2348906 GL09118 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:118 Torsdagen den 4 juni 1997/98 118 1998-06-04 00:00:00 Reformerat tandvårdsstöd 23E41EDF-239D-4F06-A5F6-92A7DE1787F3 1 LISELOTTE WÅGÖ (m) m Fru talman! Socialministern! Det är inte första gången som vi träffas och debatterar ett tandvårds- stöd. Det har varit ganska frekvent under 90-talet att föreslå olika förändringar. Jag vill börja med att kommentera något av handläggningen av det senaste förslaget som utskottet har haft att ta ställning till och det underlag för riksdagens ställningstagande som vi nu debatterar. Det här förslaget kom minst sagt sent till utskottet - kvart över tolv, om man uttrycker sig försiktigt. Men det har varit en tendens i hela beredningsarbetet att det har varit väldigt bråttom med att presentera ett reformerat tandvårdsstöd. Från det att enmansutreda- ren lämnade sitt förslag hade man en proposition framme på tre månader. Detta ursprungliga förslag innehöll dock inget högkostnadsskydd, och det blev hårt kritiserat för att denna viktiga del i en subvention till tandvård fattades - inte minst från LO:s sida. Men det anmärkningsvärda är att man, efter denna omfat- tande kritik mot förslaget, inom ramen för dessa tre månader lyckades med konststycket, bravurnumret, att konstruera ett högkostnadsskydd. Än mer an- märkningsvärt är att man lyckades få fram 500 miljo- ner. Jag har i olika omgångar försökt, fru talman, att få tillgång till det kalkylunderlag som ligger till grund för dessa ställningstaganden från regeringens sida. Det har varit omöjligt. Det är naturligtvis fullständigt omöjligt att kon- struera ett tandvårdsstöd med en sådan hantering. Man måste se helheten i ett tandvårdsstöd. Det går inte att först lägga fram ett förslag där man pekar ut vissa grupper som skall omfattas av stödet och sedan efter remissbehandlingen komma med ett påhäng på försäkringen i form av ett högkostnadsskydd. Då blir det precis som det blir, nämligen ett väldigt rörigt förslag. Av alla förslag som har presenterats under 90-talet, och då ryggar jag inte för att även kritisera det förslag som lades fram av den borgerliga rege- ringen, är detta i särklass det rörigaste. Jag beklagar de människor som skall hantera det här. Det kommer inte att bli enkelt att hantera detta egendomliga tand- vårdsstöd. Jag vill därför i första hand, fru talman, yrka av- slag på förslaget. Skälen och bevekelsegrunderna för vårt avslag framgår av reservation 1, som jag skall be att få yrka bifall till. I övrigt har vi utvecklat våra tankar om tandvårdsstödet i ett ganska omfattande särskilt yttrande som är bifogat utskottsbetänkandet. Varför tycker jag nu att det här är ett dåligt förslag? Till att börja med tror jag inte att man i en kärv eko- nomi i första hand skall subventionera friska männi- skor. För mig och för oss moderater är det fullständigt naturligt att ett tandvårdsstöd i första hand måste inriktas på de människor som har ett vårdbehov. Man måste alltså rikta tandvårdsstödet till vårdbehovet och inte till åldersgrupper, som man gör. Man binder orimligt mycket pengar, som jag ser det, i bastandvår- den. Varför det? Och varför binder man pengar till en särskild åldersgrupp utöver barn- och ungdomstand- vården? Denna tycker vi är bra. Vi har bara en syn- punkt på den, nämligen att vi tycker att den skall konkurrensutsättas. Det lyckades man inte med i det här betänkandet heller. Detta måste man alldeles uppenbart lagstifta om när det gäller barn- och ung- domstandvården. Även om riksdagen har uttalat ett önskemål och en rekommendation till landstingen att man skall upphandla barn- och ungdomstandvården är det uppenbart så att man inte alls i landet i dess helhet har följt detta förslag. I det läget finns det ju ingen annan väg att gå för riksdagen än att lagstifta om detta, så att det blir konkurrensneutralitet inom barn- och