<anforande>
<dok_hangar_id>2348805</dok_hangar_id>
<dok_id>GL0917</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:17 Onsdagen den 22 oktober</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>17</dok_nummer>
<dok_datum>1997-10-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Utbildning i teckenspråk för vissa föräld- rar, m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>CBC9E44F-559D-43BF-8E5F-E78576675D34</anforande_id>
<anforande_nummer>77</anforande_nummer>
<talare>TORGNY DANIELSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag ställer mig i princip positiv till det
som Alice Åström tar upp. Barn till döva och hörsel-
skadade har behov av att utveckla sitt teckenspråk. I
dagsläget tror jag att vi gagnar frågan bäst genom att
satsa på att få fram fler teckenspråkslärare och utveck-
la metodik, pedagogiska modeller och hjälpmedel.
För barn till döva och hörselskadade finns ofta
behov av stöd i två språk. De behöver ju också ut-
veckla svenskan, och inte minst behöver de ett skrift-
språk - något som skolan kanske inte hjälper till med.
Jag tror därför att det är viktigt att se över hela situa-
tionen. Men frågan gagnas nog som sagt bäst av att vi
satsar på utvecklingen av teckenspråkspedagogik och
lärare.
</anforandetext>
<intressent_id>0821986001816</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>197695</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0917/#anf77</protokoll_url_www>
</anforande>
