2348908 GL09120 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:120 Måndagen den 8 juni 1997/98 120 1998-06-08 00:00:00 Nationell handlingsplan för äldrepoliti- ken AC343812-BD10-4686-9E29-A7617F4048D9 19 HANS KARLSSON (s) s Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till hemställan i betänkande SoU:24. Jag skall också inledningsvis säga att förutom de motioner som har bifogats betänkandet i anledning av propositionen finns också ett antal motioner från allmänna motions- tiden. Den offentliga debatten om äldres situation har stundtals varit ganska intensiv under senare år. Vi har kanske ibland tyckt att den har haft en del övertoner. Samtidigt vill jag passa på att säga att jag tycker att den är och har varit oerhört viktig, och det är viktigt att den fortsätter. Det är inte alltid som vi omedelbart har på näthin- nan det faktum att samhället förändras. Om vi ser i ett perspektiv av en 25-30-årsperiod har situationen och möjligheterna för äldre att delta i samhället förändrats på ett kraftigt sätt. Den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken är uppfordrande. Jag tycker inte att man kan säga att det är ord som inte måste fyllas med ett innehåll. De skall fyllas med ett innehåll. Det är en uppfordran till alla oss som står bakom detta betänkande och som också har att fatta beslut om det senare och även fort- sättningsvis delta i debatten. Vi har i utskottet en betydande enighet om de här frågorna, framför allt en enighet när det gäller målen. Sedan finns det en del olikheter när det gäller på vil- ket sätt vi skall komma fram på det här området. Det finns dock ett parti som ställer sig vid sidan av när det gäller målen, och det är Moderaterna. Det kan jag naturligtvis beklaga. Men samtidigt blir debatten mer livfull här i kammaren om någon intar en helt annan ställning än de övriga sex partierna. Det finns en mängd motioner, och en mängd re- servationer har fogats till betänkandet. De reservatio- nerna kan för en utomstående te sig som att det jag säger om enighet inte äger särskilt stor giltighet. Men dessa reservationer tar till betydande delar upp en- skildheter och detaljer. Innan jag går vidare vill jag också för att undvika alla missförstånd slå fast att äldreomsorgen och äldre- politiken inte var bättre förr. De som vill tillbaka till ett sjukhemsboende osv. tror jag nog har glömt bort hur det fungerade på den tiden och vilka brister som fanns i kvaliteten. Jag tänker till att börja med beröra målen. Jag vill också i det sammanhanget peka på att det inte räcker, som flera har sagt här, att enbart ställa upp fina mål. Det handlar också om att se till att vi lever upp till de målen. Det klarar vi inte att göra om vi inte tillför mer resurser till i det här fallet kommunerna och till sjuk- vården. Jag vill börja med att peka på de tre huvudprinci- per som vi vill att äldrevården skall styras av. Den skall vara demokratiskt styrd av folkvalda församling- ar, den skall vara solidariskt finansierad genom skattemedel och den skall vara tillgänglig efter behov. Dessa tre principer, som jag tolkar det, delas av sex av kammarens sju partier. Ett gott samhälle för alla åldrar måste bygga på solidaritetens grund. Med utgångspunkt i varje männi- skas lika värde blir det gemensamma ansvarstagandet en sammanhållande kraft i samhället. Den gemensamt finansierade vården och omsorgen är en naturlig följd av solidaritetens principer. Den är grunden för ett system där var och en får hjälp och stöd efter behov oberoende av personlig ekonomi och social bakgrund. Jag kommer tillbaka till detta litet grand när jag kommer till reservationerna. Det finns några övergripande mål: äldre skall kun- na leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag, de skall kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende, de skall bli bemötta med respekt och de skall ha tillgång till god vård och om- sorg. De här målen kanske vi som sitter i den här kammaren i första hand ser som en uppfordran till oss, till regeringen, till landstingen och till kommu- nerna. Men de är också en uppfordran till samhället i