2348805 GL0917 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:17 Onsdagen den 22 oktober 1997/98 17 1997-10-22 00:00:00 Särskild debatt om Amsterdamfördraget särskild debatt 6F041E76-79F4-464C-B0AB-48DB7CF8C145 6 PETER ERIKSSON (mp) mp Fru talman! När vi i Miljöpartiet begärde en ak- tuell riksdagsdebatt med tanke på att utrikesministern skulle åka ned och skriva under Amsterdamfördraget, EU:s nya grundlag, fick vi inte det. Vi fick vänta en tid, men nu får vi i alla fall till slut en debatt. Vi får tacka för att ni ställer upp och debatterar viktiga frå- gor. Amsterdamfördraget innehåller hundratals stora och små förändringar. Kännetecknande är kanske ändå att alla går i samma riktning, nämligen mot att mer beslut, mer makt och kompetens flyttas från Sve- riges riksdag till EU och EU:s institutioner. Det inne- bär mer makt åt EU och mindre makt åt Sveriges riksdag, och därmed också åt svenska folket. Det övergripande problemet med detta är att vi på EU-nivån inte har en fungerande demokratisk organi- sation. Mer makt åt EU innebär därför en avdemokra- tisering av Sverige. Det är huvudorsaken till att Mil- jöpartiet kräver en folkomröstning om det här fördra- get, om EU:s nya grundlag. Det största förändringarna kommer inom rättsom- rådet och inom utrikespolitiken. Vi får gemensamma yttre gränser samtidigt som gränskontrollerna mellan EU:s länder helt skall avskaffas. Detta är ett stort steg på vägen mot att göra EU till en stat. Det innebär t.ex. att asyl- och flyktingpolitiken blir överstatlig. EG- domstolen kommer att få ett avgörande inflytande över vilka flyktingar som får asyl i Sverige. Borttagandet av gränskontrollerna underlättar ock- så för kriminella, vilket är orsaken till att vi nu får en europeisk polisorganisation, början till EU:s FBI. Det är tänkt att en likriktning av straffrätten skall komma därefter. Det är säkerligen ytterst få som älskar tullar. Men i stället för gränskontroller ökar alltså övervakningen av medborgarna inne i landet. Vi bygger upp över- statliga organisationer med stora datasystem utan någon egentlig demokratisk kontroll och insyn. Det här är farligt. Jag tror att det leder oss till ett betydligt sämre samhälle. Rättsfrågorna i Amsterdamfördraget är generellt sett en enda stor sörja. Det är överstatliga beslut, mellanstatliga beslut och nationella beslut. Det är oordning och en konstig, märklig logik som gör att rättssäkerheten måste diskuteras i framtiden. Jag tror att svenska jurister snarast bör titta noga på fördraget och på vad det innebär för enskilda människor. Det andra stora området gäller utrikespolitiken som vi får en kraftig åtstramning av, med majoritets- beslut som dominerande beslutsform. Den rest av vetorätten som blir kvar går bara att använda i ganska extrema situationer. Effekten om riksdagen antar Amsterdamfördraget kommer att bli att svenska folket i framtiden inte kommer att kunna rösta fram en rege- ring som driver en i viktiga frågor annan politik än den EU för. Jag skall läsa några rader och exempel ur fördra- get eftersom ytterst få har hört talas om det här och därför att majoriteten här i riksdagen inte vill låtsas om att det faktiskt blir stora förändringar med det nya fördraget. Jag vill läsa några rader också därför att Lena Hjelm-Wallén utan att rodna fortfarande tycks kunna prata om att EU är ett mellanstatligt vanligt samarbete. I artikel J 2 står det t.ex.: Medlemsstaterna skall aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet. Medlemsstaterna skall arbeta tillsammans för att förstärka sin ömsesidiga politiska solidaritet. De skall avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller som kan minska dess effek- tivitet som en sammanhållande kraft genom interna- tionella relationer. I artikel J 6 står det: Medlemsstaterna skall infor- mera och samråda med varandra om alla utrikes- och säkerhetspolitiska frågor av allmänt intresse för att säkerställa att unionens