ungdomstandvården. Barn- och ungdomstandvår- den är inte enda delen som är bekymmersam. Jag återkommer senare i mitt anförande till de snedheter som presenteras i dag. Man binder alltså orimligt mycket resurser från stödet i bastandvården till åldersgruppen 20-29- åringar. Däremot är det ett uselt högkostnadsskydd. För mig är det fullständigt obegripligt varför man inte talar om hur högkostnadsskyddet ser ut. Det är ju faktiskt på det sättet att man får större subvention i bastandvården, som skall omfatta mindre åtgärder, än vad man får när man råkar ut för höga tandvårdskost- nader. Subventionsgraden är ju högre i bastandvården och mindre i högkostnadsskyddet. Ett exempel på detta är att en tandvårdskostnad på 6 000 kronor ger en hundralapp i subvention. Jag vänder mig till socialministern. Tycker soci- alministern att det är ett bra högkostnadsskydd att få en så liten subvention när man faktiskt drabbas av relativt höga tandvårdskostnader? För tandvårdskost- nader ända upp till 10 000 kronor är subventionen försumbar. För mig är 6 000 kronor ganska mycket pengar. Och vi skall inte tala om hur mycket pengar det är för fattigpensionären, som vi brukar säga när vi debatte- rar, som är frisk i övrigt men som inte har hemtjänst och som inte omfattas av de särskilt riktade pengarna som landstingen skall få enligt förslaget. För denna pensionär är 6 000 kronor väldigt mycket den dagen han eller hon drabbas av ett stort tandvårdsbehov. Vi kanske kan återkomma till detta. Jag tycker att det är djupt allvarligt och tror att det blir mycket svårt att hantera gränsdragningen. Jag skall inte sticka under stol med att förslaget har förtjänster. Vi tycker att det är bra att man riktar pengar till människor i särskilt boende. Det är väldigt bra att man i förslaget värnar om de funktionshindra- de. Det är också mycket bra att man värnar om män- niskor som på grund av sjukdom kanske får hela sin tandstatus raserad och därmed stora tandvårdsbehov. Vi tycker också att det är bra att det blir fri etablering och en fri prissättning. Men vi ser ju problemen i förslaget. Den i särklass viktigaste frågan, om man skall se på tandvård i ett litet längre perspektiv, är att det är lika spelregler på marknaden. Det här har man varken från regeringens eller utskottsmajoritetens sida mäktat att ta itu med den här gången heller. Vi fick ju faktiskt, trots att vi hade en mycket, mycket begränsad tid för utskottsbehandlingen, käm- pa ganska friskt från oppositionens sida för att över huvud taget få ett särskilt kapitel om konkurrensfrå- gorna. Vi moderater vill ha en lagstiftning om detta. Det är viktigt framför allt när man väljer att lägga ett förslag om riktade pengar till landstinget. Vi har i sig ingenting emot den potten pengar till landstinget, men det måste finnas regler för hur man skall kunna kon- kurrera. När det finns aktörer på marknaden, både i folk- tandvården och i den privata sektorn, är det väl rim- ligt att de har samma spelregler. I det fallet återkom- mer jag till att det är viktigt att lagstifta om både barn- och ungdomstandvården och de särskilda pengarna, annars kommer vi inte att få någon ordning på det här. Vi kan dra erfarenheter av vad som har hänt med barn- och ungdomstandvården efter det att riksdagen faktiskt uttalade att det var angeläget att skapa möj- ligheter för landstinget att upphandla barn- och ung- domstandvård. Erfarenheterna är inte muntra. Jag befarar - och det beklagar jag, socialministern - att det blir samma utveckling när det gäller den här typen av riktade pengar, nämligen att privattandvården inte får möjlighet att erbjuda sina tjänster i den utsträck- ning som de skulle kunna. Det är inte bra. Det grund- läggande problemet i tandvården i dag är att samma profession spelar på olika planhalvor, och det är otill- fredsställande i allra högsta grad. Vi har haft synpunkter på momsen bl.a. och för- sökt att få