övrigt; till organisationer, till näringsliv och till myn- digheter. Det är naturligtvis vår förhoppning att man ute i kommunerna som en följd av detta handlings- program och denna handlingsplan kommer att utarbe- ta lokala program där man mer kan gå ned på detaljer och på detaljnivå kan ägna sig åt att studera målupp- fyllelsen. Låt mig bara göra några nedslag under de här övergripande målformuleringarna som ändå visar att det finns väldigt mycket konkret att ta på här. I betän- kandet står att: Äldre skall ha inflytande. Den enskilde skall ha inflytande i samhället som boende, patient, mottagare av hemtjänst eller i andra sammanhang. Äldre bör finnas representerade bland förtroende- valda i kommuner, landsting och riksdag. Pensionär- sorganisationernas möjlighet att medverka i processen inför beslut i kommuner och landsting som rör äldres förhållanden skall tas till vara. Äldre skall kunna arbeta om de själva vill. De skall ha möjlighet att påverka sin arbetstid. Här kommer vi tillbaka till det som senare kom- mer att hända här i kammaren i dag när pensionsfrå- gan debatteras. Vidare står det att: Äldre skall ha möjlighet att förmedla sina erfaren- heter till yngre generationer i arbetslivet, i familjen, inom organisationer, i skolan, i den högre utbildning- en och i det politiska livet. Det behövs kunskap om gångna tider, om kulturarv, om andra länders kulturer och om livet självt. De skall ha möjlighet att lära nytt. Äldres lust och förmåga att få nya kunskaper, färdigheter och intres- sen skall tillgodoses. Föreningslivet, men också utbildningsväsendet, kan bidra. När framtidens informationssamhälle växer fram skall de äldre finnas med. Fru talman! För att inte dra ut alltför mycket i tid på mitt anförande tänker jag därmed lämna målen för att i stället använda några minuter till att kommentera de tillkännagivanden som utskottet föreslår. Till att börja med tycker jag att det är viktigt att klargöra att dessa tillkännagivanden inte på någon punkt står i motsats till regeringens proposition. De bygger på de motioner som har inlämnats och behandlats i det här sammanhanget, och som har en koppling till dessa frågor. Jag kan börja med den reservation som tidigare har diskuterats litet grand här. Den handlar om att vi föreslår att 65-årsgränsen i LASS avvecklas. Jag tycker att det är på sin plats att påminna om varför den gränsen en gång i tiden kom till. Det hade statsfi- nansiella skäl, och det berodde på att den dåvarande borgerliga regeringen inte kunde se någon möjlighet att finansiera personlig assistans också efter 65- årsgränsen. Det var en korrekt slutsats, kan vi konsta- tera i dag. Vi vet ju hur kostnaderna för den personli- ga assistansen har ökat. Jag tycker att denna historie- skrivning är viktig. Vi har faktiskt varit överens i den här kammaren om att det är statsfinansiella skäl som har gjort att vi inte har haft möjlighet att erbjuda per- sonlig assistans inom ramen för det statliga åtagandet för dem som har fyllt 65 år. Nu tycker vi att det är dags att regeringen inför budgetarbetet i höst verkligen prövar möjligheterna. Vi vet ju att de ekonomiska förutsättningarna är bättre än de har varit under väldigt lång tid. Därför tycker utskottet enigt att detta är ett sådant område som det finns anledning att se om man inte skulle kunna pri- oritera. Fru talman! Nästa tillkännagivande handlar om avlösning och om situationen för anhöriga. Vi vet i den här kammaren att de anhörigas insatser är oerhört viktiga. Vi vet det eftersom vi har fått det omvittnat i en mängd olika sammanhang. Vi har försökt att på olika sätt markera detta i lagstiftningen. Samtidigt har vi nåtts av information om att man på en del håll i landet faktiskt funderar över om man inte kan spara på det här området. Det har vi upprörts av i utskottet. Vi tycker att möjligheten för anhöriga att få avlösning är oerhört central för att man skall kunna ha en god kvalitet i äldreomsorgen. Därför ber vi regeringen överväga om det inte finns skäl att stärka lagregle- ringen när det gäller rätten till avlösning. Det tredje tillkännagivande som jag vill nämna