2348905 GL09117 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:117 Onsdagen den 3 juni 1997/98 117 1998-06-03 00:00:00 Vissa nedrustningsfrågor CA5F27EB-2583-4C41-A354-BC704CF3C9A2 152 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp) mp Herr talman! För ett och ett halvt år sedan var jag en av de riksdagsledamöter som under ett par veckor var gästdelegater i FN. En morgon när jag var på väg till FN-skrapan var området och de närmaste kvarte- ren avspärrade, och ett högt podium med en scen och en talarstol hade uppförts nära den gatukorsning jag skulle ta mig över. Folk strömmade till från alla håll, och jag kom ingenvart. Mina grannar i folkhopen förstod att jag var utlänning och tog reda på att jag var svensk. Helt plötsligt började alla hjälpa mig fram genom folkmassan ut ur den, trodde jag, men det visade sig att man hjälpte mig fram till scenen efter- som man utgick från att det var dit jag ville för kunna se och höra bättre. På så vis fick jag alltså höra Louis Farakhan, ledaren för NOI, Nation of Islam Organi- sation, tala med anledning av the World Atonement, försoningsdagen. Han talade två och en halv timme i sträck. Vad som drev fram dånande applåder från åhörarna var hans angrepp på de vapenexporterande länderna. Han talade om de regeringar som köper och säljer vapen och investerar i dödande. Så började han räkna upp länderna i fråga. Jag väntade på att få höra Sverige nämnas. Men han framhöll ett par länder och avslutade med "t.ex.". Han kunde mycket väl ha nämnt Sverige. Jag är glad att han inte gjorde det. I regeringens skrivelse ser man statistik över vår export till Indien och Pakistan. Båda länderna impor- terar svenska vapen. Vi bidrar alltså till deras upp- rustning. Kapprustning kallar Japans försvarsministe- rium det som nu är uppenbart, dvs. att först Indien och sedan Pakistan har gjort kärnvapentester och sedan sprängningar. CTBT-avtalet om stopp på kärn- vapenprov antogs av FN:s generalförsamling i sep- tember 1996, och tre länder röstade mot: Libyen, Bhutan och Indien. När det här betänkandet om nedrustning justerades hade Pakistan ännu inte gjort sina sprängningar. Värl- den hoppades fortfarande att Pakistan skulle vara starkt nog att inte svara på den indiska provokationen. Men nu är sprängningarna ett faktum, och den säker- hetspolitiska situationen i Asien är på väg att föränd- ras. I Indien såväl som i Pakistan är de sociala klyf- torna stora. De rika är ofta otroligt rika och de fattiga otroligt fattiga. Stora ekonomiska resurser har lagts på kärnvapenutveckling, pengar som väl behövs i kam- pen mot fattigdomen, till vård och omsorg, utbildning och miljöåtgärder. Krig kostar alltid otroligt mycket pengar - före, dvs. upprustning och förberedelse till krig, själva kriget och sedan allt det som slagits i spillror och som skall byggas upp igen. Jag hade en fråga som påminner litet om vad Eva Zetterberg var inne på. Jag vet inte riktigt vem jag skall ställa den till, men jag skall ställa den i alla fall. Sverige krävde ett vapenembargo mot både Pakistan och Indien vid EU:s utrikesministermöte i slutet av maj. Betyder det att svenska krigsmaterielleveranser till Indien och Pakistan stoppas, dvs. att även redan beställda varors leverans stoppas? Pakistan har t.ex. gjort upp med Bofors om en affär på 20 miljoner kronor som avsåg en luftvärnsrobot. Är t.ex. den leveransen stoppad? Sverige levererar också civil utrustning till en fabrik i Pakistan som byggdes 1974 och som också är en stor tillverkare av krigsmateriel. Det är väl inte så att vi stoppar biståndet till Indien men stoppar inte de beställda vapenleveranserna? Miljöpartiet har vid ett flertal tillfällen här i riks- dagen krävt en avveckling av den svenska vapenex- porten. Vi menar att den står i motsättning till Sveri- ges nedrustningssträvan och fredsarbete. Den nuva- rande situationen i Asien med betydligt fler länder berörda än bara Indien och Pakistan visar det tydligt. Svenska vapenleveranser kan också lätt komma på avvägar. Vi vet att ett granatgevär som licenstillver- kats i Singapore t.ex. hamnat