<anforande>
<dok_hangar_id>2348908</dok_hangar_id>
<dok_id>GL09120</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:120 Måndagen den 8 juni</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>120</dok_nummer>
<dok_datum>1998-06-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Det nya pensionssystemet </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>9466005E-9058-4BAC-B0BB-C27CCF9FEC07</anforande_id>
<anforande_nummer>104</anforande_nummer>
<talare>MARGIT GENNSER (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Låt mig först ta upp Ragnhild Po-
hankas fråga om metallarbetaren som inte arbetar
längre än till 57 års ålder. Där finns en rad fel. Det
råder inget tvivel om att ATP-systemet har inbjudit,
tillsammans med avtalspensionerna, att när företag
har behövt eller varit tvingade att göra av med arbets-
kraft har de lättast vänt sig till 57-58-åringarna och
sagt att de får en försörjning. Det har ofta varit ett
samförstånd mellan arbetsgivare, fack och den an-
ställde som har lett till dessa tidiga pensionsavgångar.
Sedan skärptes reglerna, och det är svårare att göra så
i dag.
Här kommer säkert systemet att innebära en änd-
rad inställning. Det betyder att arbetsgivaren måste
mer fundera på hur arbetet utformas och på kompe-
tensutveckling av arbetskraften. En hel del av dessa
saker har tappats bort under de senaste 20-25 åren.
Här tror jag att pensionssystemet kan leda till en bätt-
re verklighet på arbetsplatserna och att folk får möj-
lighet att jobba längre. Jag tror att de flesta vill det.
</anforandetext>
<intressent_id>0748447264503</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>209816</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09120/#anf104</protokoll_url_www>
</anforande>
