2348805 GL0917 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:17 Onsdagen den 22 oktober 1997/98 17 1997-10-22 00:00:00 Högskolans ledning, lärare och organisa- tion 4DD11DBD-9CAF-4880-A665-55D39C709895 45 BENGT SILFVERSTRAND (s) s Fru talman! Låt mig inleda med att konstatera att det råder en viss distans mellan Centerpartiet å den ena sidan och Moderaterna å den andra i synen på en av våra allra viktigaste framtidsfrågor, nämligen hur vi skall kunna hävda och utveckla Sveriges ställning som kunskapsnation. Dagens förestående beslut om högskolans ledning, lärare och organisation är ytterligare viktiga milstol- par i det omfattande reformarbete som under de se- naste tio åren präglat den svenska högskolevärlden. Den kraftiga utbyggnaden av grundutbildningen åt- följs av viktiga strukturförändringar innefattande en modernare organisation, större frihet för de enskilda högskolorna samt ökat inflytande för högskolornas styrelser och uppdragsgivare. I detta sammanhang bör inte minst en förstärkning av studenternas inflytande på olika nivåer inom hög- skolan uppmärksammas. Det är mycket glädjande att vi har kunnat nå en sådan fullständig uppslutning. Det är inte bara det förhållandet att studenterna i fortsätt- ningen skall ha minst tre ledamöter i styrelsen. Vad som är kanske ännu viktigare är att studenterna skall ha ett ökat inflytande på de beredande nivåerna när det gäller exempelvis så viktiga frågor som kvalitets- säkring och utvärdering av utbildningen. Jag vill också här understryka att det på många andra väsentliga punkter finns en bred samsyn i dessa beslut. Det finns en stark uppslutning kring behovet av reformer som öppnar den tidigare i många avseen- den alltför slutna högskolevärlden mot det omgivande samhället i allmänhet och inte minst mot dagens och framtidens arbetsmarknad. Att dagens reformer har en starkt förankring inte bara här i riksdagen utan också på de enskilda uni- versiteten och högskolorna kom bl.a. klart till uttryck vid den högskolekonferens som regeringen anordnade tidigare i år med stort deltagande av styrelseledamöter och rektorer från landets samtliga högskolor. Men även på detta område har regeln om samsy- nen sina undantag. Det stora undantaget är inte ovän- tat Moderaterna. Det som trots på flera punkter nyan- serade resonemang mest präglar de moderata reserva- tionerna till dagens betänkande är partiets fortsatta kampanj mot de mindre och medelstora högskolorna, som ju som bekant i den moderata terminologin lanse- ras under begreppet "bygdehögskolor". Jag skall återkomma till detta, men jag skall börja med att kommentera några andra reservationer. I reservation 1 hävdar Moderaterna att själva myndighetsformen utgör en hämsko på högskolornas möjligheter att i större utsträckning själva få utforma sin verksamhet. Moderaternas aversion mot begreppet myndighet förefaller inte helt kristallklar. Enligt re- geringsformen finns det två kategorier som har rätt att fatta beslut på statens vägnar: domstolar och myndig- heter. Med begreppet myndighet sägs således inget annat än att det rör sig om ett statligt organ som har rätt att fatta egna beslut och som inte är en domstol. Varken utredningen RUT-93 eller Förvaltnings- politiska kommissionen har ifrågasatt att universitet och högskolor skall vara statliga. Vad det handlar om är således vilka regler som skall gälla för dem som statliga organ. Att beteckna dem som myndigheter innebär i grunden ingenting annat än att markera att de har rätt att självständigt fatta beslut på statens vägnar. Vad som närmare skall gälla för dem kan utformas utifrån den verksamhet som universitet och högskolor bedriver. Så har också skett. Universitet och högskolor är således i många av- seenden undantagna från generella föreskrifter i för- valtningslagen. I stället ges särskilda föreskrifter i högkolelag och högskoleförordning. Vissa generella regler, t.ex. om offentlighet och sekretess, gäller ock- så för universitet och högskolor, vilket självfallet är högst rimligt med hänsyn till att det handlar om en skattefinansierad verksamhet. Vad gäller kriterier för att utse ledamöter i hög- skolestyrelser görs