2348909 GL09121 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:121 Tisdagen den 9 juni 1997/98 121 1998-06-09 00:00:00 Tilläggsbudget 1 för budgetåret 1998 samt riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, 67D3223B-FF94-4769-A321-8140A2E3C227 8 LARS BÄCKSTRÖM (v) v Herr talman! Så är vi då framme vid finalen - fi- nansdebatten. Ordet finans handlar om att betala. Priset för en gemensam välfärd heter skatt. Vi i Vänstern är beredda att betala. Andra, som Modera- terna, säger att de allra helst vill ha sänkt skatt, så låt oss föra debatten om att betala eller inte betala. Men debatten måste också handla om någonting mera, om hur vi skall få mer att dela på. När vi får mer att dela på, då tryggar vi välfärden och då behöver var och en betala mindre i skatt. Hög skatt har inget egenvärde. Visst är det sant! Vi behöver därför också en debatt om tillväxtens förutsättningar, om hur vi skall få fler i arbete och få fler arbetade timmar. Regeringen säger att det går bra för Sverige. Det gör det, om kravet på "bra" är en budget i balans. Om kravet är ett Sverige i arbete, har det dock inte gått så bra. Om kravet är ett rättvisare och mera jämställt Sverige, går det inte alls bra. För jobben har det fak- tiskt varit fyra förlorade år. Budgetsaneringen tryggade vi i Vänstern redan i början av den här perioden. Men när de nödvändiga besluten var tagna bröt regeringen samarbetet med Vänstern. Sedan valde Socialdemokraterna vad som- liga kallar för mittens rike. Visst kan det vara bra med uppgörelser över block och gränser men det kan vara nog så farligt att bli inlåst där borta i mittens rike - farligt för dem som vill skilja på höger och vänster, farligt för dem som inte vill ersätta principen om inkomstbortfall med grundtrygghet i socialförsäkring- arna, farligt för dem som inte kämpar för vårdnadsbi- drag och farligt för dem som inte vill snabbsälja sam- hällsegendom. Herr talman! Tidigare generationer byggde det här landet. Min generation får inte bli den som sålde det. Det finns de som säger att vi i Vänstern inte står pall när det blåser. Men när det gäller att säga nej till sänkt a-kassa handlar det om rättvisa, om att stå fast vid de löften man gett i valet. Förra gången gick vi i Vänstern till val med förslag om 67 miljarder kronor i skattehöjningar. Det sade vi för att sanera den offent- liga ekonomin. Vad blev resultatet? Där håller väl Carl Hamilton med mig? Det blev 67 miljarder i skattehöjningar. Det blåste inte medvind när vi sade det i valet men vi fick rätt. Under den här perioden har vi gått Socialdemokraterna till mötes och stött detta med höjd fastighetsskatt. Det har inte precis blåst medvind i den frågan heller. Det vet jag som är från Bohuslän. Men vi i Vänstern har stått pall, också när det blåste från Bildt den där dagen på torget. Men regeringen vek sig. Jag måste, herr talman, säga att jag nästan känner mig som han på briggen Blue Bird av Hull, han som stod surrad till rors och glömdes kvar ombord. Nåväl, nu har vi också gått i land. Vi motsätter oss inte sänkt fastighetsskatt om sänkningen kan finansie- ras på ett vettigt sätt. Men som statsministern och skatteministern så många gånger har påpekat är inte sänkt fastighetsskatt den fördelningspolitiskt mest motiverade skattesänkningen. Sänkningen med två tiondelar löser ju inte krisårgångarnas problem och undanröjer inte hotet om kraftigt höjda hyror. Skulle man sedan komma tillbaka med en finansiering som innebär att man drar ned på bostadsstödet, ja, då blir det direkt dåligt. Herr talman! Från denna talarstol behöver jag inte berätta vad alla vet. Det gäller vården. Också vi som är friska vet hur vården mår. God och nära vård får inte bli verklighet bara för dem som sett på Skär- gårdsdoktorn i TV men så håller det faktiskt på att bli. Då har det gått snett. Och vad lär man på lärarlösa lektioner? Jag vet inte det men eleverna lär veta. Se- dan har vi äldreomsorgen. Vi som besöker våra nära vet vilka resurser som finns och vilka som inte finns. Somliga säger då: Tillbaka med Bildt och borgar- na! Men, herr talman, den modellen är ju redan prö- vad och förkastad. I resten av kvartetten som spräng- des finns det inte mycket nytt, om ens något, för att möta framtidens utmaningar. Där finns just ingenting för att främja jämställdhet och kvinnorna som kraft i ekonomin - bortsett från förslaget om skatteavdrag för hemtjänster, som de tror skall