2348809 GL0921 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:21 Onsdagen den 29 oktober 1997/98 21 1997-10-29 00:00:00 Handlingsoffentlighet vid vissa stiftelser 42FC2573-07D2-4E0C-AA55-50AF1FF823F3 1 BIRGER HAGÅRD (m) m Herr talman! Det finns två begrepp som alltid har ställt till det för socialdemokratin, begreppen socia- lism och socialisering. Hur skulle gamle Marx tolkas? Vad skulle hans teorier leda till i praktiken? Därom stred man länge. Det är egentligen först på 1920-talet som frågan på allvar kan sägas pacificeras. Vad gjorde man då? Jo, man följde den gamla svenska traditionen, när man inte vill ha någonting gjort tillsätter man en kommitté eller utredning. Det gjorde man i det här fallet också. Den första socialdemokratiska regeringen tillsatte en socialise- ringsutredning under ordförandeskap av Rickard Sandler. Den gjorde ingenting, och den gjorde ingen- ting. Så småningom fann finansminister Wohlin 1929 att det var dags att ge utredningen i fråga en nådatid. Den upphörde någon gång i början av 1930-talet. Men socialismen och socialiseringen fortsatte att vrida om i den socialdemokratiska själen. Så fick vi då efterkrigsprogrammet. Nu var den stora skördetiden inne minsann. Men man kallade det inte socialism. Man försökte i stället genomföra det man uppfattade som socialistiska åtgärder. Det blev fullt av regleringar. Så småningom ville tänkarna sätta en rubrik på det nya som höll på att ske och kallade det för funktionssocialism. Alltnog, det riktiga socialistiska greppet lyste fort- farande med sin frånvaro. Men så kom Rudolf Meid- ner på det geniala greppet för hur man skulle lösa det problemet: Vi skall låta företagarna socialisera sig själva. Genom den stöld av pengar från företagen som ägde rum byggdes så småningom gigantiska fonder upp. De var så gigantiska att man t.o.m. på socialde- mokratisk sida baxnade inför vad som höll på att ske. Alltnog, socialismen skulle nu kunna genomföras så sakta och smygvis att människorna, som det hade sagts, en gång skulle vakna upp och befinna sig leva i ett socialistiskt samhälle. Kanske manade inte före- dömena i öster helt till efterföljd. Men löntagarfon- derna var en fråga som under hela 80-talet och början av 90-talet definitivt förgiftade den svenska politiska atmosfären. Det var helt uppenbart att en borgerlig regering som tog vid inte skulle kunna låta saken gå opåtalad förbi. En så odemokratisk institution som löntagar- fonderna, som uppmuntrade till pampvälde och som kom att utgöra något av en kräftsvulst i det svenska samhället, kunde man från borgerlig sida naturligtvis inte tolerera. Men vad skulle man göra? Ja, det riktigaste kanske hade varit att ge pengarna tillbaka till dem man hade stulit ifrån en gång i tiden. Men det var svårt av praktiska skäl. I stället kom man på den som jag tycker mycket goda idén att i stället för att göra ont värre i det svenska samhället sätta de här pengarna i forskningens tjänst. De skulle gå till den forskning som vi alla så väl behöver. Så bildades forskningsstiftelserna och dessutom Chalmers och Jönköpings högskolor som fria stiftelsehögskolor. Naturligtvis kunde det här inte ge socialdemokra- terna någon lugn nattsömn, utan frågan var hur man skulle kunna återta makten över stiftelserna. De hade ju nu blivit privaträttsliga subjekt, så man kunde inte, om man verkligen skulle leva upp till orden "respektera äganderätten", komma åt dem utan vidare. Men på ett eller annat sätt ville man att det här skulle lösa sig och även ge svar på frågan: Hur skulle man kunna få in sina egna pampar och hejdukar i de här stiftelserna för att där styra och ställa? I suveränt förakt för grundlagen och för vad den säger om egendomsskydd och i suveränt förakt för Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna genomdrev den socialdemokratiska regeringen att regeringen skulle utse och entlediga ledamöter i stif- telsernas styrelser. Detta var steg ett. I dag står vi inför steg två. I propositionen 1996/97:142 föreslås att reglerna för handlingars offentlighet skall bli tillämpliga på stiftelser som bildats med medel från de avvecklade löntagarfonder- na. Samtidigt kommer en vacker trudelutt om demo- krati, en trudelutt som definitivt inte har i det sam- manhanget att göra. I praktiken betyder reglerna om att man gör hand- lingar i stiftelserna tillgängliga för offentligheten inte ett skvatt, därför att det är de redan. I praktiken är alla de här handlingarna offentliga. I praktiken tillämpas offentlighetsprincipens alla regler på dem. Men vad det framför allt är fråga om, herr talman, är naturligt- vis ett försök att i efterhand ge legitimitet åt det ode- mokratiska och rättsvidriga agerande som regeringen tidigare gjort sig skyldig till. Löntagarfonderna kommer i och med detta att fortsätta att vara det ideologiska stridsämnet. Det sista ordet sägs naturligtvis inte i dag, utan det sista ordet sägs först när socialdemokraterna har accepterat att de pengar som så orättmätigt har tagits från landets före- tagare och förts över i löntagarfonder nu får göra sin tjänst hos en fri och obunden forskning. Alla skall veta att efter den nedrustning som nu satt i gång på universitetens och forskningens område behövs den här friheten, och de här pengarna behövs mer än väl. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen och avslag på propositionen. 0213468747208 N 2010-01-01 00:00:00 197879 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0921/#anf1