2348908 GL09120 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:120 Måndagen den 8 juni 1997/98 120 1998-06-08 00:00:00 Det nya pensionssystemet D70170E6-41EB-4E55-9C5A-B4D75FAB4A65 87 ULLA HOFFMANN (v) v Fru talman! Jag representerade Vänsterpartiet i pensionsarbetsgruppen, och jag reserverade mig mot det förslag som pensionsarbetsgruppen lade fram. Vänsterpartiets huvudkritik mot förslaget var bristen på demokrati, bristen på konsekvensutredningar och - där de gick att utläsa - konsekvenserna för medbor- garna. Anledningen till brådskan var att inte någon, var- ken Socialdemokraterna eller de dåvarande regerings- företrädarna, ville att pensionerna skulle bli en valfrå- ga. Majoriteten vågade inte vänta eftersom överens- kommelsen då kunde utsättas för ett tryck, dvs. det tryck som väljarna kunde sätta på politikerna, och komma att spricka. Samma tankar uttrycker också statsrådet Klingvalls statssekreterare i en intervju i Dagens Nyheter. Han säger att genom att redan nu lägga fram ett förslag desarmeras frågan i valrörelsen. Med tanke på att pensionsarbetsgruppen presente- rade de riktlinjer som riksdagen sedan antog redan våren 1994 och att genomförandegruppen sedan suttit i ytterligare fyra år och utrett i största hemlighet, hade det funnits tid för en rejäl remissomgång i stil med den som var vid ATP-systemets införande. Politikerna i de fem partierna har förbundit sig att ömt vårda den pensionsöverenskommelse som blev resultatet av pensionsarbetsgruppens arbete. De har gjort det på bekostnad av att förankra pensionssyste- met hos medborgarna, som är de som närmast kom- mer att beröras av resultatet. Resultatet av överens- kommelsen har blivit att de fem politiska partierna har bundit upp sig så hårt i sina ställningstaganden att de inte kunnat ta åt sig av den kritik och oro som funnits. Hade förslaget till pensionssystem beretts i god de- mokratisk ordning, där en folklig förankring hade varit det primära, är jag övertygad om att systemet hade sett annorlunda ut. Jag är därför övertygad om att partierna i Genomförandegruppen gett demokratin en allvarlig törn med sitt agerande. Alla dimridåer, där man valt att endast tala om en del av sanningen och förtigit andra delar, har lett till att folk i dag inte har någon tilltro till samhälleliga system. Skandia och SPP lät SIFO göra en undersök- ning om vad människor tror om sin pension. Resulta- tet visar att Genomförandegruppen lyckats bädda för ett systemskifte. På frågan om man anser att man kan lita på eller inte lita på att det svenska välfärdssamhäl- let kommer att ge oss alla den pension vi har förvänt- ningar på, ligger siffran på 2,2, dvs. en bra bit under medelvärdet 3. Den högsta siffran var 5. Hela 59 % tror att det individuella pensionssparandet kommer att öka i betydelse. Det nya pensionssystemet innebär ett ideologiskt systemskifte. Vi går från ett stort offentligt sparande i AP-fonderna till sparande i en premiereserv där peng- arna placeras i olika privata kapitalinstitut. Vi går från ett förmånsbaserat system till ett system där pensio- nens storlek bl.a. blir beroende av hur mycket pengar individen satt in i systemet, den s.k. livsinkomstprin- cipen. Vi går framför allt från ett system där det varit enkelt att förutse och planera inför pensionen till ett system som är fullständigt ogenomträngligt och obe- gripligt för den enskilda individen. Nivån på pensio- nen kommer att vara beroende av hur många pensio- närer det finns i samma åldersgrupp, hur bra eller dåligt det går för löntagarna, tillväxtens storlek osv. och dessutom hur pass skicklig man är som placerare. En av de frågor som återstår att lösa är hur man bäst skall tömma AP-fonderna. Regeringen säger i sin proposition att AP-fonderna endast behöver ha ett halvt års styrka, dvs. bara innehålla så mycket pengar att man klarar av att betala ett halvt års pensioner. Dräneringen av AP-fonderna för att i stället bygga upp sparandet i den s.k. premiereserven innebär att vi går från ett stort offentligt sparande till ett privat, enskilt sparande i olika kapitalinstitut. AP-fonderna kom till som en buffert i pensions- systemet dels vad gäller sparandet, dels för att för- hindra alltför snabba svängningar i avgiftsuttaget och pensionsutbetalningarna. När ATP-systemet infördes minskade sparandet i industrin och i stället placerades pengarna i AP-fonderna, vilket förstås var en makt- fråga i allra högsta grad. Det handlar nämligen om vem som har makten över kapitalet. Genom AP- fonderna är det samhället som styr investeringarna. AP-fonderna