2348910 GL09122 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:122 Onsdagen den 10 juni 1997/98 122 1998-06-10 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt A4AABDAB-2F24-43C6-9578-DEDCF0019C02 41 ALF SVENSSON (kd) kd Herr talman! Låt mig som den siste i raden få framföra ett tack till Olof Johansson, som jag har uppfattat - och jag vet att jag talar för hela den gi- gantiskt stora partigrupp jag företräder - som en sym- patisk och socialt mycket jovialisk person. Man skul- le, tror jag, kunna säga om Olof Johansson, som det har sagts om spännande personer av och till, att man tar honom inte där man släpper honom. Jag funderade en del i natt på vad det egentligen är som är så karakteristiskt för Olof Johansson. Jag kunde inte bärga mig som det heter, i varje fall på skånska, utan jag gick upp, ringde till min fru och bad henne slå upp i Nationalencyklopedin vad som står om boule. Jag vet ju att Olof Johansson är en utomor- dentlig boulespelare. Hon fick läsa innantill, och där står det om boule: Det kan spelas i singel, dubbel eller av lag om tre eller fyra spelare. Där har ni förklaringen till Olof Johanssons per- sonlighet. Fru talman! Den här partiledardebatten kan kanske anses vara något slags startskott inför valrörelsen. Jag tror att många uppfattar den så. Emellanåt hör man, så där i förbifarten, att medborgare tycker att politik mest är trätande och sökande efter åsiktsskillnader. Det är väl inte så svårt att förstå att den typen av på- pekanden dyker upp. Samtidigt tror jag att det behö- ver sägas, under en sådan här dag, att politisk debatt är demokratins livsluft. Det finns ingen enda männi- ska och inte heller något enda politiskt parti som har monopol på all klokskap. Om vår ärliga strävan är att förbättra för medbor- garna, om vi verkligen har som mål att göra ett bra land ännu tryggare, då fordras det att åsikter bryts och ståndpunkter ställs mot varandra så att de kan mätas och så att medborgarna har möjlighet att göra sina val. Jag tror inte att något av riksdagens partier är ute efter att försämra. Vi har olika program och försöker staka ut olika vägar, men målsättningen hos oss alla är säkert densamma: ett tryggare, mer harmoniskt Sveri- ge i en värld av fred och försoning. Det är alldeles klart att varje politiskt parti under månaderna fram till den 20 september kommer att göra allt vad man kan och orkar för att lyfta fram och ur alla tänkbara perspektiv belysa de frågor som man anser vara mest betydelsefulla och allra viktigast, de frågor som man känner starkast för och tror vara par- tiets bästa profil. Vi har 80-talet bakom oss - som väl är, kan man gott tillägga. Då härjade ett slags ekonomisk oansva- righet som i dag gott kan vara oss alla till varnagel. Oss alla. Politiker, ekonomer, bankfolk, beslutsfattare alla kategorier. Trots att sus-och-dus-ekonomins årti- onde nu ligger bakom oss dras vi med åtskilliga av 80-talets sviter och får säkert så göra under år fram- över. Fru talman! För ett par tre år sedan när jag höll ett anförande i Karlstad sade jag som jag har sagt många gånger tidigare: Vi i Sverige har levt över våra till- gångar i 20-30 år, och nu har vi fått sota rejält för detta. Då reser sig en äldre dam i publiken, mitt under mitt lilla anförande, och begär ordet. Hon får det förstås, och så säger hon: Jag är trött på att höra det där att vi levt över våra tillgångar. Vilka vi? Jag är pensionär. Jag har knappt någon ATP. Jag har sparat och rättat mun efter matsäck i alla år. Inte har jag levt över mina tillgångar, det vill jag lova. Jag bad damen om ursäkt. Jag kunde faktiskt för- stå att hon kände det litet obehagligt att jag stod där och fäktade och talade om "vi", och hon kände sig helt vid sidan om. Många medborgare har helt säkert tyckt och tänkt som den äldre damen i Karlstad. Men man har tigit och kanske förlorat förtroendet för politiken. Jag undrar om inte 80-talet utöver svåra ekonomiska sviter också har lämnat efter sig vad en del kallar upplevelsen av "elitdemokrati", av att man inte kan påverka. Andra säger sig ha en känsla av att leva i ett samhälle indelat i "vi" och "de". Vi kan allesammans konstatera att politiken lätt kommer för långt från den enskilda människan, och då tänker jag inte på geo- grafiska avstånd. Det kan ju rent av i den representativa demokratin finnas en risk för att vi glömmer vem vi representerar. Både demokratins värden och förhållningssätt behö- ver förstärkas. Medborgarna måste känna sig delakti- ga och vara delaktiga. Under månaderna fram till valdagen kommer di- verse löften och önskemål att avhandlas i debatten. Och det är ju inte något konstigt med det. Om vi inte strävar efter något stannar utvecklingen. Men en för- utsättning för att alla löften skall ha en chans att för- verkligas, att det skall finnas en mening med att reso- nera om löften är odiskutabelt att vi får bukt med