2348910 GL09122 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:122 Onsdagen den 10 juni 1997/98 122 1998-06-10 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt 0ABCCC0E-27BB-4FDF-AD36-E10DAD21BEB0 26 LARS LEIJONBORG (fp) fp Herr talman! Det är dags för bokslut Persson, en summering av de fyra år socialdemokraterna har suttit vid makten och Göran Persson varit finansminister och statsminister. Det finns naturligtvis en plussida i det här bokslu- tet, även om den listan inte blivit så väldigt lång vid min genomgång. Det kan ändå vara trevligt att börja med det positiva. Det blir plus för att ni medverkade till att föra in Sverige i den europeiska unionen, det blir plus för att ni fullföljde den budgetsanering som den borgerliga regeringen inledde, och det blir plus för att ni till sist höll fast vid pensionsuppgörelsen. Mitt tack till Olof Johansson får bestå i att han får vara med och dela på de här pluspoängen. Han har ju faktiskt varit inblandad i att grundlägga alla de tre pluspoängen under de borgerliga åren, och, vem vet, kanske har han också haft ett finger med i spelet un- der Perssonperioden. Dagen till ära kan vi glömma Olof Johanssons medansvar för de minuspoäng som jag också måste dela ut. Låt mig innan jag går in på den listan säga ett par ord om detta med verklighetsbilden. Göran Persson har en artikel i en tidning i dag där han talar om att vi nu står inför goda tider. Han talar om att människor kan känna optimism. Jag såg ett TV-inslag häromveckan som handlade om det faktum att barnafödandet i Sverige nu är nere på 30-talsnivå. Jag tyckte det var idiotiskt när Ingvar Carlsson i slutet på 80-talet gjorde baby-boomen till bevis för att socialdemokratisk politik var så bra, så jag skall inte göra det omvända. Som bekant har jag personligen gjort mitt bästa för att förbättra statistiken så mycket som möjligt. Det jag skall komma till är att man i TV-inslaget trots allt hade hittat en nybliven mor, och man frågade henne varför så få gör som hon. Hon svarade då helt spontant ungefär så här: Arbetslösheten är ju rekord- hög, och människor har väldigt små marginaler. Det var så hon uppfattade verkligheten. Och jag tror att det är detta att människor inte känner igen sig i det ni beskriver som har lett till att Vänsterpartiet under den här perioden har nått rekordnivåer. Jag tror också att det är det som kommer att leda till att vi får regimskifte i höst. Människor känner inte igen sig i ert sätt att skildra deras vardag. Minuspoängen i bokslut Persson blir många. Det blir först och främst minus för att jobben har blivit färre. Det blir minus för att vårdköerna har blivit längre. Det blir minus för att antalet underkända och utslagna i skolan har blivit fler. Det blir minus för att antalet företagare har blivit mindre. Det är 30 000 färre företagare än vid valet 1994. Det blir minus för att valfriheten har minskat. Enskilda alternativ har fått det kärvare. Det blir minus för att Sverige fortsatt att halka utför i välståndsligan. Det blir minus för att tilliten till trygghetssystemen urholkas, med attacken mot änkepensionerna som det grövsta exemplet. Det blir också ett antal extra straffpoäng för ert systematiska löftesbrytande. Det sänker ju hela politi- kens anseende och drabbar därmed oss alla. Jag kan inte fatta hur man kan handskas så lättvindigt med löften som ni gör. Hur kan man lova att sätta stopp för uppsägningar i offentliga sektorn och därefter låta 80 000 sluta? Hur kan man lova att arbetslösheten 1995 skall vara högst 5 % och sedan passivt åse att den blir 8 %? Hur kan man lova att unga människor skall få jobb inom 100 dagar och sedan låta hundratu- sentals vara arbetslösa längre? Hur kan man lova att alla skolungdomar skall få sommarjobb och sedan misslyckas i hälften av kom- munerna? Hur kan man lova att vårdköerna skall bli kortare och sedan åse hur de blir dubbelt så långa som vid valet 1994? Och hur kan man utlova att extra- pengarna till kommunerna skall gå till förbättringar när man vet att det allra mesta måste användas till att undvika ytterligare försämringar? För mig är det som sagt ofattbart att man kan handskas så vårdslöst med löften. Så de inledande pluspoängen räckte tyvärr inte så långt. Sverige har stagnerat. Klyftorna har växt. Det är kris i vård och skola. Det blir ett rungande icke godkänt på det här provet, och jag hoppas att chansen till omtenta kommer att dröja. Folkpartiets huvudfrågor i valet är som bekant jobben, vården och skolan. Jag får ibland frågor från journalister som säger: Det är väl de frågor som alla driver? Jag har inte riktigt märkt det, men om det skulle vara sant är det ju närmast omöjligt att tänka sig att socialdemokraterna skulle kunna vinna valet. Hur skulle ni kunna få fortsatt förtroende om det är situationen när det gäller jobben, vården och skolan som blir valets huvudfrågor? Olof Johansson gjorde en intressant jämförelse om kraften i den uppgång som rådde mot slutet av de borgerliga åren och den konjunkturförbättring som man ser just nu. När det gäller jobben är det alldeles klart att uppgången då var mycket kraftigare än den uppgång som vi ser nu. För ett år sedan var den totala arbetslösheten 12-13 %. Om man inkluderar männi- skor som nu är i kunskapslyftet är den fortfarande 12- 13 %. Den har krupit ned några promille, men mycket mindre än motsvarande minskning för ett år sedan. Och när det gäller det som jag menar måste vara huvudfrågan, jobben och tillväxten, finns det ju två huvudalternativ. Det finns ett icke-socialistiskt, där de borgerliga partierna inklusive - hoppas jag - Centern