<anforande>
<dok_hangar_id>2348905</dok_hangar_id>
<dok_id>GL09117</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:117 Onsdagen den 3 juni</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>117</dok_nummer>
<dok_datum>1998-06-03 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Demokrati och mänskliga rättigheter i Sve- riges utvecklingssamarbete och mänskliga rättig-</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>84B62856-7FA7-4395-9409-DB19344F050A</anforande_id>
<anforande_nummer>120</anforande_nummer>
<talare>TONE TINGSGÅRD (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag tror säkert att man kan diskutera
länge om vad som är tyngdpunkten, vad som är till-
lägg, vad som är mål och vad som är delmål. I slutet
av den skrivelse som ligger till grund för just betän-
kandet UU17 uppehåller sig regeringen ganska
mycket vid vad man tycker är bekymmersamt i dag
när det gäller just internationella konventioner och
arbetet med dem. Det kanske framför allt är där man
kan sätta ned foten när det gäller hur man ser på nyhe-
ter, om jag får sammanfatta det så slarvigt. Det är just
detta, som både Bodil Francke Ohlsson och jag har
varit inne på, att länder inte ansluter sig, att de reser-
verar sig, att det finns för litet resurser, att man inte
efterlever det som redan finns. Regeringen - som jag
håller ett kort på - är väldigt bestämd i sin ambition
här, nämligen att innan man har fått de existerande
konventionerna, deklarationerna och organen att fun-
gera väl är det inte läge att föra in nya saker. Den
uppfattningen delar jag.
</anforandetext>
<intressent_id>0996403729104</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>209197</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09117/#anf120</protokoll_url_www>
</anforande>