har använts till uppbyggandet av väl- färdssamhället. Vi hade t.ex. inte haft en så hög bo- stadsstandard som vi har, om inte de samhälleligt ägda AP-fonderna funnits. I stället föreslår nu regeringen tillsammans med de borgerliga partierna att pensionssparandet skall ske i den s.k. premiereserven, där det kortsiktiga vinstin- tresset kommer att råda, för att ge så hög avkastning som möjligt. Löntagarnas pengar kommer att använ- das av kapitalinstituten, kanske mot löntagarnas in- tressen. Det är en gigantisk maktförskjutning som nu sker från löntagarna till kapitalet. Och denna makt ger nu Socialdemokraterna frivilligt ifrån sig. Fru talman! Ett system som varit i bruk i mer än 30 år behöver reformeras och anpassas till rådande samhällsförhållanden. En bit in på 2000-talet kommer det nuvarande ATP-systemet att stå inför kostnads- mässiga och finansieringsmässiga problem genom att det inte är följsamt till samhällsekonomin. Det utsätts för demografiska påfrestningar bl.a. genom att me- dellivslängden stadigt ökar, vilket i sig är positivt. Den ökade medellivslängden tillsammans med hög arbetslöshet leder till att det blir allt färre som skall försörja allt fler. Hur man förändrar i ATP-systemet handlar dock om ideologi. Det viktigaste för ett pensionssystem - oavsett om det är ett ATP-system eller det nu förelig- gande förslaget - är därför att bekämpa arbetslöshe- ten. Visserligen är socialförsäkringarna pensions- grundande, men den som inte kvalificerar sig till t.ex. a-kassan eller sjukförsäkringen drabbas extra hårt av det nya pensionssystemet. Detta gäller i allra högsta grad de unga. Statsrådets påstående i dag att regeringen skapat ett system för de unga måste ur den aspekten kännas som ett slag i ansiktet på alla arbetslösa unga männi- skor. Hanna Zetterberg kommer i sitt anförande att tala om generationsaspekten. Den viktigaste förutsättningen för ett robust och stabilt system är att pensionerna anpassas till sam- hällsekonomin. Detta var självklart något som borde ha utretts innan de fem partierna föreslog alla dessa ideologiska förändringar. Dagens pensionssystem är enkelt och lättförståeligt, det är starkt omfördelande och det är solidariskt genom att det betalas genom skatter och arbetsgivaravgifter. Det är administrativt enkelt med låga administrationskostnader. Det är ett kollektivt system som riktar sig till individen, och det ger en bra pension till de flesta yrkesarbetande. Med den vetskapen har den enskilda människan kunnat leva sitt förvärvsaktiva liv i valfrihet. Det är den val- friheten Vänsterpartiet vill slå vakt om. Vänsterparti- ets förslag till reformerad ATP tar därför sin utgångs- punkt i nuvarande. Vi förespråkar ett system som finansieras via skatter och arbetsgivaravgifter. Vi vill omvandla egenavgifterna till en allmän statsskatt. Marie Eng- ström kommer i sitt anförande att tala om finansie- ringen. Pensionsutbetalningarna skall vara följsam- hetsindexerade, dvs. anpassas till samhällsekonomin. Vi säger nej till premiereserv och föreslår att alla avgifter går till fördelningssystemet. Vi vill ha en beskattad garantipension på samma nivå som rege- ringen. Alice Åström kommer i sitt anförande att tala om garantipensionen. Vi vill ersätta den nuvarande 15/30-regeln med en 20/30-regel, vilket innebär att vi utökar antalet år som ligger till grund för nivån på pensionen. Om man inte utökar antalet pensionsgrun- dande år blir det inte nödvändigt med kompensation för barnår, studier eller plikttjänstgöring, eftersom det i vårt system liksom i nuvarande ATP-system finns utrymme för det, vilket innebär en lättnad för stats- budgeten. Vänsterpartiet anser att människor skall kunna le- va ett rikt liv efter pensionen. Därför är det viktigt med ett pensionssystem som inte genom sin konstruk- tion tvingar människor med förslitande arbetsuppgif- ter och låg lön att ytterligare pressa sig för att uppnå en pension som det går att leva på. Det handlar om att ge LO-medlemmen, både den manlige metallarbetaren och den kvinnliga kommunalarbetaren, frihet att leva ett förhållandevis aktivt liv efter pensionen. Eftersom vårt alternativ innebär 30 intjänandeår i stället för regeringens livslånga intjänande omfördelar vårt system mellan klasserna och mellan kvinnor och män. Fru talman! I regeringens jämställdhetsdirektiv står: "De förslag som läggs fram av kommittéer och särskilda utredare skall alltid föregås av en analys och innehålla en redovisning av hur förslagen kan förvän- tas påverka, direkt eller indirekt, kvinnors respektive mäns