inflytande utövas så effektivt som möjligt genom ett konvergent uppträdande. I artikel J 9 står det att medlemsstaterna skall samordna sitt uppträdande inom internationella orga- nisationer och vid internationella konferenser. De skall där hävda de gemensamma ståndpunkterna. I artikel J 10 står det att svenska ambassader och konsulat skall verkställa EU:s beslut i framtiden. Jag tycker att de här paragraferna talar för sig själva. Svenska insatser skall jag också gå in litet grand på. I regeringen har man vid ett flertal tillfällen be- römt sig själv för de svenska insatserna och utrikes- ministern talar om bingo för Sverige. Det gäller t.ex. miljön, öppenheten och sysselsättningen. Sanningen är dock inte lika enkel. I regeringens eget kampanjmaterial, som Gudrun Schyman nyligen visade upp, står det t.ex.: Enskilda länder får nu större möjligheter att ha strängare miljöregler för varor än dem EU beslutat om gemensamt. Den 18 juni, dagen efter slutförhandlingarna, skrev EU i ett nyhetsbrev ungefär detsamma och tillade att särskilt genombrottet för miljögarantin i slutförhandlingarna var en svensk framgång. Och när den danska delegationen kom hem till Köpenhamn sade de att det här var en dansk fram- gång. Numera säger de emellertid inte det längre i Kö- penhamn. Det har nämligen visat sig att när det gäller just miljöfrågan kan man hellre tala om ett misslyck- ande. Danska medier har avslöjat bluffen, Helena Nilsson. Den internationella miljörörelsen har nyligen gått ut med samma budskap. När man granskar den nya miljögarantin visar det sig att de nya villkor som den är omgärdad av är så stränga att den inte kommer att kunna användas och att det blir ännu svårare än tidigare för ett enskilt land att ha hårdare miljöregler. Miljöproblemet måste t.ex. vara specifikt för just det landet och ha uppkommit efter det att EU beslutat om gemensamma regler. Dessutom skall vetenskapliga bevis finnas, inga han- delshinder får tillåtas och den inre marknadens funk- tion får, som det så ofta heter, inte skadas. Om Helena Nilsson eller utrikesministern kan hitta ett sådant exempel lovar jag att ni skall få varsin gräddkola av mig. När regeringen talar om framgångar när det gäller sysselsättning och öppenhet visar det bara hur små ambitioner man har haft. Man har i verkligheten inte ens haft förhoppningen att uppnå något som liknar t.ex. den svenska offentlighetsprincipen. Den viktiga svenska meddelarfriheten vågade man inte ens ta upp i förhandlingarna. Den var för "exotisk". Nu ser vi redan hur den får stryka på foten i t.ex. Europol- samarbetet. Försvaret skall jag också gå in litet grand på. När det gäller försvarsfrågorna innehåller fördraget mer långtgående förslag än de flesta tycks ha insett. EU får genom Amsterdamfördraget för första gången rätt att sätta in militära stridskrafter i andra länder och andra delar av världen. EU behöver inte ens vänta på klartecken från FN, utan kan gå in direkt efter beslut av regeringscheferna. Det här är en helt ny svensk politik. Tidigare har det varit självklart att svenska soldater endast kan sättas in med FN:s uttryckliga stöd. En nyhet är också att EU:s regeringschefer nu får rätt att besluta om att inrätta en gemensam armé utan att det behövs några nya fördragsändringar. Den enda begränsningen för EU är att syftet med militärinsat- serna skall vara att skapa fred. Det är väl bra, men problemet med krig är att syf- tet nästan alltid är att skapa fred. Det är alltid någon annan som hotar freden, och även om syftet är gott kan det sluta väldigt illa. Vi här hemma i riksdagen, kanske särskilt vi som sitter i EU-nämnden, har varit med om en lång för- handling som avslutades med nattmanglingar den 17 juni. Vi satt i flera möten med utrikesministern och andra regeringsrepresentanter under kvällen. Vi trod- de att förhandlingarna om det nya fördraget då i prin- cip var slut, efter den 17 juni. Men den som i dag läser fördraget