ge 100 000 nya jobb. Det skall tydligen bli den stora sektorn i svensk ekonomi. Det finns ingenting för att driva på en mil- jöomställning av produktion och konsumtion. Det här är dåligt! Herr talman och ni som lyssnar i denna kammare! En rimlig del, och detta vet vi alla, är principen ett problem, en lösning. Moderaterna har en annan me- tod: Alla problem kan botas med en medicin - den blå patentmedicinen, som är bra både mot gikt och hjärt- besvär. För Moderaterna är skattesänkningar i grun- den inte ett medel. För Moderaterna är skattesänk- ningar ett mål i sig, eller hur, Bo Lundgren? Det är väl alltid bra med skattesänkningar, oavsett hur de påverkar sysselsättningen? Det är ju den moderata principen. För Moderaterna är det målet så viktigt att de är villiga att skära så hårt i utgifterna att många med små inkomster förlorar väldigt mycket. Det gäller särskilt kvinnorna. Att Moderaterna föreslår det är en sak men jag måste fråga Carl Hamilton och Folkpartiet: Har ni verkligen gett upp både socialliberalismen och jäm- ställdheten bara för att vara sams med m? Ni brukar säga att ni vill förbättra vården, omsorgen och skolan och tala om det glömda Sverige, om eget rum i lång- vården osv. Det är ingen ände på alla vackra paroller. Men vilka pengar vill ni satsa? Herr talman! Varför förlorade Sverige en halv miljon jobb under 90-talet? Blev det så på grund av Moderaternas misstag? Ja, men naturligtvis inte en- bart därför. Var orsaken i stället Socialdemokraternas försyndelser? Ja, men naturligtvis inte bara det. Var det alla politikers fel - det var väl det Per-Ola Eriks- son sade - när det gäller inflationen, devalveringen och överhettningen? Ja, vi bär nog alla vårt ansvar, även vi i Vänstern. Ingen är nog helt skuldfri. Men vi politiker skall inte klä oss i säck och aska totalt. Allt elände är vårt fel och allt gott tack vare oss. Det är inte så. Glöm inte marknaden, fallskärms- folket, yuppisarna, alla ekonomer som hade råd att ge till dem som har råd, yuppisarna som spelade Mono- pol med riktiga pengar, köpte och sålde Norrmalm- storg till varandra: det får du, det får jag. Så kom kraschen. Det är kanske de människorna som bär en större skuld än vi politiker. Kanske är det själva marknaden - varför inte ta ordet själv kapitalismen som system - som ger kriser. Den är inte krisfri. Rå- kar den bli en kris är det inte alldeles säkert att det är politikernas fel. Att förstå orsakerna gör inte att man självklart har någon lösning. Det är kanske dags för oss politiker erkänna att inte någon av oss har den stora lösningen. Det finns ingen stor ratt här i riksdagen borta i någon korridor som man kan vrida åt höger eller åt vänster, och så ordnar sig jobben automatiskt. Det finns ingen sådan ratt. Ibland när man läser moderata och folk- partiförslag får man intrycket att de tror att det finns en sådan stor ratt. Om man rör den blir det 300 000 nya jobb. Man skulle kunna tro att det var represen- tanter för något gammalt sovjetsamhälle där politiker styr och dirigerar så blir det 200 000, 300 000 eller 400 000 nya jobb. Det är inte så ekonomin fungerar. Även om det inte finns något helt säkert recept för fler jobb finns det några nödvändiga ingredienser. Tre av dem kan sammanfattas i orden: betala, bygga och dela. Betala för välfärden, satsa på vård, omsorg och skola, låt bli att låna till konsumtion. Man kan låna till investeringar, men det är en annan sak. Sedan kan vi betala tillbaka till långivarna men också till skattebe- talarna. Enkelt uttryckt: Höj skatten när vi måste, sänk den när vi kan. Det är en väldigt enkel och lättbegrip- lig princip. För vänsterprofilen bestäms inte av höjden på skatten. Den bestäms av hur man tar ut den - efter bärkraft eller på annat sätt. Vänsterprofilen syns om man vill och vågar ta striden med makten, med dem som styr över kassavalven och fonderna, och det oavsett om de sitter i börspalats eller Bryssel. Herr talman! Det är dags att sätta en politik för ar- bete i främsta rummet, att börja bygga landet. För i längden är det bara arbete, arbetade timmar som inte betalas genom skatter som bestämmer hur många skattebetalda timmar vi kan ha och som avgör vilken välfärd vi kan ha. Så vad Sverige behöver är fler arbetade timmar, bättre timmar, delade timmar. Fler timmar och ökad produktivitet gör oss ekonomiskt starkare. Kortare arbetstid pressar ned arbetslösheten. För att nå det här målet måste