villkor och därmed förutsättningarna för jäm- ställdhet mellan könen." Direktivet är glasklart vad gäller granskning ur ett jämställdhetsperspektiv. Nuvarande pensionssystem är omfördelande ge- nom att det så att säga tar från män och ger till kvin- nor. Den granskning ur ett jämställdhetsperspektiv som pensionsarbetsgruppen lät göra visade också att nuvarande pensionssystem är gynnsamt för kvinnor som grupp. Genomförandegruppen förnekade länge detta avsnitt i Ann-Charlotte Ståhlbergs utredning och hävdade att ATP-systemet var dåligt för kvinnor. Vi å vår sida hävdade att det inte går att lyfta ut endast ATP-delen utan att man måste titta på hela systemets omfördelande karaktär, dvs. folkpension och ATP. Det är därför med tillfredsställelse jag nu noterar att regeringen i propositionen skriver: "Den samman- tagna effekten av ATP och folkpension (inklusive pensionstillskott) gynnar enligt Ståhlbergs studie (1994) snarare kvinnorna som grupp." Detta hade dock genomförandegruppen kunnat läsa sig till redan 1994, och den stora frågan för mig är hur genomfö- randegruppens tidigare påstående påverkat t.ex. Kommunalarbetarförbundet i dess ställningstagande. I det ursprungliga förslaget som lades fram av pensionsarbetsgruppen fanns många förslag som skulle drabba kvinnors pensioner negativt, t.ex. för- delningen av arvsvinster och delningstal. Vänsterpar- tiets kvinnopolitiska utskott var i sitt remissvar starkt kritiskt mot båda dessa förslag. Jag som ordförande för utskottet gläder mig förstås särskilt åt att regering- en tagit till sig Vänsterpartiets kritik och gör delnings- talet lika för kvinnor och män och fördelar arvsvins- terna lika mellan könen. Vi var även starkt kritiska till det förslag om delad pensionsrätt som lades fram av pensionsarbetsgrup- pen och som riksdagen sedan beslutade om. Om en kvinna gav sin man en pensionskrona skulle han får 1:20, men om kvinnan fick en krona av sin man skulle den kronan helt plötsligt bara bli värd 80 öre. Vi har hävdat att det finns andra faktorer än kön som avgör livslängden. Vi har också hävdat att förslaget är i strid med EG:s likabehandlingsdirektiv. Regeringen har tagit till sig även den kritiken, och med användande av Vänsterpartiets argument föreslår man att beräk- ningarna skall vara lika för kvinnor och män, dvs. en krona är alltid en krona oavsett om det är en kvinna eller en man som ger bort den. Jag hade dock önskat att regeringen - innan man lade fram propositionen - hade granskat hela förslaget ur ett jämställdhetsperspektiv. Ett förslag som slår direkt mot kvinnor är det sätt som regeringen föreslår att kompensationen för folkpensionens basbelopp skall beräknas på. Regeringen föreslår att endast de år den försäkrade haft ATP-poäng skall folkpensionens basbelopp läggas till beräkningsgrunden. Detta kan synas könsneutralt, men det är i själva verket köns- blint. De kvinnor som är födda 1938 är i dag 60 år. Det behövs inte mycket fantasi för att föreställa sig hur många 0-år de har. Det var först på 70- och 80- talen som kvinnor med full kraft trädde ut på arbets- marknaden. Dessutom arbetade många kvinnor deltid för att dryga ut hushållskassan. Det förhöjda basbeloppet är i år 37 100 kr, dvs. en månadsinkomst på ca 3 100 kr. Med en månadslön på 12 000 kr innebär det en kvartstid, dvs. 25 %. Hur många kvinnor har under 50-, 60- och tidigt 70-tal arbetat 25 % för att dryga ut hushållskassan och inte kunnat jobba heltid därför att det inte fanns någon barnomsorg? Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Mina 0-år beror just på detta. Beräkningar visar att de kvinnor som har tio 0-år, vilket inte är ovanligt, kommer att förlora ca 300 kr i pension varje månad. Trots de förbättringar som gjorts anser jag fortfa- rande att det nya pensionssystemet missgynnar kvin- nor i förhållande till nuvarande system. Till förlusten för folkpensionsbasbeloppet skall också läggas det faktum att intjänandetiden ökas från 30 år till 40 år, vilket med största sannolikhet kommer att drabba kvinnor mer än män. Fru talman! Genomförandegruppen har fått svi- dande kritik de senaste dagarna i bl.a. Rapport. Där lyfter man fram Riksskatteverkets beräkningar, som baseras på en tillväxt på 1,5 % i stället för Genomfö- randegruppens glädjekalkyler på 2 %. Riksskattever- kets beräkningar visar att pensionen minskar med ca 2 000 kr i månaden för en person som tjänar 14 000 kr i månaden i förhållande till dagens pen- sionssystem. Vårdförbundet har räknat ut att dess medlemmar får ca 1 000 kr lägre pension i månaden beroende på