handlar om läkarmedverkan i särskilda äldreboenden. Flera av er här har tidigare nämnt detta. Åtminstone från kommunal- och landstingshorisont kan detta tyckas vara litet grand som att slå in öppna dörrar. Det pågår ett omfattande arbete runt om i landet på detta område, och man har kommit ganska långt. Men för att det inte skall råda någon som helst tvekan om vad vi tycker och vad vi anser är viktigt i det här fallet tycker vi att arbetet skall understrykas också av ett beslut i Sveriges riksdag. Fru talman! Jag skall ta några minuter till i an- språk. Jag tänker då kommentera några av reservatio- nerna. Jag börjar med nr 1, som är en moderat reserva- tion. Den handlar om att Moderaterna avvisar målen. Moderaterna har en annan modell för både sjukvården och äldreomsorgen. Jag tycker inte att det finns an- ledning att kritisera moderaterna för att de inte ställer upp på vår modell, utan förespråkar sin egen. Men jag vill säga att för egen del, och för socialdemokratins del, så tror vi inte på den modellen. Vi tror att den leder till sämre kvalitet och till att vården och omsor- gen på sikt kommer att skiktas. Jag ser här konturerna av ett annat samhälle. Jag ser konturerna av ett samhälle där den enskilde i stör- re utsträckning måste se till att klara och bygga upp resurser för sin egen ålderdom, även om inte detta rakt framgår av reservationen. I det här sammanhanget vill jag berätta om David Karlsson. Han är 82 år. Han har berättat för mig att han under en längre tid har varit ganska krasslig. Han sitter i rullstol, och för att han över huvud taget skall kunna fortsätta att leva måste han ha tre tuber oxygen varje dag. Han tyckte att det lät ganska häftigt när han fick höra hur mycket insatser han behövde. Därför bad han sjukhusapoteket räkna på vad det hela kosta- de. Efter några matematiska övningar där kom man fram till att insatsen kostar David ungefär 500 kr per dygn. Om vi multiplicerar det med 365 dygn per år kan vi med lätthet konstatera att detta kostar runt 180 000 kr per år för David Karlsson. Han sade så här till mig: Jag kan inte förstå hur samhällets resurser räcker till för att ge mig och en hel del andra i samma situation denna enormt dyra insats och vård. Jag tyck- er att det är fantastiskt. Jag ser också att det enda samhälle som klarar att göra det utan att man i förväg har försäkrat sig för detta är den svenska modellen. Jag blev väldigt rörd över Davids recension av den svenska modellen. Jag tycker att det är viktigt att vi här i kammaren är medvetna om att det finns väl- digt skiftande behov. Därför tycker jag att talet om att var och en skall kunna ta med sig sina pengar och skaffa sig det man behöver inte riktigt håller. Fru talman! Nu ser jag att klockan har gått betyd- ligt längre än jag hade tänkt mig. Jag skall försöka att ta mig vidare ganska raskt. Jag skall landa i Folkpar- tiets reservation nr 3. Jag börjar med att konstatera att den i allt väsentligt innehåller det som också majorite- tens text innehåller. Men sedan säger Folkpartiet att man vill ha en omsorgsgaranti. Man vill att den om- sorgsgarantin skall styras så att den som inte har fått den omsorg som man har rätt till enligt garantin skall få sin avgift sänkt. Jag måste då ställa mig frågan om det är rimligt att man skall kunna bli kompenserad med en sänkt avgift för att man har fått utstå vanvård. Jag tycker för egen del att det är mycket bättre att vi ser till att det blir mer resurser, att vi får en kvali- tetssäkring och att vi får tillsynen att fungera. Det ger mycket större förutsättningar för att inte någon skall behöva hamna i den här situationen. Det tycker jag är vårt mål nummer ett. Ingen skall behöva utsättas för vanvård. Vi måste se till att det fungerar på det sättet. Jag tycker inte att det behövs ekonomiska incitament, utan vi måste se till att personalen finns, att kvalitet- sarbetet är bra och att ledningsorganisationen funge- rar. Fru talman! Med dessa ord vill jag sluta mitt anfö- rande och tacka för mig. 0654974921901 N 2010-01-01 00:00:00 209731 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09120/#anf19