<anforande>
<dok_hangar_id>2348905</dok_hangar_id>
<dok_id>GL09117</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:117 Onsdagen den 3 juni</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>117</dok_nummer>
<dok_datum>1998-06-03 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Miljöbalken m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>214BACC1-E84E-488D-96E3-874B62FEBE93</anforande_id>
<anforande_nummer>20</anforande_nummer>
<talare>INGEMAR JOSEFSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag tycker att Dan Ericssons fråga är
seriös. Det här är ett problem som man alltid har. Hur
långt kan man gå i lagstiftningen och samtidigt behål-
la rättsskyddet?
Jag har faktiskt grunnat mycket på precis samma
fråga. Jag tror inte att vi kommer att få så många
domar till. Jag tror att det som kommer att inträffa är
att de som har att följa lagstiftningen kommer att
anpassa sig. Det måste också vara utgångspunkten för
en lagstiftning, inte att man sätter folk i fängelse, utan
att man sätter upp ramar som innebär att enskilda och
företag vet vad som gäller.
Min erfarenhet från miljöarbetet, där vi har gjort
anmälningar, är att företag och enskilda har anpassat
sig mycket snabbt när man har fått veta var ramen
ligger. Jag tror att när man får den ram som balken
anger klar för sig kommer vi att få en anpassning,
med färre domar som följd. Det är i varje fall min
förhoppning.
</anforandetext>
<intressent_id>0489591175704</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>209097</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09117/#anf20</protokoll_url_www>
</anforande>
