2348910 GL09122 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:122 Onsdagen den 10 juni 1997/98 122 1998-06-10 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt 2BDEA841-09B5-486B-A18D-07374B4A143A 1 CARL BILDT (m) m Herr talman! Jag skulle bara kontrollera om tal- mannen hade på sig den slips som riksdagens ledamö- ter, med alternativet scarf, har fått av talmännen vid slutet av mandatperioden. Så var inte fallet, men ing- en är så god att han inte kan bli bättre. Det gäller även riksdagens talman. I dag, herr talman, har vi terminsavslutning i riks- dagen. Vi har en blomstertid som kommer, slutet på en fyraårig mandatperiod och också början på en valrörelse. Men jag vill börja med ett tack till Olof Johans- son, som ju med dagens debatt lämnar rollen som partiledare i Sveriges riksdag. Jag skulle kunna säga, och åtskilliga kommer säkert att göra det, ganska mycket om Olle. Vi har arbetat med, kanske ibland också mot, varandra kontinuerligt sedan mitten av 1970-talet. Vi har ägnat oss åt att försöka slutförvara eviga problem, om jag inte missminner mig. Vi har byggt broar över stora vatten, eller i alla fall försökt. Vi har tillämpat kretsloppsprincipen på nollösningar, med något varierande framgång. Men genom allt detta har vi alltid bevarat respekten och, viktigast av allt, det goda humöret. Olle har varit en vän och en kam- rat, också när det utåt sett ut att vara bara strid och storm. För en sak vill jag speciellt tacka honom. När vi bildade regering i oktober 1991 var en av våra allra viktigaste uppgifter att inleda och slutföra de för- handlingar som skulle göra det möjligt för Sverige att redan 1995 ta det avgörande steget från utanförskap till medlemskap i den europeiska unionen. Det var få som då trodde att det skulle vara möjligt. Vi hade aldrig klarat den uppgiften utan Olof Johanssons och Centerns konstruktiva och aktiva insatser - dels i miljöförhandlingarna, såsom jag sagt många gånger tidigare, dels i stödet för ansträngningarna i stort. Utan de insatserna hade det inte gått. Jag tackar Olof för samarbetet i denna form under dessa år. Nu är vi medlemmar i den europeiska gemenska- pen. Det ger skyldigheter, men än mer av möjligheter, och del i ett samarbete för frihet och för fred i vår del av världen. Men åter hör vi skotten nere på Balkan. Vi ser åter riskerna för en ny tragedi. Vi ser förtvivlade familjer som tvingas fly när deras liv förstörs av hatet och av granaterna. Denna gång måste Europa agera tidigt och tydligt. Vi måste visa alla att vi lärt läxan av missta- gen från Sarajevo. Jag är bestämd i min uppfattning att det behövs ett starkt politiskt agerande och en tydlig militär närvaro nu för att förhindra en katastrof i morgon. Jag vill att Sverige skall ha kraften att driva på. Jag säger inte detta för att söka strid med regeringen utan för att söka samverkan. Jag vill att Sverige skall visa att vi är beredda att ställa upp. Ställer vi inte upp med fredsin- satser nu kommer vi att tvingas ställa upp för flyk- tingkatastrofen i morgon. Vi har sett det förr, och vi vill inte se det igen. Jag hoppas och tror att det i denna viktiga europe- iska fredsfråga skall vara möjligt med ett brett samar- bete. Jag har ingen anledning att tro motsatsen. För fyra år sedan stod vi i denna talarstol och dis- kuterade det val som då skulle komma. Den dåvaran- de socialdemokratiske partiordföranden talade om att vändningen uppåt i ekonomin skulle utnyttjas och att den första huvuduppgiften var att se till att Sverige inte fastnade i arbetslöshetsfällan på samma sätt som land efter land i övrigt hade gjort. Han lovade, här i denna talarstol, att alla ungdomar skulle få jobb inom hundra dagar om socialdemokraterna