2348909 GL09121 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:121 Tisdagen den 9 juni 1997/98 121 1998-06-09 00:00:00 Tilläggsbudget 1 för budgetåret 1998 samt riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, 84BFF423-9429-4F92-8979-DFC02AB2F045 102 LARS HEDFORS (s) s Herr talman! När man här i kammaren hör de mo- derata företrädarna i riksdagsdebatten kan man lätt få intrycket att skatter är en pålaga som en ondsint riks- dag använder för att plåga folk. Jag inbillar mig naturligtvis inte att särskilt många människor tycker att det är "häftigt" att betala skatt, Holger Gustafsson! Men förmodligen tycker väldigt många att skatter är ett nödvändigt ont. Någon tycker kanske t.o.m. att de bara är ett ont. Samtidigt är jag alldeles övertygad om att en mycket stor majoritet av svenska folket inser att skat- terna är ett mycket viktigt redskap för att skapa soli- daritet och rättvisa i samhället. Det är också så vi socialdemokrater ser på saken. Vi menar att den här rättvisan kan skapas på två olika sätt: dels genom att använda samhällets skatteinkomster så att de sämst ställdas standard förbättras, dels genom att skatterna konstrueras på ett sådant sätt att de fördelas efter bärkraft. Personligen tror jag inte att det är möjligt att höja skattetrycket. Det hindrar emellertid inte att skatterna även fort- sättningsvis kan vara ett viktigt fördelningspolitiskt instrument som t.o.m. kan förbättras och skärpas. Det kan ske genom att vi har kvar en relativt hög kapital- skatt. Det kan också ske genom att vi, som vi nu gör, inför ett nytt steg i skatteskalan som innebär att skat- ten höjs för dem som har de allra högsta inkomsterna. Om den positiva utvecklingen i svensk ekonomi fort- sätter, blir det säkert också möjligt med skattesänk- ningar för låg- och medelinkomsttagare. En mycket viktig fördelningspolitisk åtgärd är att se till att alla verkligen betalar den skatt som man är ålagd att betala. Vi måste ha en effektivare skatte- kontroll. Det behöver då inte bara handla om mer pengar till skatteförvaltningen. Det handlar i minst lika hög grad om att ge skattetjänstemännen bättre redskap i form av lagar som möjliggör effektiva in- gripanden mot skatteflykt. Här har den gångna man- datperioden inneburit stora framsteg. Generalklausu- len mot skatteflykt har förbättrats, skatterevisionen har effektiviserats, förhandsbeskedsinstitutet har re- formerats och punktskattekontrollen har förbättrats. Det handlar också om att skapa de organisatoriska förutsättningarna för en effektiv skattekontroll. Den nyinrättade Ekobrottsmyndigheten och skatte- brottsenheterna vid de regionala skattemyndigheterna är viktiga steg på den vägen. Den kanske viktigaste fördelningspolitiska åtgär- den är nog ändå att se till att använda skattemedlen på ett rättvist sätt. De besparingar och indragningar som vi tvingats genomföra under senare år har förvisso inte verkat i den riktningen. Nu upplever vi ändå slutet på besparingseländet. Ekonomin förbättras stadigt och förtroendet för Sverige ökar. Vi har nu det starkaste budgetläget under hela 1990-talet. Den stora och ganska angenäma frågan är nu hur vi skall utnyttja detta förbättrade ekonomiska läge. Hur skall vi agera för att med ändå relativt begränsat ekonomiskt utrymme uppnå maximal fördelningspoli- tisk rättvisa. Vi socialdemokrater har länge klart och tydligt deklarerat att vi i en sådan situation måste prioritera de s.k. verksamheterna, dvs. åldringsvård, sjukvård, barnomsorg och utbildning - något som vi nu också kan göra utan att behöva låna pengar till det. Mitt i allt detta positiva och konstruktiva tänkande drabbas vi så återigen av moderata attacker på det svenska skattesystemet. I motioner, anföranden och debattartiklar formligen vräker man ut sitt skattemiss- nöje. Skatter är i stort sett roten till allt ont i Sverige. Skatter skapar bidragsberoende och arbetslöshet. Skatter driver folk från hus och hem, med andra ord en enda lång orgie i skattekverulans. Allt detta visar med pinsam tydlighet hur långt ifrån verkligheten som moderata politiker lever. Det stora problemet i dag är inte att samhället har för stora resurser, dvs. skattemedel, för