<anforande>
<dok_hangar_id>2348909</dok_hangar_id>
<dok_id>GL09121</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:121 Tisdagen den 9 juni</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>121</dok_nummer>
<dok_datum>1998-06-09 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Tilläggsbudget 1 för budgetåret 1998 samt riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak,</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>811031F3-3902-48BB-9379-D18BC068093A</anforande_id>
<anforande_nummer>15</anforande_nummer>
<talare>CARL B HAMILTON (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Vi kan naturligtvis gå igenom figu-
rerna i Fänrik Ståls sägner, och det finns några kvar,
men jag skall avstå från att nämna den som just nu
föll mig i tankarna.
Arvet kan jag säkert få återkomma till när jag har
hört Jan Bergqvist och Erik Åsbrink tala.
Men låt mig väldigt tydligt säga att de 300 000
nya jobben är inget löfte, utan det är en sedvanlig
uppskattning med en normal tillväxttakt för Sverige
och med en normalt fungerande arbetsmarknad genom
de åtgärder som bl.a. Folkpartiet föreslår. Om vi har
detta och vi har fyra år på oss är det inte fråga om
någon planekonomi när man säger att 300 000 nya
jobb bör ligga inom räckhåll.
Det är litet egendomligt, nästan ett skämt, att som
liberal bli beskylld för social ingenjörskonst och pla-
nekonomiskt tänkande av Lars Bäckström och Väns-
terpartiet.
</anforandetext>
<intressent_id>0477013214601</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>209914</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09121/#anf15</protokoll_url_www>
</anforande>