fick makten. Han sade att det var vansinnigt om 20 000 personer skulle få lämna kommuner och landsting. Han lovade att det snabbt skulle bli många fler jobb med social- demokratisk politik. Ingenting var viktigare och ing- enting var tydligare än just detta. I dag kan vi, och bör vi, summera. Inte ens denna sommar efter fyra år kommer man att kunna infria sitt löfte till ungdomarna. Vi har sett mer än 300 000 svek mot detta löfte under dessa år. Ca 80 000 personer - en fyrdubbel vansinnighet, om jag skall använda det socialdemokratiska språkbruket - har fått lämna kommuner och landsting. Och allvarligast av allt: Det finns faktiskt färre riktiga jobb i Sverige i dag än när socialdemokraterna tog över för snart fyra år sedan - inte fler, som man lovade, utan färre. Skall ett miss- lyckande någonsin beskrivas som massivt är det väl detta. Den uppgång som vi hade då och som Ingvar Carlsson talade om bröts. Hade den uppgången fort- satt med samma kraft hade Sverige i dag haft minst 150 000 fler jobb. Hade den socialdemokratiska re- geringens egna prognoser slagit in hade Sverige i dag haft ca 210 000 fler jobb. Hade Sverige haft samma utveckling som våra nordiska grannländer hade vi i dag haft ca 260 000 fler jobb. Nu går det försiktigt uppåt - litet svagare de se- naste veckorna, men uppåt. Det är bra. Med litet tur tror jag att regeringen Persson framåt valet möjligen åter kan komma upp till det antal jobb Sverige hade när socialdemokraterna tog över för snart fyra år sedan. Dit kan man komma, men knappast längre. Det är faktiskt inte mycket, inte ens för statsministern, att vara stolt över. Jobben var denna regerings viktigaste uppgift, enligt vad den själv sade. Med denna har den misslyckats. Men den lovade mycket annat också, t.ex. en bätt- re skola. Men i dag, när många barn sjunger avslut- ningspsalmen i skolan - det är där jag egentligen skulle ha varit just nu - vet vi att en av tio inte klarar av grundskolan. En bristande skola för barn dömer till misslyckande i livet. Man lovar en bättre sjukvård. Men sedan vårdga- rantin avskaffades har vårdköerna växt och växt. Jag känner egentligen ingen som anser att vården har blivit bättre under dessa år. Vi har fått den s.k. Solnaeffekten i vård, skola och omsorg: Högre skatt och sämre service. Och det är vare sig mer eller mindre än en skandal när världens högsta skatter ger en haltande vård och en bristande skola. Varför? Jo, därför att valfriheten avskaffats, för- nyelsen stoppats och allt egentligen mest setts i kame- rala termer. Vi har bättre statsfinanser i dag än för fyra år se- dan, och i likhet med andra länder har vi fått klart lägre räntor. Vi har kunnat hålla inflationen stången. Det är en framgång att vi i dag står eniga kring en låginflationspolitik. Det var annorlunda i 1990-talets inledning. Men det är jobben som måste bli den viktigaste frågan när vi nu blickar framåt. Nya jobb och ny till- växt är det avgörande politiska uppdraget när Sverige tar steget in i 2000-talet. Vi får inte acceptera att ständigt halka efter. Vi får inte acceptera att de nya jobben går Sverige förbi. Vi vill ha lägre skatter på arbete. Vi vill befria tjänstesektorn. Vi vill avreglera företagen. Vi vill modernisera arbetsmarknaden. Vi vill förbereda oss för euron. Vi vill ha en förnuftig energipolitik. Vi vill göra Sverige till spjutspetslandet framför andra i den nya informationstekniken. Det har gått fyra år som varit fyra förlorade år när det gäller nya jobb. Det har vi inte råd med fyra år till. Därför behöver vi en ny politik. Det kräver en ny regering. (Applåder) 0622185335615 N 2010-01-01 00:00:00 210119 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09122/#anf1