arbetslösheten. Arbetslösheten kostar samhället 150 miljarder. Det är en svindlande summa. Det rör sig således om bortemot 17 000, 18 000 kr per svensk och år. Var och en kan ju räkna ut vilken kostnaden blir för det egna hushållet. Är man fyra i hushållet eller familjen får man alltså stå för en kostnad på bortemot 75 000 kr per år för arbetslösheten. Tänker man sedan på den gångna fyraåriga mandatperioden handlar det om bortemot 300 000 kr för vad man väl kan kalla ett vanligt svenskt hushåll. Jag står inte här och inbillar mig att någon rege- ring skulle ha klarat av att totalt rensa bort all arbets- löshet. Med det måste väl ändå vara uppenbart för alla att hade vi inte haft utgifterna för arbetslösheten, de 150 miljarderna, så hade det funnits miljarder att satsa på en värdigare vård, på bättre betalda lärare och på större sociala insatser i skolan. Då hade det funnits gott om miljarder till de många områden där i dag knappheten är mer än besvärande, inte så sällan rent kränkande, för människor. Och givetvis hade det tett sig mer än rimligt att diskutera hur många miljarder som borde användas till skattesänkningar - eller hur? - om man hade haft 150 miljarder att spendera. Fru talman! Det är väl i och för sig inte ovanligt att regeringar ett par tre månader före ett val beröm- mer sig och uttalar sig som om man löst i stort sett alla problem. Men jag förstår faktiskt inte hur den socialdemokratiska regeringen kan ta munnen så full av självtillit och självberöm som man gör. Det finns ju faktiskt ingen möjlighet under solen - även om man skulle drypa av välvilja - att påstå något annat än att regeringen under den gångna perioden har miss- lyckats med just sin sysselsättningspolitik. Det helt ofattbara är att regeringen paralyserat sig själv med sitt ständiga tal om hurdan ekonomin var år 1994, då man tog över. Jag kan lätt förstå, rent tak- tiskt, det upplägget. Men egentligen vet ju varenda regeringsmedlem att man borde tala om 80-talet och inte om år 1994, men det är lätt att begripa att man inte vill gissla sitt eget regerande under 80-talet. Men när man nu hundra och en gång sagt att man övertog en usel ekonomi borde regeringens inriktning varit absolut självklar, att med alla medel få folk i arbete så att ekonomin kunde rätas upp. Men så har det ju verkligen inte varit. Ni fick inte regeringsmakten för att skicka hem 80 000 personer från den offentliga sektorn. Ni fick inte regeringsmakten för att plocka av kommunerna 20 eller 30 miljarder och för att höja skatterna med många miljarder. Ni fick regeringsmakten år 1994 för att ni lovade att ungdomar inom hundra dagar skulle få arbete, för att arbetslösheten snabbt skulle sopas undan och för att ni lovade kommunerna ökade resurser, inte dra- matiskt minskade. Ni fick inte regeringsmakten för att ta av kommu- nerna så mycket resurser att de inte skulle kunna be- driva värdig vård och omsorg om våra äldre och kun- na ge våra barn en trygg, trivsam och fungerande skola. Ställer man regeringens vallöften från år 1994 vid sidan om den verklighet som i dag råder, fyra år ef- teråt, så ter sig ordet misslyckande som en vänlighet. 150 miljarder kostar arbetslösheten. Hundratusentals medborgare far illa av arbetslösheten. Köerna till vården växer. Det finns inte tillräckligt med personal för att skapa värdig vård för våra äldre. De svenska barnen mår psykiskt dåligt, får vi läsa. Massor av elever lämnar skolan utan att kunna läsa, skriva och räkna tillräckligt bra. Många får dagar som dessa med sig från skolavslutningen att de inte är godkända. Vilken start! Betalningen för att Göran Persson skall kunna tala om Perssonpengar och repetera uttrycket egna pengar, inte lånade är det många som fått stå för. Det är barnfamiljer, sjuka pensionärer och många andra grupper som fått betala. Många kan repetera påståendet från den äldre damen i Karlstad: Vi har inte levt över våra tillgångar. Men betalningen har man fått stå för, därför att regeringen inte med någon som helst kraft tagit itu med arbetslösheten. Den regering som tar vid efter valet den 20 sep- tember i år måste klara av och se det som sin absolut främsta uppgift att rejält och kraftfullt minska arbets- lösheten. Och varför skulle man tro att nuvarande regering som inte gjort detta under fyra år skulle kun- na genomgå en nödvändig förvandling? Fru talman! Sverige måste bort från vanföreställ- ningen att när situationen förbättras för näringslivet och för företagsamheten försämras den för arbetstaga- re. Småföretagaren måste på något sätt politiskt adlas, dvs. känna sig betrodd och hedrad och ses som fram- tidsräddare. Det är inte politiker som skaffar jobb, med det är politikers oavvisliga uppgift att skaffa fram de bästa tänkbara förutsättningar för att jobb skall kunna ska- pas. Det är då förutsättningarna för värdig vård, fun- gerade skola och ett socialt välfärdssystem kan