vi vara beredda att dela rättvisare så att det finns en vettig efterfrågan. Det här är ingen avancerad socialistisk teori. Detta sade också svenska socialliberala ekonomer som Knut Wicksell, John Leffler och Gustav Cassel runt seklets första decennier. Det är dags att vi politiker vid sek- lets slut åter börjar förstå vad varje ICA-handlare vet: butiken kräver kunder. Då är det klokt att inte i EMU-anpassningens namn koncentrera alla pengar på att nå en bruttoskuld om 60 % av BNP år 2000 eller på målet att vara skuldfri år 2007. Därför säger vi i Vänstern: Satsa 60 miljarder fram till år 2001 på kampen för jobben. Därför säger Vänstern: Ge kommunerna ett ökat fi- nansiellt utrymme på 5 miljarder kronor för, som Hamilton sade, vi måste vara beredda att möta nästa lågkonjunktur med en stark ekonomi. Det är en stark ekonomi när fler människor är i arbete. Det är det som avgör om vi klarar nästa lågkonjunktur. Gör en röd skatteväxling för rättvisans och job- bens skull. Sänk skatten på låga inkomster och för mindre företag. Det är rätt. Men höj då skatten till 30 % för dem som tjänar mer än 32 000 kr i månaden. Det är många här i salen som gör det, ni har råd. Höj skatten till EU-nivån 30 % för börsbolagen. Låt oss i vart fall behålla värnskatten till dess att också de som tjänar litet kan få en liten skattesänkning. Det kan inte vara en vettig fördelningspolitik att slopa värnskatten och ge en skattesänkning på drygt 8 000 kr till dem som tjänar mer än 32 000 kr i måna- den, samtidigt som de som tjänar mindre än 19 000 kr inte får en enda krona i sänkt skatt. Det är inget bra! Gå vidare och gör en skatteväxling, sänk skatten med 4 miljarder för tjänsteföretagen och låt de mindre företagen slippa sjuklöneperioden. Det är kanske det enskilt viktigaste förslaget för att öka lusten att nyan- ställa i de mindre företagen. Satsa på utbildning och kompetenshöjning för ökad produktivitet och bättre arbetstimmar. Inrätta framtidsfonder och ge skatteavdrag för de företag som låter sina anställda utbilda sig. Det är en framtids- satsning som ger möjlighet för nya grupper att få fotfäste på arbetsmarknaden. Se till att miljöanpassa produktion och konsum- tion. Låt energiomställningen bli en satsning för nya jobb. Låt skatterna fungera som styrinstrument och gör en grön skatteväxling: höjd skatt på det som ska- dar miljön och sänkt skatt på arbete. Trygga riskkapi- talförsörjningen och låt AP-fonderna investera friare. Se till att trygga en rimlig finansiering för byggsek- torn så att vi åter kan få fart på byggmotorn. Satsa på en lågräntepolitik. I reservation 5 i betänkandet kräver vi just detta. Men vi var ensamma i utskottet att föreslå en lågrän- tepolitik. Det var fel att prata om det, sade man i utskottet, tyst på er. I förra veckan återställde äntligen Bäckström - det var inte jag utan min namne borta i Riksbanken - reporäntan till 4,1 %. Det var en bra åtgärd, en direkt stimulans för folkhushållet på 2-3 miljarder. Det är den direkta effekten. Men varför var i Vänstern så ensamma om att våga säga det som borde sägas? Herr talman! Det är dags att besluta om skattelätt- nader för de avtalsparter som vågar gå före och korta normalarbetstiden. I Frankrike och Italien har man redan i parlamenten lagt fast en plan för 35 timmars arbetsvecka. Det som är möjligt och riktigt där är lika möjligt och riktigt här. Det är dags att inleda proces- sen för kortare arbetstid. Detta är några av de beslut som vi kan fatta här i riksdagen för att få fart på jobben. Därför yrkar jag bifall till reservationerna 3 och 29. Om vi i riksdagen beslutar om en sådan här politik då ökar rättvisan och det skapas bättre förutsättningar för fler jobb. Men de avgörande besluten kommer att fattas ute på arbetsplatserna, direkt av det svenska folket. När väljarna känner att de kan lita på sina valda politiker då vågar de satsa på framtiden. När det finns ett tryggt välfärdssamhälle då vågar svenska familjer och löntagare möta framtidens utmaningar. Det är det här som vi i Vänstern kallar den produktiva rättvisan. Herr talman! Sverige har möjlighet att möta ett nytt århundrade med tillförsikt. Det är dags för rättvi- sa och jobb. I detta anförande instämde Johan Lönnroth, Tanja Linderborg, Lennart Beijer, Kenneth Kvist, Ulla Hoffmann och Ingrid Burman (alla v). 0792716417210 N 2010-01-01 00:00:00 209907 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09121/#anf8