparingar på handikappade och änkor, lik- som tankarna på att minska pensionen för föräldralösa barn. De besparingar som vi föreslår för att finansiera skattesänkningarna är mindre bidrag och mindre sub- ventioner för dem som får de lägre skatterna, dvs. en växling mellan lägre skatt, lägre bidrag och lägre subventioner. Den politik som vi förordar kommer i sig att leda till att sysselsättningen ökar, vilket ger utrymme för mer skattesänkningar. Ett sådant utrymme kan emel- lertid inte intecknas i förväg. Ytterligare en viktig uppgift är att se till att de nödvändiga offentliga åtagandena kan fullföljas. Sve- rige tar ut världens högsta skatter av sina medborgare för att finansiera världens största offentliga sektor. Tre femtedelar av våra totala resurser tas i anspråk av den offentliga sektorn. Att socialdemokratiska politi- ker trots detta inte förmår att ge skattebetalarna valuta för sina skattepengar är ett lika stort misslyckande som deras oförmåga att skapa förutsättningar för tillräckligt många nya jobb. Vi ser hur köerna i sjukvården nu åter tillåts växa fram sedan den vårdgaranti som den borgerliga regeringen införde avskaffades. Vi ser hur äldreomsorgen i många fall inte förmår att uppfylla de krav som måste kunna ställas på kvalitet och värdighet. Vi ser hur skolans förmåga att ge våra barn goda kunskaper inte räcker till. Vi ser hur förtroendet för rättsväsendet minskar och rättstryggheten urholkas. Lösningen är inte ännu högre skatter och ännu större offentliga utgifter. Hade det varit så hade Sve- rige inte haft några problem eftersom vi redan har världens högsta skatter. Det som i stället krävs är politiker som förmår hushålla med skattebetalarnas pengar och prioritera kärnuppgifterna. Det är oavvis- liga krav att alla skall kunna erbjudas en god sjukvård utan köer samt kvalitet och värdighet i äldreomsorgen och att målet för skolan måste vara att bli Europas bästa. Vidare är det självklart att rättstryggheten skall återställas. Fru talman! Regeringen berömmer sig av att ha fullföljt den sanering av statsfinanserna som inleddes av den borgerliga regeringen, men till skillnad från då har det skett på ett sätt som har försvagat möjligheter- na för tillväxt och nya jobb. Det har huvudsakligen varit fråga om skattehöjningar. När man lägger sam- man alla de beslut som har påverkat statens finanser sedan regeringsskiftet blir nettot budgetförstärkningar på drygt 90 miljarder kronor. Av detta belopp utgör nästan 70 miljarder skattehöjningar på främst arbete och företagande. Det gör att möjligheterna till lång- siktigt hållbar balans i de offentliga finanserna kan ifrågasättas. De senaste åren har de förbättrats oväntat snabbt, eftersom baserna för uttag av företagsskatter och konsumtionsskatter har vuxit snabbare än beräk- nat. Det påminner emellertid om den konjunkturkäns- lighet som följer av stora offentliga utgifter och höga skatter. Göran Persson försökte för någon vecka sedan gö- ra gällande att de offentliga finanserna inte längre är känsliga för konjunktursvängningar. Det motsägs emellertid inte bara av de senaste årens erfarenheter utan också av beräkningar av bl.a. OECD och in- hemska ekonomer. Vi riskerar alltså att det uppkom- mer nya underskott i en lågkonjunktur. Även från denna utgångspunkt finns det anledning att sträva efter lägre offentliga utgifter och lägre skatter. Den ekonomiska politiken bör dessutom inriktas på att så snabbt som möjligt pressa tillbaka statsskuldkvoten till 60 %. Detta mål bör uppnås senast år 2002. Med den moderata budgetpolitiken ger statens finanser de närmaste åren överskott som innebär att statsskulden amorteras snabbare än med regeringens politik. Det bästa sättet att minska statsskulden som andel av ekonomin är emellertid att skapa förutsättningar för högre tillväxt. Det skulle motverkas av regeringens ambition att uppnå perma- nenta överskott. Det finns anledning att kritisera regeringen för det sätt på vilket man har hanterat budgetprocessen. När statsinkomsterna har utvecklats bättre än förutsett har de offentliga utgifterna tillåtits öka så mycket att de stora budgeteringsmarginalerna har urholkats så gott som helt. Det strider mot tankarna i den nya budget- processen. Dessa budgetmarginaler bör därför slopas så att regeringen förhindras att låta de samlade of- fentliga utgifterna expandera utöver vad som följer av de angivna ramarna för utgiftsområdena utan nya riksdagsbeslut. Regeringens budgetproposition bekräftar dess misslyckande. Som framgår också av finansutskottets betänkande räknar man med att den totala arbetslöshe- ten, trots alla åtgärder för att minska arbetskraften, inte kommer att ha minskat ens en tiondels procent från det första till det sista året i denna mandatperiod. Det framgår dessutom, liksom av tidigare ekonomiska propositioner, att regeringen inte förmår att ta itu med de grundläggande orsakerna till våra problem. Ett exempel är att man avstår från att förbättra möjlighe- terna för en fungerande lönebildning genom bättre balans på arbetsmarknaden, trots att man slår fast att lönebildningen har en avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Ett annat är att man, trots den höga arbetslösheten, inte gör något åt den ökade oron för flaskhalsar och överhettning. Fru talman! Sverige kan bättre. Med den inrikt- ning av politiken som förordas av oss moderater, Folkpartiet och Kristdemokraterna stärks förutsätt- ningarna för nya arbeten, högre tillväxt och därmed också för ökat välstånd och större trygghet. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 28. 0537484650407 N 2010-01-01 00:00:00 198446 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0930/#anf1