att lösa sina åtaganden gentemot invånarna. Problemet är det rakt motsatta. Vi har ännu inte tillräckligt med pengar för att fullt ut klara vården, omsorgen och utbildningen. Vi har inte pengar till att ge medborgarna fullgod ersättning vid olika typer av inkomstbortfall. Vi har inte pengar för att ge alla arbetslösa en meningsfull sysselsättning osv. Och allt detta beror till stor del på att så mycket av statens inkomster går åt till att betala räntor på den statsskuld som vi drog på oss i början av 90-talet. I år går hela 10 % av de totala skatteintäkterna åt för att betala räntorna på statsskulden. I denna besvärliga situation går alltså moderata riksdagsmän ut och kräver enorma skattesänkningar och ytterligare nedskärningar. Det handlar faktiskt om nedskärningar i minst samma storleksordning som vi socialdemokrater beslutat om under de senaste fyra åren. Våra besparingar har drabbat låg- och medelin- komsttagare hårt. Hur skall det då inte bli när modera- terna skall genomföra sina besparingar på ytterligare 70 miljarder kronor? Man har dessutom mage att framställa skatterna som ett hot mot låginkomsttagarna. Det är i sak fel, eftersom det man får för skattemedlen är långt vikti- gare för låginkomsttagarna än de skatter man måste betala. Det är också ett oerhört cyniskt påstående, för i själva verket är man bara ute efter att misskreditera hela det svenska skattesystemet. Man använder sig av samhällets svagaste som en murbräcka mot skatterna, dvs. mot möjligheterna att föra en solidarisk och rätt- vis politik. Och syftet är ju uppenbart. Man vill helt enkelt motivera sina egna skattesänkningsförslag för välbärgade människor i form av avskaffad förmögen- hetsskatt, avskaffad skatt på aktieutdelningar, sänkt reavinstskatt på aktievinster, sänkt skatt över bryt- punkten och mildrad skatt på pensionssparande. Sammantaget innebär de moderata skattesänk- ningsförslagen enorma inkomstbortfall för staten, närmare bestämt 34,4 miljarder år 1999, 62,3 miljar- der år 2000 och 84,4 miljarder år 2001. Och visst får alla hushåll sänkta skatter med moderaternas förslag, dock flera gånger större sänkningar för höginkomstta- garhushållen. Och tar man dessutom hänsyn till hur moderaternas besparingsförslag slår mot låginkomst- tagarhushållen kommer man att finna att dessa lågin- komsttagarhushåll i många fall får en minskad köp- kraft, medan höginkomsttagarhushållen får en kraftigt ökad köpkraft. Längre sträcker sig inte moderaternas hastigt påkomna omsorg om låginkomsttagarna. Det är alltså inte svårt att se att moderaternas ex- trema skattepolitik leder till en gigantisk social ned- rustning, som kommer att drabba kommunerna sär- skilt hårt. Det blir vården, omsorgen och utbildningen som kommer att få sitta emellan. Svårare är det dock att se hur denna politik i en högst eventuell borgerlig regering skall kunna kombi- neras med Folkpartiets och Kristdemokraternas enga- gemang för just vården. Skall man bli tvungen att sluta upp bakom moderaternas väldiga skattesänk- ningskrav och därmed också bakom deras politik för social nedrustning? Skall man återigen bli överkörd av den moderata ångvälten? Spåren från 1991-1994 förskräcker. På den här punkten får vi inga besked vare sig från folkpartister eller från kristdemokrater. Så vi får väl göra som övriga väljare: Vi får vänta och se. Slutligen, fru talman! Det här är min sista debatt i riksdagen. Jag vill framföra ett varmt tack till alla mina meddebattörer, alla utskottsledamöter. Ni har alla bidragit till att skapa en mycket god stämning i skatteutskottet. Jag tycker att vi trots de meningsmot- sättningar som finns ändå lyckats vara mycket goda vänner. Får jag framföra ett alldeles särskilt tack till Rolf Kenneryd som jag har haft en hel del att göra med. Vi har haft rätt många ganska tuffa överlägg- ningar. Vi har båda fått ge och ta. När det hela är över står vi fast, och vi har lyckats få igenom förslagen i riksdagen tillsammans. Sedan vill jag tacka talmännen och kammarens personal för ett utomordentligt gott arbete. (Applåder) 0637939864601 N 2010-01-01 00:00:00 210001 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09121/#anf102