<anforande>
<dok_hangar_id>2348814</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0926</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:26 Torsdagen den 6 november</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>26</dok_nummer>
<dok_datum>1997-11-06 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1997/98:9 om värde- grunden och samhällsutvecklingen</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>4E95592F-DDFE-4BC4-A084-B4CD361C8D93</anforande_id>
<anforande_nummer>2</anforande_nummer>
<talare>ALF SVENSSON (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Peter-
son för svaret.
Jag skrev interpellationen enbart för att jag är
ängslig för att bristen på respekt för politiker och
politik på sikt kan anfräta demokratin. Inget parti har
monopol på etik och respekt för demokrati, men jag
tror att Thage G Peterson och jag är rörande överens
om att, man kanske inte skall säga förakt, men den
avoghet, det ointresse och den nonchalans som vi vet i
dag riktas mot oss politiker är en fara.
Jag tror att det är viktigt att få sagt att vi partipoli-
tiker måste, mer än vad vi i regel visar, agera så att
människor uppfattar det som att vi har människors
bästa för ögonen mer än enbart eller i synnherhet våra
egna partiers. Jag tror att det är något vi måste ta till
oss inför framtiden och kommande lagar.
Om vi ser tillbaka har det pläderats för en värde-
neutralitet i vårt land. Man har sagt att vi skall anpas-
sa lagstiftning efter rådande praxis. Vi har tytt oss till
en rättspositivism som jag menar att vi till dels i dag
får uppbära skördarna av. Det råder aldrig ett värde-
mässigt vakuum i ett land. Några värderingar finns,
och därför måste vi våga tala om vilka vi vill att de
skall vara. Väldigt ofta använder vi alla en massa
positivt laddade ord, värdeladdade ord, och vi tror på
något sätt att de orden i sig är något slags garant för
att allt står väl till etiskt/moraliskt.
Jag erinrar mig ganska ofta vad författaren Lars
Gustafsson skrev för en del år sedan, och jag ber att få
citera det. Han är drastisk - han är ju författare - men
det ligger ändå något tankeväckande i det han säger:
"Sådana begrepp som solidaritet, fred, jämlikhet
och rättvisa är ingenting annat än relationsbegrepp,
som får sin etiska vikt först i det ögonblick vi vet
vilka deras relata är. Solidaritet med den ariska rasen
är otvivelaktigt också en form av solidaritet, den still-
het som rådde i Warszawaghettot, sedan det judiska
upproret slagits ned, var otvivelaktigt också en form
av fred, jämlikheten mellan slavarna i en sibirisk
guldgruva kan tänkas komma den absoluta jämlikhe-
ten mycket nära. Om A bestraffas med nackskott för
svartabörshandel, kräver givetvis rättvisan att också B
bestraffas så. Alla dessa exempel är exempel på soli-
daritet, fred, jämlikhet, rättvisa, men inte på den soli-
daritet, fred, jämlikhet eller rättvisa som är värd att
kämpa för. De rymmer i sig inga värden, lika lite som
begreppet effektivitet gör det. En mordbrännare kan
vara mer effektiv än en brandkår."
Jag tycker att det är det vi missar i den här debat-
ten, Thage Peterson. Vi vågar så sällan tala om vilken
etik det är. Var har våra etiska värderingar sina rötter?
Varför skall vi norr om Öresund vara så ängsliga för
att uttala detta? Jag tror att det är tid nu, därför att det
är när de fagra orden som ryms i interpellationssvaret,
som jag gärna använder mig av och som studsar runt
jämt och ständigt här i kammaren, relateras till värden
som vi vet ytterst vad det handlar om.
</anforandetext>
<intressent_id>0739780276601</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>198224</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0926/#anf2</protokoll_url_www>
</anforande>
