2348908 GL09120 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:120 Måndagen den 8 juni 1997/98 120 1998-06-08 00:00:00 Nationell handlingsplan för äldrepoliti- ken 3235F52B-42BB-4356-9751-9B78B0093B16 18 CHATRINE PÅLSSON (kd) kd Fru talman och värderade vänner! Det är lätt att i talarstolen tycka att just de egna frågorna som har behandlats i utskottet är de viktigaste att diskutera. Olika opinionsundersökningar visar att mer än hälf- ten, ibland tre fjärdedelar, av svenska folket tycker att frågor om vården och omsorgen i stort och vården och omsorgen om våra äldre kommer först i ordningen för prioritering av samhällets gemensamma resurser. Det är bra. Det är vitalt för ett välfärdssamhälle som vill företräda ett människovärde. Jag var glad när förslaget till nationell handlings- plan lades fram. Jag har tidigare beklagat att det tog tid innan den lades fram. Men det finns mycket som är bra i den. Jag har tidigare sagt till socialministern att jag har sett en del av kristdemokraternas förslag i denna plan, och jag förstår att andra partier känner likadant. Det känns bra. Ibland vill man citera olika siffror för att få en bakgrund till ett partis ställningstagande. För att detta skall bli riktigt rätt, har jag valt siffror från regering- ens skrivelse 1997/98:155. Den lades fram för riksda- gen i april månad och rör utvecklingen inom den kommunala sektorn. Där framgår bl.a. att för patienter med fastställd diagnos har andelen som väntat mer än tre månader ökat från 12 % till 25 % mellan april och oktober 1997. Vid en analys över antalet vårdplatser och den kraftiga reducering som gjorts av såväl so- matisk korttidsvård, psykiatrisk vård som långtids- vård, inklusive geriatrik, framgår att platsantalet skurits ned från totalt 111 000 vårdplatser år 1985 till 37 000 år 1996. I beaktan skall tas att 31 000 sjuk- hemsplatser överfördes från landstingen till kommu- nerna i samband med ädelreformen. Men med hänsyn tagen till detta förhållande kvarstår ändå det faktum att antalet vårdplatser på sjukhusen reducerats från 79 000 till 37 000 på en tioårsperiod. Fru talman! Jag skulle vilja påstå att den reduktio- nen i hög grad har drabbat våra äldre. Den medicinska utvecklingen har givetvis gått framåt, dvs. gått mot kortare vårdtider och mot att alltmer sjukvård kan skötas polikliniskt. Det är naturligtvis bra. Det är bra att man kan åka hem tidigt, och det är bra att metoderna har förfinats med t.ex. titthålski- rurgi. Men många vårdtagare har tvingats hem på grund av platsbrist. Det är oacceptabelt med överbe- läggningar med sängar i korridorer. Situationen med vårdplatserna är i dag ett växande problem på våra sjukhus. Det får vi av och till rapporter om. Vårdkö- erna har under den senaste tiden utvecklats på ett sätt som vi inte kan acceptera. Från alltfler håll inom sjukvården kommer rapporter om att en av orsakerna till att köerna till operationer växer är att det saknas vårdplatser. Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att när flaskhalsar upptäcks skall de tas bort. Flaskhalsarna måste vidgas så att innehållet kommer ut. Fru talman! I samma skrivelse kan vi ta del av uppgifter om den kommunala äldreomsorgen. Där redovisas att andelen som får hjälp i det egna hemmet, det ordinära boendet, har successivt minskat de senas- te 15 åren från 17 % år 1980 till 8 % år 1996. Jag vill ställa en fråga till socialministern. Jag hoppas att hon hör mig någonstans i huset. Hur går det för alla äldre som i dag saknar närstående och vänner som kan hjälpa till med olika praktiska uppgif- ter i boendet? Var någonstans skall de få sin hjälp? Inom den kommunala hemtjänsten har ju verksamhe- ten mer och mer renodlats till medicinsk verksamhet. Vi är tre partier som i reservation 36 har reserve- rat oss till förmån för ett förslag om en subventione- rad hemtjänst. Jag blev häromdagen glad när jag i ett meddelande läste att Margot Wallström hade öppnat för att när det finns pengar så skall de gå till den sek- torn. Jag tycker att det är en viktig fråga om livskvali- tet. Många äldre i dag vill bo kvar hemma - det är fantastiskt fint - trots att de kanske är ensamma och saknar vissa möjligheter. Kan vi skönja någon möj- lighet att lösa problemet så fort som möjligt? Det är viktigt med de anhörigas roll i äldrevården. Det är vi överens om. Det framgår i regeringens skri- velse. Men hur skall vi ge de anhöriga verktyg att vara den enorma kraft som vi behöver för att det skall fungera? Vi kristdemokrater tycker att alla människor skall ha rätt att kunna få en anhörig som hjälper till med vården, med ersättning och stöd på olika sätt om den enskilde så önskar. Kommer det några förslag i den delen? Det finns mycket mer i skrivelsen som regeringen har lagt fram som visar att förändringarna som har skett de senaste tio