2348908 GL09120 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:120 Måndagen den 8 juni 1997/98 120 1998-06-08 00:00:00 Det nya pensionssystemet 4D3248BE-30FA-4C6B-9BDB-9C0927CFAA6F 98 MARGIT GENNSER (m) m Fru talman! Mycket i den här frågan är historia. Tjänstepensionen har en lång historia. Borgerliga politiker tog faktiskt de första initiativen redan 1898. På 30-talet motionerade högermännen Otto Järte, Gösta Bagge och Ivar Anderson om utredningar om tjänstepensioner. Pensionsfrågan var dock inte politi- serad. SAF och LO diskuterade möjligheterna till en kollektivavtalsbaserad tjänstepension för arbetare. SAF lade år 1954 fram förslag som kommenterades välvilligt. Påfallande positivt var Arbetarbladet i Gävle som skrev att "det skulle bli ett ståtligt monu- ment om arbetarpensioneringen kunde lösas genom ett nytt Saltsjöbadsavtal". Tyvärr gick det inte så. Socialdemokraterna sökte inte enighet. Efter 1955/56 blev det partipolitisk strid om ATP. Svenska folket var delat i två ungefär lika stora hälfter. I folkomröstningen fick ATP-linjen endast 47,3 % av rösterna. ATP-propositionen lades ändå fram. Regeringsförslaget föll i andra kammaren. Nyval utlystes. Det sammanlagda valresultatet för socialdemokrater och kommunister var fortfarande 49,6 % men på grund av den tidens överrepresenta- tion blev ställningen i kammaren 115-115. Ett beslut som påverkat medborgarna decennium efter decennium togs - inte med lottens hjälp utan med hjälp av en nedlagd röst. Det utomordentligt långtgående pensionsbeslutet drevs fram med minsta möjliga majoritet. Men stora och avgörande frågor kräver konsensus, för annars blir effekten att en knapp majoritet förtrycks av en stor minoritet. En majoritet av oss som har arbetat med det re- formerade pensionssystemet har lärt läxan sedan 1950-talet. Mycket långsiktiga beslut - och det gäller pensioner - som kommer att beröra medborgare långt fram i tiden måste bygga på största möjliga enighet. Man kan inte ändra reglerna från mandatperiod till mandatperiod. Det är fel som har sagts att inte infor- mation har getts. Gå igenom tidningsläggen så ser ni hur mycket som skrivits och debatterats. Stora minoriteter får inte köras över. Det var det vi försökte arbeta med. Sammanjämkningsarbetet i Pensions- och genomförandegruppen har ofta varit krävande, men svårigheterna har inte i första hand gällt partinytta utan att finna hållbara lösningar som passar människor i olika åldrar, olika förhållanden, olika yrken och inkomstslag. Här har vi alla ärligt och efter bästa förmåga arbe- tat för att finna bra lösningar. Samarbetet i pensions- frågan har krävt att de olika partierna respekterar varandras åsikter och intellektuella hederlighet och ärlighet. Vi närmar oss nu en valrörelse. Jag hoppas att vi även under den försöker att tillägna oss en del av det vi lärde i det här arbetet. Det reformerade pensionssystemet har på ett antal mycket väsentliga punkter knutit an till den första pensionsutredningen, den Åkesonska. Vi har fått ett allmänt system - fortfarande. Pensionsförmåner skall följa de aktivas levnadsvillkor, och gjorda pensionsut- fästelser skall vara oantastbara. Striden kring ATP ledde till att de nu nämnda kra- ven delvis övergavs. Det skapade i sin tur stor eko- nomisk sårbarhet, något som blivit helt uppenbart åtminstone under de senaste tio åren. ATP-systemet var ett förmånsbaserat system, dvs. pensionen utlovades i relation till de 15 bästa åren av 30 intjänandeår. ATP-systemet var ett fördelningssystem där varje års avgifter skulle betala de under året utgående pen- sionerna. Räckte inte avgifterna fick dessa höjas. Det finns klara gränser för sådana höjningar. I ett sent stadium i beslutsprocessen infördes av- sättningar till AP-fonden. Denna fonds syfte har på många sätt varit oklar. Den skulle dels "ersätta" privat sparande, dels utgöra en buffert vid en demografiskt ogynnsam utveckling. Slutligen pressade ATP-striden fram höga ingångspensioner, högre än vad som förut- setts i Åkesonska och Eckerbergska utredningarna. I slutet av 80-talet blev det helt uppenbart att ATP inte skulle hålla utan helt