i Burma. Sveriges regering är angelägen om att marknads- föra svenska vapen och jaktplan. Vi har haft rubriker i tidningar där man kallat vår statsminister för handels- resande i flygplan. För ett tag sedan diskuterade jag med en ung ad- vokat från Zambia om hur en vision för fred i Afrika och tredje världen skulle se ut om man försökte göra den genomförbar i varje fall på sikt. Han menade att det inte var lönt att ha visioner i ett land där man kunde köpa handeldvapen bakom disken i vilken livsmedelsaffär som helst. Så länge det är möjligt och ingen reagerar, menade han, finns det inget realistiskt hopp för freden. Natos utvidgning - är det inte också där fråga om upprustning? Nya medlemsstater får ökade försvarsutgifter eftersom medlemskapet kräver en viss militär grundstandard och fordrar investering- ar i militär teknik och utrustning. En lönande affär för vapentillverkare och exportörer, har det stått i pres- sen. Konkurrensen mellan USA:s leverantörer och de europeiska lär ha varit hård. Rysk vapenförsäljning ökar. Ryska vapen är billi- ga i förhållande till andra länders. Ukraina konkurre- rar med Ryssland. Man har sålt stridsvagnar till Pakis- tan och pansarfordon till Indonesien, två länder där den säkerhetspolitiska situationen är speciellt känslig i dag. Det har vi redan talat om. Men det är en fråga om ekonomisk vinning kontra det slitna ordet moral. Även en restriktiv vapenpolitik, som man ju i Sverige anser att man kan ha och har med gott samvete, menar vi i Miljöpartiet är tvivelaktigt. Man kan aldrig veta när moralen ändrar sig i det land dit man skickar sina vapen. På vilket sätt och hur snabbt drar man sig ur ett avtal som tecknats? Vi vet också att pakistanska trupper finns i Afghanistan på talibanernas sida och att såväl indiska som pakistanska väpnade styrkor är i aktion i Kashmir. Kan någon över huvud taget försva- ra vår vapenexport till Indien och Pakistan längre? Många av de länder som sysslar med militär upp- rustning borde i stället syssla med social upprustning, menar vi i Miljöpartiet. Vi tycker också att samtidigt som vi förser andra länder med vapen för att de skall kunna rusta upp sin krigsmakt rustar vi ned vår egen trovärdighet som fredsarbetare. I en motion från Miljöpartiet yrkas att det klart bör framgå att en mina som exploderar genom en persons närvaro och agerande är att betrakta som en antiper- sonell mina, även om den egentligen är konstruerad för att fungera på annat sätt. Miljöpartiet har från början stött den s.k. Otta- waprocessen och anser att det var och är en stor fram- gång att det i dag finns en konvention mot antiperso- nella minor. Vi betraktar det som ett avgörande och viktigt första steg i kampen mot alla slags minor. Jag skall yrka bifall till yrkandena 2 och 3 i vår motion om krigsmaterielexport. Det finns ett särskilt yttrande som handlar om provsprängningarna vid Mururoa i franska Polynesien. Indien har sprängt i Rajastan i nordvästra Indien. Invånarna i området fick ett par minuter på sig, berät- tar ögonvittnen, att samla ihop sina prylar och evaku- eras. De evakuerades 20 kilometer bort från den plats där sprängningen försiggick. Jag undrar vem som undersöker om det var tillräckligt. De mänskliga rät- tigheterna handlar om hälsa. Vem är ansvarig för att den del av befolkningen som fick flytta fortfarande är frisk och opåverkad av testerna? Finns det någon enhet inom FN som kan ta itu med detta utan att hind- ras av att detta eventuellt betraktas som en intern angelägenhet? Kan Sverige göra något och i så fall i vilket forum? Jag har varit i riksdagen i litet mer än tre år. Jag är tydligen den sista här som skall be att få tacka för den här tiden. Jag kom in alldeles oväntat. Jag hade inte inte väntat mig att någonsin få stå i den här talarsto- len. Det har varit väldigt spännande, intressant och framför allt helt annorlunda än vad jag kunde tänka mig när jag som vanlig kommunpolitiker kom hit till riksdagen. Tack, allesammans! 0366609643504 N 2010-01-01 00:00:00 209229 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09117/#anf152