litet mer nog- grant upptäcker att det finns ett särskilt papper på flera sidor som är daterat den 22 juli. Papperet är ett beslut från VEU, EU:s militärallians. Mer än en må- nad efter slutförhandlingarna beslutar VEU om en lång rad viktiga punkter som därefter utan prut och diskussion, åtminstone här hemma i riksdagen, förs in i förslaget till ny grundlag för EU. VEU ses där som en del av Nato och VEU skall också delta i Natos försvarsplanering. Man skall utnyttja Natos medel och resurser när man skall genomföra militära operatio- ner. Sverige är inte fullständig medlem i VEU men skall enligt det nya fördraget och VEU:s beslut kunna delta fullt ut. Man talar också om maximalt deltagan- de när det t.ex. gäller krigsmateriel. Steg för steg blir Sverige en del av försvarsalliansen Nato. Först var det övningar med Nato. Sedan skulle övningarna bli fler och utvidgas. Först var det observatörsskap i VEU, och nu skall det i praktiken bli fullt deltagande med bibehållet observatörsskap. Med Amsterdamfördraget är vi i praktiken bara en hårsmån från fullt medlemskap i Nato. Socialdemo- kraterna med Lena Hjelm-Wallén och Björn von Sydow i spetsen går in för att smyga in Sverige, för att vi om några få år skall kunna gå in i ett fullt Natomed- lemskap utan att någon kommer att märka skillnaden eller ens lyfta på ögonbrynen. Jag tycker att det här är oanständigt. Svenska fol- ket borde få möjlighet att ta ställning till Natostrategin innan vi i praktiken är med i en fullfjädrad kärnva- penbestyckad militärallians. Därför är Miljöpartiets krav om en folkomröstning om Amsterdamfördraget ett självklart demokratiskt krav. Jag skall sluta med några ord om Östeuropa. Många talar här, också i dag, ofta och gärna om ut- vidgningen österut. Östeuropa måste få komma med i det fina EU. En av de stora och mest omhuldade my- terna är också att man måste göra EU mer överstatligt för att Östeuropa skall kunna få vara med. De stora länderna måste alltså få mer makt på de små ländernas bekostnad. Vetorätten måste bort osv. Det här är en myt som har skapats för att dölja de stora ländernas maktambitioner och för att dölja att förändringarna är ett steg för att göra EU till en ny stat. Sanningen är den att Östeuropa inte har några som helst intressen av att göra EU mera överstatligt eller ge de stora länderna mer makt. I själva verket är det sannolikt precis tvärtom. I t.ex. Tjeckien finns det inte någon folklig majori- tet för ett medlemskap i EU. Regeringen där är också mycket tveksam till om den över huvud taget vill lämna ifrån sig sin nyvunna frihet och självständighet. Mer överstatlighet och mer makt för de stora länderna Tyskland och Frankrike kan vara just det som gör att Tjeckien helt avstår från EU-medlemskapet, och det är kanske inte Lars Tobissons eller Lena Hjelm- Walléns syfte. Men den svenska regeringen och utrikesministern är inte nöjda. Regeringen vill ha nya förhandlingar för att snarast ge mer makt till Tyskland och Frankrike. Varför går den svenska regeringen stormakternas intressen i EU till mötes i stället för svenska folkets eller de östeuropeiska ländernas intressen, som man säger sig vilja värna så varmt om? Varför är det så angeläget för både socialdemokrater och moderater att göra EU mer överstatligt? Jag skall till slut svara på Lena Hjelm-Walléns fråga vad det är för fel på förbättringarna i fördraget. De små förbättringarna är det inget fel på - det skulle i så fall vara att de är för små - men de stora försäm- ringarna är ju dessvärre ett problem, och det är därför som Miljöpartiet säger nej till Amsterdamfördraget och tycker att det skall avgöras av svenska folket i en folkomröstning. I detta anförande instämde Eva Goës, Ewa Lars- son, Gudrun Lindvall, Gunnar Goude, Elisa Abascal Reyes, Per Lager, Annika Nordgren och Thomas Julin (alla mp). 0447198048312 N 2010-01-01 00:00:00 197624 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0917/#anf6