orealistiska avgiftshöjningar med generationskonflikter som följd. Sedan början av 80-talet gjordes återkommande förändringar i indexe- ringsprinciper och i förmånerna. Minst ett trettiotal stora förändringar inom ATP har gjorts. Stabiliteten och det som är så viktigt för ett pensionssystem, oan- tastbarheten, urgröptes. De ständiga justeringarna i ATP-systemet blev outhärdliga. Mer genomgripande förändringar krävdes. Det hade emellertid varit mycket oklokt att försö- ka klara ATP med smärre regeljusteringar. Att ändra 15-årsregler till 20-årsregler och 30 års lägsta intjä- nandetid till 35 eller 40 år skulle inte ha löst systemfe- len. De betydande förändringar vi sett i sysselsättning, löneutveckling men också i reell pensionsålder, åter- stående livslängd efter pensionstidpunkten, demogra- fisk utveckling etc. gör att ett stabilt pensionssystem, som skall vara oantastbart, måste bygga på fasta reg- ler för pensionsförmånerna. Däremot är det orealis- tiskt att utlova fasta pensionsersättningar i förhållande till tidigare löner. Vänstern menar att det går. Pensionssystemet skall vara omfördelande och bygga på skatteinkomster, skriver de. Deras omfördelningspolitik, som för en individ omfattar en mycket lång tid, kommer att bli slumpvis och skapa stort utrymme för "planering" på andra medborgares bekostnad. Det har vi redan sett. Vänstern anser att dess förslag är rättvist. Men efter- som det är slumpartat är det orättvist och framför allt instabilt. Ett stabilt system är ett autonomt system med fasta regler. Därför måste pensionssystemet vara avgiftsba- serat. De avgifter var och en betalar in av sin lön för pensionsändamål skall ge pension. Den som arbetar fler år får högre pension än den som har en kortare livsarbetstid, allt annat lika. Det kommer att finnas ett otal individuella möns- ter när det gäller att tjäna in pension. Det går inte med säkerhet att ange att pensionen utgör en viss procent av en persons slutlön. Det bygger på ett sterilt statiskt synsätt. Reglerna i pensionssystemet påverkar vårt beteende. Att många metallarbetare i dag slutar att arbeta i 57-årsåldern är ingen för alla given norm. Med andra regler beter vi oss och även arbetsgivarna annorlunda. Vi kompetensutvecklar oss på ett annat sätt och ställer andra krav på lön. Kortare livsarbetstid däremot kan vi aldrig räkna med om vi samtidigt kommer att leva längre. Innebär ett avgiftsbaserat system större osäkerhet för den enskilde? Nej, reglerna ligger fast, och den enskilde får för varje arbetat år bättre möjligheter att se vilken pension de egna pensionsavsättningarna genererar. Det avgiftsbaserade systemet ger ökade möjligheter att successivt planera pensionsålderns ekonomi. Informationen om avtalsförsäkringarna håller också på grund av deras regeländringar på att förbättras. I ATP-systemet finns visserligen av staten avgivna pensionslöften men dessa har brutits nästintill fortlöpande. En ATP-pensionär har i dag fått några få kronors pensionsökning sedan 1992, en reell sänkning på 12 %. Osäkerhet finns alltid om framtiden. Det ligger i sakens natur. Men i det nya pensionssystemet blir alla påminda om denna osäkerhet och kan göra väl avväg- da val om hur planeringen skall ske för pensionsåren. I det ATP-system vi har nu har ingen vetat vilka för- ändringar som regeringen kan föreslå och riksdagen godkänna från ett år till ett annat. ATP-systemet har ytterligare brister. Det har inte varit ett fonderat system, dvs. avgifterna har inte spa- rats till den enskildes pension utan de avgifter den enskilde betalat under aktivtiden har egentligen endast skapat en förhoppning om att även nästa generation kommer att betala utlovade pensioner. Detta skapar osäkerhet. Till detta kommer att fördelningssystemet är ekonomiskt ogynnsamt. Avgifterna måste vara högre för att ge lika stor pension som i ett fonderat system. Detta beror dels på ränta-på-räntaeffekter, eller sättare sagt på brist på dem, dels på att kapitalavkastningen erfarenhetsmäs- sigt är högre än tillväxten, dels på att pensionssparan- det kan placeras så att vi kan nyttiggöra oss andra länders bättre demografi, vilket