2348800 GL0912 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:12 Onsdagen den 8 oktober 1997/98 12 1997-10-08 00:00:00 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor 2172EC9D-C88D-4047-B486-DCF2E7C468AD 55 TUVE SKÅNBERG (kd) kd Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att yrka bifall till reservation 13. Självfallet står vi krist- demokrater bakom alla våra reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till denna för att vinna tid. Ingenting kan vara viktigare än att man får den vård och omsorg som man behöver när man drabbas av sjukdom eller svaghet. Många är vi som upplevt hur livet på ett ögonblick förändrats, och hur det har lett till andra prioriteringar. Också för den friske är vård och omsorg en väsentlig fråga om trygghet. Trygghet är att veta att det finns hjälp på nära håll om man plötsligt skulle drabbas av en olyckshändelse eller en sjukdom. För närstående är det av avgörande betydelse att det finns god vård och omsorg och att såväl den sjuke som de närstående behandlas med förståelse och respekt. Ett vänligt bemötande kan aldrig överskattas och är för många en förutsättning för ett lyckat behandlingsresultat. För oss kristdemo- krater är vård och omsorg en huvudfråga. Vi har alltid satt vård och omsorg främst, och vi kommer alltid att göra det. Vi vill bygga ett samhälle som i stället för den in- dividuella kampen för tillvaron betonar ett gemensamt arbete och ansvarstagande för människovärdet. Alla människors absoluta lika och unika värde måste alltid vara vägledande inom vården. Inte minst inom det medicinsk-etiska området måste den kristna männi- skosynen vara vägledande för de politiska ställnings- tagandena. Den friska, starka och lyckliga människan som ideal och norm riskerar i själva verket att bli ett hot mot människovärdet. Även den som lever med kronisk sjukdom eller en svår funktionsnedsättning har samma värde, samma rätt till livskvalitet, samma självklara rätt att få allt tänkbart stöd av samhället för att uppnå detta. Nu menar vi kristdemokrater att smärtgränsen är nådd. Det går inte att spara mer inom vården utan att vårdkvaliteten försämras eller att viktiga vårdformer raseras. I det direkta omvårdnadsarbetet finns redan i dag stora brister. Många sjuka känner att vårdpersona- len är stressad, och många sängliggande patienter får vänta länge innan vården kommer. För den sjuke är det påfrestande att vänta på hjälp med t.ex. toalettbe- sök. Att vara sängliggande betyder ofta att man är helt utlämnad till vårdpersonalen. Nyligen fick vi larmrapporter om att människor dör av undernäring på våra sjukhus. Enligt en kart- läggning som Socialstyrelsen har gjort dog minst 57 åldringar på svenska sjuk- och ålderdomshem under 1995. Orsaken var förvisso inte att det saknades mat till patienterna, utan att det saknades tid att hjälpa dem att få i sig maten. Detta är mer än skrämmande, och det är särskilt allvarligt eftersom det gäller en grupp som inte själv har någon möjlighet att hävda sin rätt. Vårdpersonalen gör sitt bästa, men den hinner helt enkelt inte med. De är för få. Många anställda vågar inte protestera. De är rädda om sina jobb. Vi står framöver inför en ännu större utmaning, eftersom antalet äldre ökar dramatiskt. Det kommer att krävas betydligt mer resurser. Senare tids forsk- ning kring åldrandet visar att 90 % av svenskarna i framtiden kommer att dö en långsam död på något ålderdomshem. Det enda som kan göra vården mer human och minimera risken för undernäring och an- nan vanvård är mer personal i vårdande uppgifter. Den socialdemokratiska regeringen har sedan till- trädet 1994 skurit ned kommunernas och därmed i synnerhet vårdens resurser med drygt 20 miljarder. Denna brutala nedskärning har vi kristdemokrater kritiserat kraftfullt. Vi har i vårt budgetalternativ avsatt betydligt mer pengar till vården. Det är därför naturligtvis glädjande att se att socialdemokraterna tagit intryck, insett att det finns ett stort resursbehov och avsatt mer pengar till kommuner och landsting. Vi anser dock att det behövs mer resurser för att sä- kerställa en god vård för alla. Därför satsar vi drygt 1,2 miljarder mer än regeringen på utgiftsområdet Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Ännu viktiga- re är att vi skapar utrymme för kommuner och lands- ting att förbättra vård och omsorg genom de satsning- ar som redovisas i vår finansplan. Jag går vidare till det som är direkt föranlett av våra reservationer till betänkandet. När det gäller kvalitetssäkring anser vi att ett ackrediteringssystem bör införas på nationell eller regional nivå. Ett sådant system innebär att en vårdproducent, privat eller of- fentlig, måste vara kvalitetsgodkänd för att få verka för landstingets pengar. Systemet skulle fungera som en form av konsumentupplysning till patienterna. Arbetet med ett effektivt kvalitetssäkringssystem för hälso- och sjukvården måste enligt vår mening inten- sifieras. Vi kristdemokrater anser också att det bör tillsät- tas lokala och regionala samarbetsorgan för att ut- veckla samarbetsformer som sätter patienten i cent- rum. Ur flera aspekter är det positivt och utvecklande att det finns flera olika huvudmän på den s.k. vård- marknaden. Vi tror att det skapar en bättre vårdkvali- tet och ger incitament för utveckling. Det borde vara en självklarhet att de olika aktörerna visar förmåga att samarbeta kring temat patienten/vårdtagaren i cent- rum. Vi anser vidare att närsjukvården skall prioriteras. De små akutsjukhusen och deras tillgänglighet