2348905 GL09117 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:117 Onsdagen den 3 juni 1997/98 117 1998-06-03 00:00:00 Demokrati och mänskliga rättigheter i Sve- riges utvecklingssamarbete och mänskliga rättig- 11124CB2-649D-4D23-A6AD-3023D17E4A3E 111 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp) mp Herr talman! Regeringens skrivelse handlar om strategi och metoder för hur Sverige arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter i utvecklings- samarbetet. Det mesta som sägs har diskuterats många gånger i andra debatter - debatten om FN, om Afri- kapolitiken, om Öst- och Centraleuropa osv. Därför finns det också få reservationer till det här betänkandet. Jag har tagit den här skrivelsen som en programförklaring, där man går igenom vilka sakom- råden man tänker prioritera i fortsättningen. De här två betänkandena om mänskliga rättigheter sammanfaller innehållsmässigt och politiskt på viktiga punkter och verksamhetsområden. I regeringens skrivelse fastslås utvecklingssamar- betet som en del av Sveriges utrikespolitik: "Därav följer att ett mycket nära samarbete mellan utrikespolitik och biståndspolitik är en förutsättning för ett framgångsrikt och effektivt demokratibistånd - - -. Mänskliga rättigheter har inom svensk utrikes- politik framför allt behandlats utifrån ett rättsligt perspektiv. En ökad samverkan mellan utvecklings- samarbetet och det traditionella folkrättsliga arbetet bör nu komma till stånd. Det öppnar nya möjligheter att kombinera diplomatin med biståndet för att få större slagkraft. - - - Det är väsentligt att komma ihåg att utvecklingssamarbetet för demokrati och mänskliga rättigheter är ett bistånd som i grunden handlar om att påverka värderingar." Denna samverkan är säkert inte helt ny. Den låter väldigt bra, men här finns en risk. Vi får aldrig glöm- ma att biståndet är en fråga om solidaritet med männi- skor som har en svår och ofta utsatt situation. Ut- vecklingssamarbetet skall också enligt min mening först och främst ha den utgångspunkten: solidaritet. I detta betänkande tas bara upp ett yrkande från en miljöpartimotion. Detta gäller att reservationerna i FN-konventionerna inte får motverka vad som sägs i konventionen. Ett land kan alltså ansluta sig till en konvention men reservera sig mot en del av innehål- let. Det finns reservationer som t.ex. gäller barns och kvinnors rättigheter, vilket är ganska upprörande då just kvinnor och barn i en del länder hör till de mest utsatta grupperna. Socialt kan en kvinna vara helt beroende av mannen, och hon kan diskrimineras av lagen på olika sätt. Barn utnyttjas också i vissa sam- hällen på ett sätt som bryter mot respekten för mänsk- liga rättigheter. De kan vara barnarbetare i fabriker, där de arbetar under slaveriliknande förhållanden. De finns inom prostitution. Det finns arméer med barn- soldater. Listan är lång. Allt detta försöker man på olika sätt genom internationella insatser få slut på. Sociala insatser är viktiga, men minst lika viktigt på sikt är utbildning - allas rätt att få gå i skolan. Alltfler fattiga barn tvingas till arbete i stället för att få undervisning och utbildning. Vi vet att det politiska systemet kan hindra detta. Jag har nu tagit upp och beskrivit vad jag anser är speciellt svårt i fråga om utsatthet. Men jag menar att detta bör kombineras till en fråga om man över huvud taget skall tillåta reservationer till FN-konventionerna när det gäller just mänskliga rättigheter. Demokratin behöver starka institutioner för att kunna fungera. Bistånd bör utformas som stöd till institutioner så att t.ex. allmänna val kan hållas. Det behövs ett rättsväsende så att de som begår brott kan ställas till svars. Det behövs också en kamp mot kor- ruptionen, som har störst möjlighet att breda ut sig och behålla sin styrka i ett fattigt land där de sociala klyftorna är stora. Skrivelsen tar också upp svårigheterna när paral- lella maktstrukturer konkurrerar med ett demokratiskt styrelseskick. Det kan gälla militärer som dominerar en stat. Det kan gälla det religiösa etablissemanget. Det kan också gälla en familj med stora släktförbin- delser. Indonesien är ett exempel på det, där den le- dande familjen äger en förmögenhet som enligt vad pressen säger motsvarar 300 miljarder svenska kro- nor, vilket är ungefär den summa som Indonesien nu behöver för att klara sina statsfinanser. I länder av det här slaget är utbildning i demokrati och mänskliga rättigheter svårt att genomföra. Men allt stöd som kan ges till landets egna organisationer