att de är kvinnor och inte har samma arbetsmönster som män. När Från Riksdag & Departement gör egna uträk- ningar visar det sig att pensionen blir cirka 15 % lägre med det nya systemet, och man påpekar också att regeringens beräkningar präglas av optimism. Rege- ringen har räknat med 2 % reallöneökningar, medan historien visar att reallönerna stigit med ca 0,5 % de senaste 20 åren. Regeringen räknar också med en BNP-utveckling på över 2 %. Tittar vi tillbaka ser vi att BNP-utvecklingen har varit i genomsnitt 1,4 % de senaste 20 åren. I nästa nummer av Från Riksdag & Departement har en representant från Socialdeparte- mentet ett genmäle där han säger att regeringen måste räkna med dessa siffror för att man skall kunna göra en jämförelse med ATP-systemet, som kräver en lägsta tillväxtnivå på 2 %. Samma resonemang för statsrådet Klingvall i TV. Men varför ägnar sig inte regeringen åt att beräkna pensionsutfallet med det nya systemet för olika verkliga människor i stället för fiktiva beräkningar på fiktiva människor där allting beskrivs i rosenrött? Genomförandegruppen har bundit detta ris till sin egen rygg genom att gå ut och lova att människor skall få samma pension som med ATP-systemet. Detta är dock omöjligt med tanke på anpassningen till samhällsekonomin. Det verkar som om regeringen och de borgerliga partierna inte accepterar den verk- lighet vi lever i. För att verkligheten skall passa in på pensionssystemet gör man därför om den. Det nya systemet bygger på att man skall jobba från 16 till 65 års ålder för att komma i närheten av dagens pensionsnivåer. Vinnare, säger socialförsäk- ringsministern, är de som jobbat länge med jämn löneutveckling. Men vad gör en industriarbetare som inte orkar jobba till 65 års ålder och vars genomsnitt- liga pensionsålder är 57 år, eller kommunalarbetaren som tvingas i pension vid 58 års ålder? De som tving- as gå skall kompenseras, sade statsrådet Klingvall i Rapport i går och hänvisade till ytterligare utredning- ar. Hur blir pensionen för alla dem som i dag står utanför arbetsmarknaden eller alla dem som i dag uppmuntras till att studera och inte vet på vilket sätt deras studier skall bli pensionsgrundande? Hur skall riksdagens ledamöter kunna ta ställning till ett så ofärdigt förslag? Men framför allt: Hur skall de som omfattas av systemet kunna ta ställning? Hur skall de kunna planera för sin ålderdom? Sanningen är den att det just nu pågår nio utred- ningar som berör pensionsreformen. Till detta skall läggas frågan om den s.k. avgiftsväxlingen, som ännu inte är löst, och frågan om den s.k. bromsen och ga- sen. Vänsterpartiet anser att dessa frågor inte längre skall ägas av Genomförandegruppen. I och med beslu- tet i dag måste därför ansvaret för pensionssystemet överföras till riksdagen och ägas av riksdagens parti- er. Vi kan inte ha en parlamentarisk demokrati där inte alla partier får den information som är nödvändig för en demokratisk handläggning. Hela riksdagen och alla riksdagens partier måste tillåtas ta ansvar för de frågor som åligger riksdagen att ta ansvar för. Genom- förandegruppen tillsattes av regeringen och det är därför också regeringens ansvar att upplösa den. Vänsterpartiet anser att återstående frågor skall över- lämnas till en parlamentariskt sammansatt grupp, där samtliga partier är representerade. TCO-tidningen skriver i ett av sina nummer: "Låt oss hoppas att det är sista gången en så viktig fråga överlämnas till en politisk grupp som binder sig så hårt och som bara diskuterar inbördes. En beredning, byggd på djup insikt i dagens arbetsliv och strävan att förutse morgondagens, skulle gett ett hållbart pen- sionssystem som passar det moderna Sverige." Jag delar TCO-tidningens uppfattning och undrar samtidigt hur debatten skulle sett ut här i kammaren i dag om Vänsterpartiet bundit sig lika hårt politiskt som partierna i Genomförandegruppen och inte hade försökt att vara kvinnorörelsens, de fackliga organi- sationernas, pensionärsförbundens och de vanliga människornas öra in i riksdagen. Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservation 1 under mom. 1 och 2, reservation 3 under mom. 5 samt reservation 4 under mom. 9. Jag står självklart bakom alla våra reservationer, och med tanke på hur jag har arbetat med just pensionssystemet skulle jag förstås helst ha velat yrka bifall till alla våra 22 reser- vationer. Men för att vinna kammarens gillande gör jag inte det. Tack för ordet! 0166402877505 N 2010-01-01 00:00:00 209799 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09120/#anf87