anser vi bör värnas. Slutligen menar vi att det är mycket tveksamt med uppdelningen i länsdelssjukhus, länssjukhus och regi- onsjukhus och ifrågasätter den uppdelningen. När det gäller patientavgifter konstaterar vi krist- demokrater att det har skett en kostnadsökning för den enskilde såväl för läkarbesök som för mediciner. Det kan vid ett enda sjukdomstillfälle sammanlagt bli mycket höga kostnader. Eftersom många i dag har en bekymmersam ekonomisk situation anser vi kristde- mokrater att det bör införas ett kreditsystem, så att ingen behöver avstå från vård på grund av att man saknar pengar. Vidare till frågan om lobotomi. Man skulle kunna säga att regeringen hittills har tystat ned frågan om ersättning till personer som utsatts för lobotomi under 1940- och 1950-talen. Lobotomi tillämpades som behandlingsmetod in- om psykiatrin för att dämpa ångesttillstånd hos patien- ter. Det går till så att läkaren skär av nervbanor mel- lan pannloben och centrala delar av hjärnan. Resulta- tet är ofta, som vi vet, en personlighetsförändring. Patienten blir känslomässigt avtrubbad. Den senaste tidens debatt om tvångssteriliseringar har tvingat regeringen att agera snabbt i frågan om ersättning. En utredning skall nu behandla frågan om ekonomisk upprättelse för personer som tvångssterili- serats. Nu är frågan om inte människor som med tvång har utsatts för lobotomi också skulle kunna få rätt till ersättning. De är många. Författaren Sven Lindqvist har uppskattat antalet lobotomipatienter till 3 300. Siffran är osäker. Ur ett inspektionsprotokoll från 1948 kan man utläsa att det enbart detta år utför- des 112 lobotomeringar under 10 månader. Enbart vid Sidsjöns sjukhus anges att ca 500 har lobotomerats under 40- och 50-talet. Men Lindqvists uppskattning kan hålla ganska väl. Socialminister Margot Wallström har tidigare gett besked om att lobotomin utfördes med tidigare gäl- lande kunskaper. Hon påpekar att ingen ersättning skall utgå om skadorna inte bevisligen orsakats upp- såtligen eller genom vårdslöshet. Det är också en linje som majoriteten i riksdagens socialutskott har följt. Socialministern har också påpekat att det krävs en ansökan om skadestånd inom tio år från det att den skadegörande handlingen utfördes. Vi kristdemokrater tycker nog att det sättet att re- sonera är ologiskt. Precis som med de tvångssterilise- rade har ju de lobotomerade tvingats till en operation mot sin vilja. De har åtminstone inte förstått vad in- greppet skulle innebära. Även om skadeståndsskyldighet inte föreligger kan regeringen i enskilda fall besluta om ersättning av nåd, när särskilda omständigheter föreligger. Här tror vi kristdemokrater att lobotomifallen skulle passa väl in, eftersom lobotomin faktiskt redan då den infördes kritiserades och ifrågasattes av sin samtid som ett människoovärdigt ingrepp. I Norge är situationen sådan att ungefär 2 500 per- soner har lobotomerats, och 500 är i livet i dag. År 1996 beslutade man att de som efter andra världskri- get hade blivit utsatta för detta ingrepp och fortfaran- de var i livet skulle få en engångsersättning på 100 000 norska kronor. Det är över 400 personer som nu har fått den här ersättningen. Vi kristdemokrater menar att Sverige skall agera på samma sätt. Vi tror att regeringen här bör ta ett initiativ. När det gäller abortförebyggande arbete och fos- terdiagnostik är vi i utskottet överens om att aborter är ett etiskt dilemma. Vi kristdemokrater, tillsammans med miljöpartisterna, anser att förändringar i abortta- len bör kartläggas och analyseras. Vi delar också bedömningen att det är viktigt att studera hur det förebyggande arbetet kan bedrivas när kommuner och landsting tvingas göra neddragningar. Vi anser att riksdagen bör begära förslag av rege- ringen i syfte att minska antalet aborter betydligt mer än vad som har skett. Det förebyggande arbetet måste, enligt vår me- ning, präglas av en djup och bred information av välutbildad personal. Det krävs omfattande sexualun- dervisning, som beaktar alla sidor i denna svåra pro- blematik. Alla problem är inte lösta med att flickor använder p-piller. Det är ytterst angeläget att samhäl- let gör allt för att nedbringa antalet aborter. Att genomgå en abort är alltid förenat med stora problem. För kvinnan är det en medicinsk risk, men det är också en psykisk påfrestning, som senare i livet kan ge svåra men. Vi kristdemokrater menar att mannens roll och hans ansvarstagande måste betonas mer. Vi har fått en eller två generationer av män som sviker. Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen har ett uppdrag att kartlägga och analysera förändringen i aborttal och samband med förebyggande insatser. Vi kristdemokrater efterlyser att detta uppdrag redovisas. Moderaterna har också väckt en motion om abort- förebyggande arbete och fosterdiagnostik där man påpekar att framstegen inom fosterdiagnostiken har skärpt det etiska dilemma som abortlagen försöker hantera. Man menar vidare att på det kulturella områ- det har stora förändringar som påverkar människors ställningstagande skett under den senaste tjugoårspe- rioden. Därför menar moderaterna att utskottet skulle ha tagit ställning för att det behövs en bred uppfölj- ning av abortlagens tillämpning. Vi delar den upp- fattningen. Om det skulle bli votering kommer vi naturligtvis att i första hand stödja vår egen reservation, men om den faller stöder vi moderaternas reservation. 0161597857912 N 2010-01-01 00:00:00 197221 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL0912/#anf55