berikar alla, både de som placerar sina pensionspengar och de som tar emot placeringarna. Pengarna används helt enkelt där de ger bäst avkastning. Fonderade system är också rättvisa på ett annat sätt: Den som börjar arbetar tidigt men med en sämre löneutveckling gynnas av en längre förräntningstid på sina pensionspengar. Detta gynnar LO-arbetarna. Å andra sidan brukar invändningar komma att de oftare är utslitna tidigare. Och det gör faktiskt att fonderade system skapar mer av rättvisa. Livsinkomstprincipen blir således rättvisare ju mer individuellt fonderat pensionssystemet är. Varför har då inte hela det inkomstbaserade pen- sionssystemet gjorts till ett fonderat system? Svaret är vår pensionshistoria. Intjänade ATP- pensioner måste infrias. Detta skapar betydande pro- blem vid en mycket snabb övergång till premiere- servssystem. Därför är utformningen av det reforme- rade pensionssystemet någorlunda vettigt avvägt med 18,5 % avgifter före avdrag för skatt och 2,5 procen- tenheter därav till det fonderade systemet, premiere- serven. Den ökning av premiereservsdelen som Ge- nomförandegruppen kom fram till relativt sent i pro- cessen ger bättre pensioner. 16 % av den totala av- sättningen till premiereserven svarar vid en genom- snittlig avkastning på drygt 6 % för ca 30 % av den framtida pensionen. Den ger alltså dubbelt upp. Kan premiereservsdelen successivt öka om framtida generationer anser att en ökning är ekonomiskt för- nuftig? Javisst. Samtidigt kan pensionsavgifterna minska om man vill det. Ändå kan kvarvarande ATP- pensioner finansieras. Det nya systemet är helt enkelt flexibelt. Minskande avgifter leder till minskande skattekilar och bättre tillväxt, och den positiva eko- nomiska dynamiken vi förlorade i Sverige för några decennier sedan kan återvinnas. Det tar tid, och det är av vikt att förändringarna inte sker för abrupt. Vi som tvingades in i ATP-systemet har förlorat, tvärtemot vad som brukar framhållas. Hade vi 1960 fått fonde- rade system hade avgifterna för samma pension kun- nat hållas mycket lägre. Våra stora systemfel hade undvikits. AP-fondernas förvaltning av ett stort kapi- tal har varit skrämmande dålig. Det framgår av pro- positionen. Avkastningen räknad mellan 1960 och 1993 har varit negativ, dvs. vi har förlorat på vårt sparande. Det känns bittert att se tillbaka på alla de möjligheter vi har förlorat. Hade rätt beslut fattats under 50-talet, hade vi kunnat ha samma höga lev- nadsstandard som Schweiz. Det bör vi inte glömma bort, inte för att förebrå dem som kanske tänkte fel en gång utan för att lära oss av vad som gjordes fel. Det där med historia är svårt. När jag hörde Ulla Hoffmann tala om de stolta AP-fonderna och deras goda avkastning tänkte jag att vi inte kan ha tittat på samma fonder. Låt mig nu gå över till några detaljerade frågor. Mycket måste dock uteslutas. Det är viktigt med finansiell stabilitet i fördel- ningssystemet. Här spelar indexeringstekniken en viktig roll. Vi har valt standardstabilitet för pensionä- rernas skull men också fört in en automatisk broms om ekonomin är i obalans. Det har i debatten sagts att vi inte klarat av den automatiska balanseringen av inkomstindexeringen. Detta är inte korrekt. De simu- leringar som gjorts har varit positiva, men arbetet är verkligen nyskapande, och därför bör stor noggrann- het iakttas. Det är därför utvecklingsarbetet måste få ta tid. Socialförsäkringsersättningar har redan tidigare varit pensionsgrundande. Däremot har aldrig några avgifter betalats. För att få ett system med en korrekt periodisering av kostnaderna valdes lösningen att avgifter skall betalas av socialförsäkringarna till pen- sionssystemet. Detta sägs leda till komplikationer. Nej, korrekta periodiseringar får inte vika för admi- nistrativa förenklingar. Administration skall alltid underordnas förnuftiga ekonomiska lösningar. Så återigen till premiepensionerna. Det är viktigt att notera att premiepensionerna har ett fullgott rätts- ligt skydd. Regeringen redovisar tydligt de bedömningar som gjorts om egendomsskyddet för de individuella till- gångskontona. I premiepensionssystemet