ingår, även om vi väl inte lär få något sådan besked just i dag. Det finns också ett socialistiskt där Social- demokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ingår. Göran Persson har ju själv sagt i Södertälje för några veckor sedan att 39 % räcker för Rosenbad. Det innebär att Göran Persson i praktiken räknar in ytter- ligare ett par partier i sitt regeringsunderlag. De som vad jag har förstått står till buds är Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Därmed står alltså en grupp partier som vill vara kärnan i en jobballians mot en gruppering av tillväxt- hämmare - om jag får använda den beteckningen på Göran Perssons parti - och tillväxthatare - som vi väl kan kalla Birger Schlaug och hans anhängare. Där står ni tillsammans som ett alternativ. Det blir alltså, om den grupperingen mot förmodan skulle få majoritet, en politik som kommer att formas i skärningspunkten mellan Göran Persson, Gudrun Schyman och Birger Schlaug. Men det finns i detta ett mycket stort demokratiskt problem, nämligen att väljarna svävar i fullständig okunnighet om vilken politik en sådan vänsterkoali- tion kommer att föra. För det första vet vi ju inte mycket om vilken politik socialdemokraterna själva vill föra. Det ni kommer med just nu är ju mest av- dammade borgerliga förslag. Men om det är borgerlig politik som skall föras är det naturligtvis bäst att de borgerliga själva får föra den. Det andra problemet är att vi inte alls vet hur ni i den här konstellationen kommer att kompromissa. För sitt stöd till en socialdemokratisk regering kräver ju båda de här andra partierna på yttersta vänsterkanten totalt EMU-nej, snabbstängning av fler kärnkraftverk och ytterligare regleringar på arbetsmarknaden för att tvinga fram en sextimmarsdag. Vänsterpartiet fyller på med höjd arbetsgivaravgift, höjd bolagsskatt, ännu mer dubbelbeskattning av aktier än vi redan har och för säkerhets skulle också en ny extra värnbolagsskatt. Det är klart att socialdemokraterna inte kommer att behöva acceptera allt av detta. Men vad kommer man att acceptera och var kommer man att sätta klackarna i marken? Det vet vi ingenting om. Göran Persson kan väl kommentera detta. Kommer han att acceptera stängning av fler kärnkraftverk än Barse- bäck före 2002? Miljöpartiet vill att alla svenska kärnkraftverk skall stängas inom tre år. Kommer Göran Persson att acceptera ytterligare försämringar för de privata alternativen inom vård och skola? Blir det tvångslagstiftning om arbetstider- na? Blir det en ännu mer negativ attityd till att utnyttja EU-samarbetet? Blir det höjda skatter? Både Väns- terpartiet och Miljöpartiet talar för fler höjda skatter. De tror vad jag förstår inte alls på ett minskat skatte- tryck. De icke-socialistiska partierna, i första hand Mo- deraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna, vill som jag sade bilda kärnan i en jobballians. Vi är na- turligtvis inte eniga om allt. Då vore vi inte olika partier. Men huvuddragen i ett program för fler jobb har vi redovisat både i finansutskottets betänkande som behandlades i går och i en tidningsartikel härom veckan. Persson, Schyman och Schlaug måste ge besked. Det duger inte för Göran Persson att hänvisa till att det har gått förr. För det första har det inte gått sär- skilt bra, och för det andra har vi inte varit i en situa- tion där ni har varit beroende av två sådana partier. Och jag återkommer till att jag bygger detta på utta- landet - möjligen ett misstag, ett grovt politiskt miss- tag i så fall - om att 39 % räcker för Rosenbad. I det uttalandet måste det ligga att ni är beredda att regera med två ytterligare partier. Vi har som sagt aldrig tidigare varit i den situationen att de här parti- erna har haft den position de nu har. Tuppkammen har ju växt. En försvagad socialdemokrati beroende av två ytterkantspartier på vilka tuppkammarna har växt är sannerligen ingen drömsituation för det här lan- det.Mitt syfte att ta upp detta är naturligtvis att undvi- ka att situationen uppkommer, att så många som möj- ligt av väljarna skall inse att det är bättre att välja en treklöver som säger jobb, jobb, jobb än att välja ett alternativ som säger stopp, stopp, stopp. Det som särskilt oroar mig i detta perspektiv, förutom att många kommer att förbli arbetslösa, är effekterna på vården och skolan. Vi har ju under de senaste åren sett vad dålig tillväxt av skatteunderlaget betyder för kommuner och landsting. Väljarna borde få besked här i dag om vad Socialdemokraterna vill göra med vården och skolan. Blir det en vårdgaranti, så att den enskilda patienten får något att säga till om och så att köerna kan kortas? Blir det ett större utrymme för t.ex. privata husläkare, så att vi kan få en bättre funge- rande vardagssjukvård? Och inser regeringen att det som kom i gymnasiepropositionen häromdagen inte är tillräckligt, att det måste ske en satsning på lärarna, att det behövs en lärarlegitimation och att det måste finnas alternativkurser i kärnämnena i gymnasiet, därför att både elever och lärare vill ha dem. Inser regeringen att det måste göras mer för de elever som har problem, både i gymnasiet och i grundskolan, för att bryta den mycket oroande utvecklingen mot fler utslagna och underkända? Många kommer att lyssna noga om statsministern för en gångs skull skulle vilja säga något med substans om vården och skolan. Folkpartiet står alltså för fler jobb, värdigare vård och en bättre skola. Sverige behöver en ny kurs och en ny regering. (Applåder) 0980725315516 N 2010-01-01 00:00:00 210144 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09122/#anf26