här flera viktiga förtydliganden. Föreskriften i högskolelagen om att regeringen vid utseende av ledamöter i en högskolestyrelse bör välja personer med bakgrund som är av betydelse för hög- skolans utbildnings- och forskningsuppdrag är när- mast en truism. Ingen regering vill självfallet utse styrelseledamöter som inte har en sådan bakgrund att de har insikt om och förståelse för högskolans verk- samhet. Det behöver därför inte göras några ytterliga- re skrivningar om den självklarheten. Moderaternas och Kristdemokraternas tal om ris- ker för partipolitisering av högskolestyrelserna i all- mänhet och ordförandeuppdraget i synnerhet är minst sagt ogrundat. Vad det handlar om är att tydliggöra högskolestyrelsernas ansvar och stärka deras roll när det gäller mer långsiktiga och strategiska frågor. Det är den ena sidan. Den andra är rektors ansvar för den operativa verksamheten. Det förefaller som att det finns en stor uppslutning också på detta område. Där- för är de misstänkliggöranden som nu görs bl.a. från Moderaternas sida förvånande. Det är mot denna bakgrund logiskt att såväl styrel- sens ordförande som rektor utses av regeringen lik- som att ordföranden är en person som inte har någon anställning vid den högskola som uppdraget avser. Synsättet att regeringen inte skulle kunna utse även rektor är något märkligt. Rektor är en myndighets- chef. Alla andra myndighetschefer utses av regering- en. Därför finns ingen anledning att göra något undan- tag eller att det skall gälla särskilda regler i detta avseende för universitet och högskolor. Trots allmänna deklarationer om behovet av fler professorer avvisar Moderaterna förslaget att tillvida- reanställd lektor skall kunna befordras till professor. Propositionens grundsyn är att tjänsteorganisationen i sig inte skall vara styrande för fördelningen av arbets- uppgifter mellan olika anställda vid universitet och högskolor. Den är som på andra arbetsplatser ett sys- tem av befattningar som ger uttryck för de enskildas kompetens och meriter, och därmed också grad av självständighet i arbetet. Fördelningen av arbetsupp- gifter inom utbildning och forskning är givetvis en fråga för den lokala ledningen vid respektive högsko- la. Nuvarande avtal kommer att omförhandlas, vilket också är självklart, med utgångspunkt från detta. Vad gäller finansieringen, som Moderaterna be- kymrar sig för, borde det inte vara obekant - om man förslagsvis tar sig en titt i budgetpropositionen - att universitet och högskolor nu tillförs nya ökade resur- ser med i storleksordningen drygt en halv miljard, om vi tittar på statsanslagen. Om man menar allvar med talet om ökad frihet för universitet och högskolor borde det också gälla fördelningen av resurser. Då är det rätt så logiskt att tänka sig att man tar en del av det ökade utrymmet i anspråk för dessa uppgifter och rekryteringar för att få fler professorstjänster, vilket alla i övrigt är överens om att vi måste ha vid de svenska universiteten och högskolorna. När det gäller rekryteringsmål avseende könsför- delningen bland lärarna vore det självfallet önskvärt att inte behöva tillgripa den typen av åtgärder som vi nu inför en kall verklighet måste vidta. Alla borde vid det här laget känna till hur verkligheten ser ut och alla de tappra strävanden som gjorts för att klara av det här med morot och på frivillighetens väg. Men inga aldrig så välmenta och allmänt hållna deklarationer om behovet av fler kvinnor i forskarkarriären har hjälpt. Universitet och högskolor har förblivit det gamla manssamhällets sista utpost. Det är mot den bakgrun- den principen att vissa sanktionsmöjligheter skall kunna tillämpas om man inte uppfyller rekryterings- målen skall ses. I detta sammanhang kan det var värt att påpeka att såväl Högskollärarutredningen som JÄST-gruppen, den särskilda jämställdhetsgruppen, ställt sig bakom tanken att lärosätenas förmåga att uppfylla rekryteringsmål skall tillmätas betydelse vid statsmakternas resursfördelning. Så kommer vi då tillbaka till Moderaternas när- mast perenna misstro mot de mindre och medelstora högskolorna. Deras förmåga att upprätthålla hög kvalitet i verksamheten