existe- ra i det långa loppet och i praktiken. Fru talman! Runt om i Sveriges kommuner och också här i riksdagen har vi kristdemokrater gång på gång uttalat som ett av våra hetaste önskemål, för att nu inte säga krav, att våra äldre skall få uppleva trygghet och omtanke, den bästa tänkbara vård och en självklar delaktighet och respekt. Vi har presenterat vad vi kallar en värdighetsgaranti. Jag skall enbart erinra om en del av punkterna i den. Det skall finnas en läkare knuten till varje sjukhem eller särskilt boende och till varje hemsjukvårds- patient, en läkare som är specialiserad på åldran- dets sjukdomar och problem och som regelbundet besöker och träffar patienterna. Det skall vara en självklarhet att sjukhemsplatsen ligger i den kommundel där vederbörande tidigare bott. Det skall finnas så mycket personal att varje pati- ent får känna sig ompysslad, observerad och per- sonligt tilltalad några minuter varje förmiddag och varje eftermiddag. Det skall finnas tillräckligt med personal så att alla patienter som så orkar hjälps upp ur sina bäddar i rimlig tid och dessutom får komma ut i andra miljöer än det egna rummet. Jag tror att ingen anser att detta är orimliga krav. Men vi är oärliga om vi påstår att allt står väl till i kommunerna. Låt oss få slut på det där självberömmet som blåses upp runt om i landet, att så fort man påta- lar att det fordras förbättringar skall de politiskt an- svariga stå upp och tala om: Här står allt väl till! Det gör det inte! Fru talman! Fredagen den 5 juni läste jag en arti- kel i DN som fastnade alldeles speciellt. Rubriken var Hämmad av fri uppfostran. Det är Skå-Gustavs son, Staffan Lamm som säger: Pappa hade aldrig tid. I slutet av den synnerligen läsvärda artikeln står det: Det bästa en förälder kan ge sitt barn är sin tid. Just det. Under en mandatperiod producerar vi politiker mängder av tal, artiklar och rapporter. Så också vi kristdemokrater förstås. En av de rapporter vi publicerat har rubriken: Mer tid för barnen. Jag tror att det är en av de allra viktigaste paroller vi i Sverige kan samlas omkring. Mer tid för barnen! Jag vet sedan decennier tillbaka att så fort vi näm- ner ordet vårdnadsbidrag dras de mest märkliga mot- argument fram. Vad det handlar om är en mer-tid-för- barnen-reform. Och knappast något, det är jag överty- gad om, kan vara mer ekonomiskt kontraproduktivt än att sätta sig på tvären för en sådan möjlighet. Det finns inga perfekta miljöer, det existerar inga felfria personer, men det gör ont i en att läsa vad Skå- Gustav Jonssons son yttrar i DN: Jag fick en så fri uppfostran att jag blev motsatsen till fri. Jag visste aldrig var gränserna gick, så jag blev ängslig och sluten i stället. Någon poet har uttryckt det så här: Att vara utan väggar är inte frihet, det är hemlöshet. Fru talman! Det är detta etik handlar om, att våga resonera om gränser, att våga tillstå att det inte existe- rar frihet där det saknas gränser. Bristen på respekt för rättssamhället breder ut sig. Det ser vi. Vi får oss till del förfärande siffror om hur människor fångas i den svarta ekonomin. Om hur rotlöshet och trolöshet i mänskliga relationer blir allt vanligare. Om hur re- spekten för människovärdet avtar. Inget parti har monopol på något, men jag tror att det allt oftare behöver sägas att det inte är till förfång för barn och vuxna när respekten för etiska värderingar tilltar. Tvärtom, det gör livet lättare att leva, och det skapar frihet! Fru talman! Ibland har jag erinrat mig den där be- rättelsen som spindeln som satt och betraktade det nät han spunnit. Och han var imponerad av sitt verk. Men så ser han den där tråden som liksom inte är en av de många symmetriska trådarna i själva nätet, och han bestämmer sig för att klippa av den. Men när han gör det faller hela nätet samman. Det finns mycket i vårt svenska välfärdsnät som vi har anledning att vara tacksamma över, men låt oss för all del inte glömma vilka värden som håller väl- färden uppe. Vi kristdemokrater vill få till stånd något som vi kallar Värdekommission. Ett forum för samtal och resonemang om etiska spörsmål och om vad som verkligen är värdefullt vid sidan av det som kan mätas i kronor och ören. Jag hade inte väntat mig något särskilt positivt bemötande av förslaget. Politiska partier och vi alla lever ju gärna kvar i föreställningen att människan blir lycklig, trygg och harmonisk om vi blott och bart kan öka konsumtionsnivåerna. Och visst, de behöver öka för vissa grupper. Men, fru talman, det hjälper inte en människa om hon vinner hela världen men förlorar sig själv. (Applåder) I detta anförande instämde Inger Davidson, Mats Odell, Dan Ericsson, Göran Hägglund, Tuve Skån- berg, Åke Carnerö, Holger Gustafsson, Fanny Rizell, Rose-Marie Frebran och Ulf Björklund (alla kd). 0739780276601 N 2010-01-01 00:00:00 210159 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09122/#anf41