ordning på den biten. Visserligen finns det litet välvilliga skrivningar i betänkandet om momsre- dovisning och annat, men naturligtvis måste man ta itu med frågan på allvar. Den har ju också med kon- kurrens att göra. Konkurrensfrågorna är alltså väldigt viktiga. Det är i det närmaste obegripligt att man från både rege- ringens och utskottsmajoritetens sida helst inte vill ta i konkurrensfrågorna. Jag vet inte vad det är för på- tryckningar som har gjort att man ändå har gjort skrivningar i betänkandet, där man åtminstone nämner detta som ett problem. I vissa frågor har man valt att göra tillkännagivanden, vad det nu kan få för effekt. Jag tror inte att det räcker. Jag tror att man måste gå in betydligt seriösare i de här frågorna. Innan vi fått en en lagstiftning på området och in- nan vi över huvud taget har kunnat göra någonting åt folktandvården innebär det stora problem inom landstinget. De har ingen särredovisning mellan barn- och ungdomstandvården och vuxentandvården, sam- tidigt som subventionen till vuxentandvården i för- säkringen successivt har försämrats. Detta är faktiskt regeringens ansvar. Eftersom regeringen genom åren har försämrat stödet till tandvårdsförsäkringen, har andelen subventioner ökat på landstingssidan. Det är få landsting i dag som har särredovisning av kostna- derna. Det här är också en snedvriden konkurrens som är fullständigt oacceptabel. Sedan finns det ett kapitel som är märkligt i för- slaget. Det handlar om abonnemangstandvården. Hur jag än läser och försöker begripa hur man har tänkt att regleringen mellan vårdtagare och vårdgivare skall ske, har jag inte blivit mycket klokare. De här tvek- samheterna hade jag redan under utskottsbehandling- en. Vi begärde att Lagrådet skulle titta närmare på speciellt den här frågan, eftersom vi av erfarenhet vet att Lagrådet har haft många synpunkter ur lagteknisk synvinkel på liknande förslag som har lagts fram tidigare, nämligen om premietandvården. Det fanns väl skäl att misstänka att förslaget om abonnemangs- tandvården, även om det var svårt att begripa, skulle ta en sväng över Lagrådet. Det blev också utskottets beslut. Efter någon vecka fick vi tillbaka Lagrådets yttrande, men vi blev ju inte mycket klokare av det. Lagrådet släpper ju med tvekan igenom förslaget och kräver ingen särskild lagstiftning. Hur abonnemangs- tandvården skall fungera förstår jag inte över huvud taget. Jag kan inte uppfatta att ett sådant här avtal är nå- got annat än ett civilrättsligt avtal, och då måste ju både den som ger vården och den som får vården vara skyddade. Framför allt måste det finnas någon instans att vända sig till för att klaga ifall någonting inträffar. Det kan faktiskt inträffa något både på vårdtagarsidan och på vårdgivarsidan. Jag tror kanske inte att man skall göra så stort vä- sen av detta med abonnemangstandvården. Jag vet heller inte hur pass attraktivt det kan bli för tandlä- karna och för dem som behöver tandvård att träffa ett sådant avtal. Jag skulle vilja reducera det här till något som lik- nar den typ av avtal som redan i dag förekommer, nämligen att om man har ett större behov av tandvård diskuterar man med sin tandläkare och får ett kost- nadsförslag. Det är väl ungefär så, tror jag, man skall se på abonnemangstandvården. Det kommer antagli- gen inte att bli mer än att man får ett kostnadsförslag och antingen accepterar det eller förkastar det och söker något annat. Jag förstår inte heller riktigt vad det här förslaget har i betänkandet att göra när det inte ens finns en lagstiftning i botten. Fru talman! Det här är våra huvudsakliga invänd- ningar mot förslaget. Vi har alltså ett rakt avslagsyr- kande. Som jag sade tidigare ber jag att få yrka bifall till reservation 1 i betänkandet, dvs. avslag på försla- get. 0425391168202 N 2010-01-01 00:00:00 209288 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09118/#anf1