2348905 GL09117 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:117 Onsdagen den 3 juni 1997/98 117 1998-06-03 00:00:00 Riksdagens arbetsformer 0A258890-40E4-46ED-8E0F-2EFFAB815696 197 KENNETH KVIST (v) v Fru talman! Att något bör göras åt riksdagens ar- betsformer visas väl också av närvaron under denna debatt. Den borde egentligen skära genom alla par- tilinjer och den borde angå alla riksdagsledamöter oavsett vilket utskott de sitter i. Den borde kunna ha ett utomordentligt brett deltagande av riksdagsleda- möter eftersom den gäller riksdagens och riksdagsle- damöternas arbetssituation, men också riksdagen som ett organ för demokratisk maktutövning och demo- kratiskt beslutsfattande. Vi kan i dag se angrepp på riksdagen. De kommer från alla möjliga håll. Det är angrepp på politiken och på riksdagens inflytande. Riksdagen framställs t.o.m. i vissa annonser som antingen ett ställe där det sovs eller ett ställe som - i en annons för någon halvkom- munal festival - kallas för en cirkus. Det är egentligen i djupare mening attacker mot demokratin som döljs i de här budskapen, och det har vi anledning att se utomordentligt allvarligt på. Det finns en sorts odlade mytföreställningar där man angriper det politiska och demokratiska besluts- fattandet till förmån för t.ex. marknadsmakt, ex- pertvälde och liknande. Vi har sett tendenser sedan vi kom med i EU att makt förskjuts från riksdagen till regeringen, till tjänstemännen och till makthierarkier på den internationella arenan. Därför är det ganska angeläget att riksdagen, och här tror jag att det finns en utomordentligt bred samfälldhet, försöker värna sin roll och sitt anseende. Riksdagen måste också söka värna sina möjligheter, och ta sig sina rättighe- ter, att vara det organ som skall leva upp till vad som stadgas i regeringsformen: att vara folkets främsta företrädare. Det betyder att riksdagen också i verklig mening skall vara det ledande organet i statsapparaten och samhällsmaskineriet - för demokratins skull. Därför är det inte oviktigt, oavsett vilken tid på dyg- net det här ärendet tas upp, att göra några sådana principiella markeringar och reflexioner i det ärende vi har att behandla i kväll. EU har kommit att förändra riksdagens roll. All lagstiftningsmakt ligger icke längre i riksdagen, utan mycket av beslutsmakt flyttas från riksdag till rege- ringskansli. Lagstiftningsmakt går också över till EU:s institutioner. Detta ställer krav på riksdagens arbete med EU-frågorna. Riksdagen har sökt sig fram mot olika former. Vi har lärt oss efter hand. Formerna har förbättrats. Det är bra att konstitutionsutskottet nu samlat har kunnat se att ytterligare åtgärder måste vidtas efter en beredning som utskottet förklarar sig berett att göra under hösten 1998. Jag hälsar med tillfredsställelse att ett enigt utskott därvidlag vill gå vidare för att se till att försvara riksdagens ställning under EU-arbetet. Man har, som jag sade inledningsvis, i den nylibe- rala agitationen velat förringa värdet av demokratisk debatt. Marknaden eller personer med särskild kom- petens skall sättas i stället. Ett led i detta var när Eko- nomikommissionen, eller Lindbeckkommissionen som den mer populärt kallas, i början av 90-talet ställde kravet att riksdagens möjlighet att påverka den ekonomiska politiken skulle minimeras. Det är därför glädjande att konstitutionsutskottet enhälligt anser inte bara att det skall ske en utvärdering av det bud- getsystem som nu har varit i funktion en tid utan ock- så att denna skall ske med inriktning på att stärka riksdagens inflytande. Jag tycker att det är ett utom- ordentligt glädjande och viktigt poängterande som utskottet har gjort, i full enighet, i detta betänkande. Det gäller att finna en form för budgethantering där riksdagen visar att det är riksdagen som beslutar - faktiskt, inte bara formellt - om statens inkomster och utgifter och om hanteringen av statens pengar. Vi kan också se en del andra drag i utvecklingen att man från olika håll försöker, medvetet