ifrågasätts på nytt - i det här fallet genom att man säger nej till möjligheterna för de mindre och medelstora högskolorna att påbörja forskarutbildning i syfte att producera egna lärare. Hur skall man kunna utveckla och ytterligare stärka de mindre och medelstora högskolorna om man inte ger dem denna möjlighet? Jag ser en klar skiljelinje. Moderaterna är fast i en gammal syn på utbildning och forskning. Det är ett bakåtblickande. Till flydda tider återgår Moderaternas tanke så gärna. Moderaterna säger att man är ett framtidsparti, men i praktiskt handling hänger man på det viktigaste området - Sveriges möjligheter att hävda sig som kunskapsnation - inte med i utvecklingen. Det är bara att notera detta, även om det är ett tragiskt konstaterande. Få områden torde ha så omfattande system för kvalitetsprövning och så starka egna normer när det gäller verksamhetens kvalitet som forskning och fors- karutbildning. Det finns därför ingen anledning att tro att disputationer skulle göras lättare och att doktors- avhandlingar som inte håller måttet skulle släppas igenom vid nya enheter. Reservanterna visar i själva verket stark misstro också mot alla dem som kommer att fungera som opponenter och sitta i betygsnämn- den. I det här sammanhanget måste man komma ihåg att också forskningsmiljöerna vid universiteten och de s.k. större högskolorna eller fackhögskolorna ofta är synnerligen små. Det finns många små institutioner i Lund. Det finns många små institutioner i Uppsala. Lärosätena må vara stora, men de består av många små institutioner. Flera av dem är definitivt inte större än de forskningsmiljöer som kommer att etableras, som redan är på väg att göra det, vid de mindre och medelstora högskolorna. Då är min fråga: Vill reservanterna ha ett generellt förbud mot institutioner under en viss storlek? Eller vill man tillbaka till 60-talet när regeringen beslutade om indelningen i institutioner? Själv tror jag inte på någotdera. Här måste vi kunna lita på att de som är verksamma vid universitet och högskolor också är engagerade i att få verksamhet med bra resultat. Det var för övrigt. också utifrån ett sådant förtroende som den borgerliga regeringen 1993 decentraliserade en rad frågor till universitet och högskolor - en decent- ralisering som nu uppenbarligen är försedd med den obotfärdiges många förhinder. Till sist har jag några korta kommentarer till re- servationerna 8 och 12 om tidsbegränsning av an- ställning som lärare respektive indelning i vetenskap- sområden. Vad gäller tidsbegränsning av anställning som lärare har reservanterna uppenbarligen anfäktats av den skola som lever efter den förlegade normen att hungriga vargar jagar bäst. Vi anser för vår del i stäl- let att rimlig anställningstrygghet ger integritet och arbetsro, något som är viktigt för att man skall kunna arbeta konstruktivt inom såväl forskning som utbild- ning. Indelningen i fyra vetenskapsområden ifrågasätts av Moderaterna och även av Folkpartiet, som i övrigt har ett mer konstruktivt synsätt på propositionens förslag. I motsats till vad reservanterna anför, är vi för vår del övertygade om att koncentrationen till fyra vetenskapsområden väsentligt ökar universitetens och högskolornas möjligheter när det gäller att göra egna avvägningar i fråga om forskning och forskarutbild- ning samt att bedriva fakultets- och ämnesövergripan- de forskning. Vad sedan gäller den forskningspolitiska utred- ningens möjligheter att pröva denna fråga, måste för det första sägas att utredningens direktiv är mycket vida. Men i uppdraget ingår bl.a. relationerna mellan statsmakterna och myndigheterna och styrformerna inom forskningsområdet. En central fråga är då själv- fallet anslagssystemet och de termer i vilka medels- tilldelningen till forskning och forskarutbildning görs. Då behövs det inga tilläggsdirektiv för att utredningen skall kunna analysera och diskutera också dessa frå- gor. Fru talman! Med detta ber jag att få yrka avslag till samtliga reservationer och bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter. 0241621108903 N 2010-01-01 00:00:00 197663 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0917/#anf45