åren kommer att kräva nya förslag för att det hela skall fungera. Vi kristdemokrater har under ett års tid talat om en värdighetsgaranti i äldrepolitiken. Jag kan till min glädje notera att flera av våra konkreta förslag också har antagits av socialutskottet. Det är bra. Ju fler larmrapporter det kommer i vårt land om att det finns områden där äldrevården inte fungerar, speciellt bland grupper som själva inte kan hävda en rätt till vård - senildementa och andra - desto mer framgår det att garantin är så viktig. Den är inte bara viktig för de äldre, den är viktig för hela vårt samhälle. Alla skall kunna känna och tillförsäkras trygghet. Det finns ett tillkännagivande i utskottet om att det skall finnas en läkare, helst en geriatriker, knuten till varje enhet. Jag är glad för att Hans Karlsson, som deltagit i den lilla gruppen i socialutskottet, har öpp- nat för ett tillkännagivande på den punkten. Flera talare har framfört fina ord och önskemål om fina mål. Men de kommer inte att gagna en enda en- skild förrän de blir verklighet. Därför är det viktigt att antalet platser inom utbildningen av geriatriker på sikt kommer att bli fler. Vi behöver alla hjälpas åt att skapa en högre status på geriatriker som specialist- kompetens. Vi har i vår värdighetsgaranti krävt att det skall finnas skilda vårdenheter för senildementa och psy- kiskt friska. Hur viktigt detta är förstår man mer när man ser människor tillsammans i ett gruppboende. Att det skall finnas ett eget rum till dem som så önskar är vi också överens om. Det är också viktigt att det finns rum där det är någon mer som man kan välja om man inte vill ha ensamheten. Vi tycker också att det är viktigt att man när man blir äldre får ett boende inom den kommundel där man har varit bosatt. På så sätt underlättas kontakten och relationen med vänner och anhöriga. Självklart skall ingen behöva ligga länge innan en blöja med avföring eller urin byts ut. Det skall natur- ligtvis finnas tillräckligt med personal för att få hjälp med mat och dryck. Det skall naturligtvis finnas möj- ligheter att få lämna rummet och gå ut och få möjlig- het att få frisk luft, speciellt på sommaren. Fru talman! Det är möjligt att en del tycker att jag går ned på en alldeles för enkel och nära nivå. Men jag tror att det är viktigt att vi också vågar tala om det enkla och det nära i det här sammanträdesrummet. När man möter dessa människor är det ofta de enkla nära sakerna man lyfter fram som det mest angelägna. Det är respekt, bemötande och möjlighet att påverka sin situation. När det gäller de äldre - våra kära medvandrare - är det mycket av personlighet i deras egna önskemål. Det finns många ställen i landet där man borde bli bättre på att lyssna in vad den äldre verkligen vill, var man vill bo, vilka uppgifter man vill ha utförda under hemtjänsttimmarna, osv. Det är också värdighet att bli behandlad med respekt. Fru talman! Framtidens stora utmaning är att kun- na leva upp till målen och handlingsplanen, med de tillkännagivanden som socialutskottet nu har enats om att göra och som vi hoppas att riksdagen antar. I det arbetet behövs alla. Jag tror inte att vi löser framti- dens stora problem inom äldreomsorgen om inte ock- så frivilliga ideella krafter får känna att de får vara med i det arbetet. Naturligtvis har anhöriga en viktig roll. Vårdper- sonalen är här nyckeln. Det är utifrån en kompetent vårdpersonal som klangen och idéerna sprids runt så att övriga runtomkring den vårdbehövande får hjälp. Därför är det viktigt att påminna om att vi alla som människor har ett gemensamt ansvar i den här delen. Jag vill också lyfta fram 65-årsgränsen. Jag är så glad att alla ni är glada i dag. Jag har talat om 65- årsgränsen många gånger från den här talarstolen. Det är alldeles fantastiskt om vi nu kan hjälpas åt att driva igenom det här. Det kanske passar sig att sluta med vården i livets slutskede. Den är en del av livet. Jag är också glad för den parlamentariska kommitté som skall arbeta med frågorna för att lyfta fram konkreta förslag som kan göra det bättre. Jag var glad när jag läste propositionen första gången och såg att det fanns med att ingen skall be- höva dö i ensamhet och att man också här var villig att prioritera den mänskliga kontakten för människor som ofta är ensamma när de skall ta avsked av livet. Jag ser verkligen fram emot att få se resultatet av den utredning som kommer att ledas av Bo Holmberg. Fru talman! Jag vill avluta med att yrka bifall till reservation 6 och reservation 19. För tids vinnande yrkar jag inte bifall till de övriga, men självklart stäl- ler sig kristdemokraterna här i kammaren bakom de reservationer vi finns med på i betänkandet från soci- alutskottet. 0377384542907 N 2010-01-01 00:00:00 209730 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09120/#anf18