2348905 GL09117 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:117 Onsdagen den 3 juni 1997/98 117 1998-06-03 00:00:00 Demokrati och mänskliga rättigheter i Sve- riges utvecklingssamarbete och mänskliga rättig- F0FE3326-181B-4689-9316-E1F747FE7B67 144 MARIANNE ANDERSSON (c) c Herr talman! Även om kammaren nu är ganska tom vill jag sälla mig till alla andra som har uttalat ett tack till dem som slutar i utrikesutskottet för gott samarbete. Det gäller Helena Nilsson, som jag också har tillfälle att avtacka i särskild ordning eftersom hon är min partikamrat, och Inger Koch, som jag har haft ett fantastiskt bra samarbete med. Vi har mötts när det gäller mänskliga rättigheter på många olika sätt i riksdagsarbetet, på resor och annat, och jag vill verk- ligen tacka henne för gott samarbete. Jag har själv bara varit suppleant i utrikesutskottet under den senas- te perioden men ändå arbetat en hel del med mänskli- ga rättigheter. Nu kommer Inger Koch in. Det var ju trevligt. Då kan hon höra att jag tackar henne för gott samarbete. Jag går sedan över till mitt inlägg. Helena Nilsson har tagit upp de mänskliga rättigheterna mera i stort och mera övergripande, men jag tänker ändå ta upp några frågor här. Den första gäller Östtimor. Det är en gammal frå- ga som har debatterats väldigt mycket här i kamma- ren. Det är svårt att nu säga exakt vilken betydelse den nuvarande utvecklingen i Indonesien har för möj- ligheterna att få en lösning på denna konflikt, en lös- ning som också kan accepteras av östtimoreserna. Jag hoppas och tror att möjligheterna ändå ökar i det här läget. Sedan vet jag att man har ekonomiska och and- ra problem och att det är mycket som återstår. Just i det läget tycker jag också att det är väldigt angeläget att Sverige agerar i FN och på alla sätt som är möjliga för oss för att få till stånd en lösning, både i den de- mokratiseringsprocess som uppenbarligen är på gång i Indonesien och också i frågan om Östtimor. Det är viktigt att vi när det händer någonting stort inte glömmer det som är något mindre men ändå väldigt angeläget. Jag vill verkligen understryka vikten av att vi tar upp de här frågorna internationellt från svensk sida. Sedan tänkte jag säga någonting om Kosova. Det är också en fråga som vi har diskuterat många gånger här i kammaren. Det är ju så: Vissa länder återkom- mer mycket. Och konflikten fortsätter. Övergreppen fortsätter. Folket flyr till Albanien, som vi har kunnat se på TV de sista dagarna. Vi får ständiga rapporter om dödandet - trots samtal, trots att Rugova har träf- fat såväl Milosevic som Bill Clinton. Det händer en del positivt - det finns sådana signaler - men det är också mycket som är negativt. Det är bra att USA nu har sagt sig vilja prioritera Kosovafrågans lösning och inte låta konflikten gå så långt som den gjorde i Bosnien. Det är positivt. Sam- tidigt är det ett misslyckande för Europa att vår maktlöshet är så uppenbar, att vi inte kan göra någon- ting och att diktatorn struntar i vad grannarna säger. Vad man än uttalar, vädjar om och hotar med kan man egentligen inte sätta kraft bakom orden. Det är ett tillkortakommande, och det är inte acceptabelt. Vi måste få någon sorts förändring till stånd så att vi kan komma åt just den här typen av konflikter. Det gäller FN-systemet såväl som Europa. Detta får dock inte medföra att Sverige förtröttas i ansträngningarna att få till stånd en lösning på Koso- vakonflikten. Det är viktigt att vi hela tiden arbetar väldigt aktivt med detta. Människorna i Kosova lider, och de övergrepp som sker där är fullständigt oaccep- tabla. Sedan tänkte jag kort säga någonting om Turkiet. Det återkommer också i alla MR-debatter här i kam- maren. Även om regeringarna där, oavsett vem som sitter vid makten, erkänner bristen på mänskliga rät- tigheter sträcker sig inte detta erkännande till sydöstra Turkiet och Kurdistan, utan det handlar om litet