eller omed- vetet, att devalvera riksdagens ställning. En del av detta kan vara t.ex. hur regeringen utformar proposi- tioner så att riksdagen fattar vagare principbeslut som sedan regeringen kan fylla med ett faktiskt innehåll. Det kan vara hur regeringen avlämnar propositioner. Tidigare talare har påpekat detta. Jag tänker då t.ex. på den ansamling av propositioner i slutet av en man- datperiod som nu har skett. Vi har i en motion tagit upp ett annat problem, som också återfinns i reservation 5, nämligen att re- geringen lämnar en budgetproposition och att riksda- gen då får en allmän och fri motionstid. Sedan kan dock regeringen under denna allmänna och fria mo- tionstid, där i synnerhet mindre partier anstränger sin arbetskapacitet väldigt mycket för att göra ett bra budgetarbete, komma med ett antal inte bara mindre utan även större propositioner. Detta är egentligen att behandla riksdagen på ett nonchalant sätt. Därför menar vi att regeringen under motionstiden för bud- getpropositionen inte utan särskilda skäl borde tillåtas avlämna andra propositioner till riksdagen. Det finns en del andra saker som pressar på riks- dagen och som är uttryck för samma sak. I en moderat motion påpekades att när riksdagens ledamöter läm- nar interpellationer skall regeringens ledamöter be- svara dessa om det inte finns alldeles särskilda skäl. Jag instämmer i detta. Om riksdagen är folkets främsta företrädare skall det vara riksdagens ledamö- ters oförytterliga rätt att ställa frågor och interpella- tioner till regeringens ledamöter och få dem besvara- de. Mot den bakgrunden har jag lämnat in en motion, fru talman, om att frågestunden i dess nuvarande form bör avskaffas eftersom den inte ger ledamöterna den- na rätt i enlighet med principen i den moderata mo- tion som jag har anslutit mig till. Det är samma prin- cip som jag är ute efter, nämligen att riksdagens le- damöter skall ha rätt att ställa frågor och interpella- tioner och få dem besvarade, så länge frågorna håller sig inom de former och de ämnen som är avsedda för riksdagen att hantera gentemot regeringen. Det ställs också massmediala krav på riksdagen. Massmedierna vill att det skall vara kvickt, det skall vara lätt, det skall gå fort, det skall vara korta talarti- der, gärna en lättfångad dramatik - kanske så att man själv slipper redigera, höll jag på att säga. Detta kan ha sitt värde, men samtidigt måste vi säga att det politiska samtalet kan förlora i analytiskt djup och i skärpa. Därför är det inte alltid eftersträvansvärt att riksdagens ledamöters talartid begränsas och beskärs. Talmanskonferensen har föreslagit att en ledamot som av någon anledning anser sig föranlåten att anmäla sig till talarlistan efter det att ordinarie anmälningstid har utgått, t.ex. därför att han vill föra ett resonemang eller finner anledning att gå upp i polemik mot någon, skall få sin talartid nedskuren från sex till fyra minu- ter. Vi anser att det är ett oriktigt krav och en eftergift för de krafter som vill snuttifiera det allmänna och offentliga samtalet. Jag har här, fru talman, för det är brukligt, framför allt uppehållit mig vid sådana punkter där vi har en särmening. Men jag vill betona att utskottets gemen- samma samtal kring detta betänkande, om än i slutet av en ganska arbetstyngd vår, har varit utomordentligt konstruktiva. Trots att det finns ett antal reservationer har vi i många frågor haft en enig vilja att markera och förstärka riksdagens roll. Det är utomordentligt glädjande att den insikten finns över partigränserna. Med detta, fru talman, vill jag, trots att man egentligen bara bör yrka på ett fåtal reservationer, ändå yrka bifall till reservationerna 5, 9, 10 och 11. För säkerhets skull vill jag säga att under reservation 9 återfinns av en anledning som kanske är ett misstag inte mitt namn. Det borde ha stått under denna reser- vation också. Därmed tackar jag för ordet. 0544752215503 N 2010-01-01 00:00:00 209274 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09117/#anf197