betalas av- gifter som direkt härrör från den försäkrades arbete och som förvaltas på liknande sätt som medel enligt avtal i privata pensionsförsäkringar. Att en myndighet har hand om försäkringsfunktionen kan inte få någon betydelse. En ändring utanför försäkringsgivarens försäkringsmässiga hantering som innebär att rätten till premiepension minskas till förmån för den statliga försäkringsgivaren eller annan utomstående kommer i direkt konflikt med grundlagens egendomsskydd. I fråga om det rättsliga skyddet för premiepen- sionsrätten har regeringens bedömning starkt stöd i utlåtande från professorn och f.d. justierådet Bertil Bengtsson, lagt till utredningens betänkande som bilaga 2. Regeringen kan också konstatera, framhålls det i propositionen, att denna bedömning stöds av en enhällig remissopinion bland de juridiskt sakkunniga instanserna. Regeringens avsikt på denna punkt är entydig: genom systemets utformning skall 2 kap. 18 § regeringsformen vara tillämplig för rätten till premi- epension. Genomförandegruppen föreslog att en ny myndig- het, PPM, skall ha hand om administrationen och försäkringsfunktionen inom premiereservssystemet. Utskottet har påpekat två saker: att man noga skall följa kostnadsutvecklingen och att man skall lyssna på RRV:s synpunkter på revisionen. Här kommer det att finnas bra jämförelseobjekt, nämligen olika kollektiva försäkringsgivare med snarlika verksamheter. I ett avseende skiljer sig dock utformningen vad avser premiereserven från det som gäller ITPK och SAF-LO-avtalet. Detta gäller möjligheterna att gå över till garanterade försäkringslösningar. Viss upp- mjukning har skett sedan princippropositionen fram- lades, men frågan är om den är tillräcklig. Utskottet betonar särskilt att man skall överväga om livränta skall kunna få tas ut för delar av beloppet. Vidare påpekas både i propositionen och i utskottet att PPM i vart fall i ett inledningsskede skall anlita utomstående för livräntehanteringen. Det är dyrt att bygga upp en egen försäkringsverksamhet. Konkurrens är alltid av godo. PPM borde kunna använda samma metod som vid fondsparandet: godkänna lika försäkringsgivare, förhandla med dem om villkoren och sedan låta den enskilde fritt välja mellan alternativen. Denna modell har SAF-LO och ITPK valt. Frågan hastar inte, och ny erfarenhet kommer att vinnas inte minst från av- talsförsäkringarna. Frågan bör följas förutsättnings- löst. De försäkrades bästa bör alltid vara utslagsgi- vande. Min taletid räcker inte till för att kommentera en viktig del i det nya systemet, garantipensionen. Vi har ju inte tre dagar till förfogande, som man hade 1959. En garantipension ersätter 2001 folkpensionen och pensionstillskottet. Nivån på garantipensionen har kritiserats både för att den är för hög och för att den är för låg. Endast en kommentar: Grundtrygghet ska- par alltid tröskelproblem i skarven mellan inkomst- pensionen och grundtrygghet. Det är en oundviklig och olösbar målkonflikt. Änkepensionerna är föremål för utredning. Det är väsentligt att den lilla berörda gruppen skyddas för hårdhänta förändringar. Sådana har förekommit tidi- gare. Jag är glad att vi har kommit så här långt på vägen mot ett stabilare, delvis fonderat och försäkringsmäs- sigt pensionssystem. Det har varit inspirerande att förutsättningslöst arbeta tillsammans med andra parti- företrädare för att nå för så många människor som möjligt acceptabla pensionslösningar. Jag får tacka er alla för ett gott samarbete. En del av er har sagt att detta är världens bästa pensionssystem. Jag är av naturen betydligt blygsam- mare. Jag tror att det är ett bra system därför att det med tiden kan bli ännu bättre. Till slut: Dataproblemen är ett bekymmer nu när vi går från 1900-talet till 2000-talet. Det är ett svårt uppdrag som RFV har att bygga upp det nya systemet samtidigt som gamla obsoleta skall renoveras. Jag hoppas och tror att RFV skall klara uppgiften. PPM har också ett stort arbete framför sig - lycka till och jobba som ni aldrig gjort tidigare! 0748447264503 N 2010-01-01 00:00:00 209810 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09120/#anf98