andra saker. Så har i alla fall jag uppfattat det. Men det finns ändå fler och fler enskilda männi- skor och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. För inte så länge sedan hörde jag att nä- ringslivet nu börjar inse att det faktiskt är olönsamt att förtrycka människor på det sätt som man gör i Turki- et. Det är väldigt bra att förståelsen att så här kan man faktiskt inte ha det uppträder på väldigt många nivåer i samhället. Det är också viktigt att vi tydliggör att något medlemskap i EU kan det inte bli fråga om, och då handlar det om mänskliga rättigheter och inte om huruvida de är européer eller muslimer eller någon- ting sådant. I Turkiet vill man gärna göra gällande att det är detta som är hindret, men det är det faktiskt inte. Det gäller mänskliga rättigheter: att människor får tala sitt språk, arbeta, gå i skolan osv. Ett exempel på en verkligt modig organisation är Läkarsällskapet. När vi var på besök där nere i januari såg vi att dess medlemmar ställer upp väldigt starkt för mänskliga rättigheter. En annan är naturligtvis den turkiska MR-organisationen Human Rights Associa- tion, vars ordförande Akin Birdal nyligen utsattes för ett allvarligt attentat. Det är alltså ingalunda ofarligt att arbeta med mänskliga rättigheter i Turkiet. Det här är viktigt, och jag vet efter ett frågesvar att regeringen också har uttalat fördömande över detta attentat. En tredje organisation är Stiftelsen för mänskliga rättig- heter i Turkiet, som arbetar med rehabilitering av tortyrskadade. Man har fyra centrum och kommer om drygt en vecka att öppna ett femte i Diyarbakir, där det kanske behövs mest av alla ställen. Det har dock hittills varit ganska omöjligt att arbeta där, eftersom man har blivit utsatt för sådana trakasserier från myndigheternas sida. Vi behandlar ju nu bl.a. mänskliga rättigheter i biståndet, och jag vill därför understryka vikten av att Sverige i fortsättningen med ekonomiska medel stö- der arbetet för mänskliga rättigheter i Turkiet. Det behövs en beredskap och en långsiktig strategi för att vi skall kunna fortsätta med detta, så att man vet att man har stöd från Sverige. Vi har gjort en bra insats, och jag hoppas att vi kan göra det också i fortsätt- ningen. Till slut, herr talman, vill jag bara säga några ord om Polisario, som firar 25-årsjubileum just här i kväll i Sverige. Jag, Eva Zetterberg och en kvinna till från Sverige besökte nyligen deras jubileum nere i flyk- tinglägren i Västsahara. Här är det så att en lösning äntligen verkar vara på gång. Det finns många hinder kvar, men vi hoppas ändå att det skall kunna lösas. Det är ju genom Kofi Annan och James Baker och deras arbete som den här processen har kommit i gång på ett seriöst och bra sätt. Det kunde vi också konsta- tera när vi tittade på hur man identifierade människor inför folkomröstningsprocessen osv. Det var intres- sant att bevista det här jubileet. Vad vi kan säga är väl att vi från svensk sida måste fortsätta att stödja det västsahariska folket i dess kamp - först för att få en självständighet, och i nästa steg för att kunna bygga upp ett demokratiskt land. Där måste det också till stöd och hjälp. Man arbetar naturligtvis själv för detta - man redovisade också vilka program man hade osv. - men man behö- ver fortsatt stöd. Det är positivt att frågan om min- röjningen nu har kunnat få sin lösning - det vill jag också säga. Men vi måste från svensk sida fortsätta att stödja Polisario. Det ser jag som en självklarhet, och det är viktigt. Jag vill också anmäla att jag avser att rösta för re- servation nr 7 om Colombia, reservation nr 9 om internationella förhandlingar om Tibet och reservation nr 6 om MAI-förhandlingarna om det blir votering i dag om de reservationerna. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan. 0754692641206 N 2010-01-01 00:00:00 209221 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09117/#anf144