och andra organisationer med denna målsättning bör naturligtvis prioriteras. Vad som är viktigt när det speciellt gäller FN:s olika avtal med länder utanför EU, vilket Miljöpartiet har påpekat, är att vi måste ha samma definition och samma ordval när vi framhåller mänskliga rättigheter som en grund eller en förutsättning för samarbete. Att acceptera att demokratibegreppet tolkas olika i olika länder är fel. Det får inte bli ett slags relativisering av begreppen demokrati och mänskliga rättigheter. Det gynnar endast de diktaturer som i demokratins namn då kan legitimera både att man har ett demokratiun- derskott i sina länder och att man nonchalerar respek- ten för de mänskliga rättigheterna och ändå på något sätt lyckas inbilla sina egna invånare att de lever i en demokrati. Till sist vill jag säga att jag är glad att Sverige har varit ett av de länder som har arbetat mycket aktivt just mot reservationerna till FN-konventionerna. Jag yrkar bifall, vilket flera andra också har gjort, till reservation 1, som handlar om en årlig rapport om MR och demokrati i Sveriges biståndsländer. Jag går nu över till betänkande UU17, som hand- lar om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. I inledningen gör utrikesutskottet en kort beskrivning av de två konventioner om mänskliga rättigheter som antogs av FN 1966, den ena om de medborgerliga och politiska rättigheterna och den andra om de ekono- miska, sociala och kulturella rättigheterna. Man kan leta länge utan att här hitta ordet miljö. Orsaken till att miljön inte nämns är enkel. Kon- ventionen godkändes och antogs av FN 1966. Det är 32 år sedan. Då hade vi inte de kunskaper och de bittra erfarenheter av miljöföroreningarna och natur- resursskövlandet som vi har i dag. Katastrofen i Aralsjön var ännu i sin linda, även om man räknar med att minskningen av sjöns vatten började just för 30 år sedan. Skogsavverkningarna och skövlandet av Amazonas regnskogar hade ännu inte tagit fart. De började också på 60-talet. De internationella företa- gen höll fortfarande på att leta efter utvecklingsländer med svag lagstiftning, där man inte hade skyddande avverkningsförbud, exportförbud för råvaror, subven- tioner till skogsindustrin, hindrande lagar och skatte- regler. I Indonesien, som har nämnts här flera gånger, startade exploateringen av skogsområdena 1967, då regeringen förklarade att staten hade ensamrätt till landets skogar. Man kan gå igenom den ena naturtillgången efter den andra och se att just i början av 1970-talet börja- de förstörelsen av vår miljö på allvar, så att återväxten av det förbrukade inte hinner i kapp utnyttjandet. Det hände samma sak med luft, med jordar, med marker och med fisket. Längst bak i utrikesutskottets betänkande finns en lista över MR-konventionerna och vilka länder som har ratificerat dem. Flera konventioner, som var mindre till omfång och bredd, föregick de båda från 1966 och handlade om mänskliga rättigheter i någon form, t.ex. den om rasdiskriminering från 1965, folk- mord 1965 och politiska rättigheter för kvinnor 1952. Andra konventioner kom efter de båda huvudkonven- tionerna och var mer en utvidgning eller ett tillägg, t.ex. barnkonventionen och konventionen mot dis- kriminering av kvinnor. Att lägga till god miljö som en mänsklig rättighet som en konvention är alltså fullt logiskt, följdriktigt och möjligt. Utskottet talar i sitt avslagsyrkande till motionen om begreppet god miljö. Man säger så här: "Utskottet anser att det är av vikt att begreppet mänskliga rättig- heter inte görs otydligt. Det går inte i dag att förutse hur ett internationellt kodifieringsarbete rörande mänskliga 'miljö'-rättigheter skulle utvecklas och hur ett sådant arbete skulle påverka det arbete som redan bedrivs för att få stater att efterleva nu allmänt erkän- da mänskliga rättigheter. Utskottet finner därför i dagens läge inte skäl att i internationella sammanhang aktualisera denna fråga." Vi har i Miljöpartiet en vision om en överlev- nadsmiljö för kommande generationer: en god miljö där förstörelsetakten inte är högre än regenereringen, dvs. återflödet eller återskapandet, och där nyttan av en miljökonvention väger tyngre än eventuella svårig- heter att formulera en sådan konvention. Jag förnekar inte på något sätt att svårigheter finns, men de är inte oöverkomliga. Miljöpartiets nästa reservation gäller en interna- tionell miljödomstol. Utskottet hänvisar till domstolen i Haag och till den särskilda kammare som finns för miljömål och menar att den är fullt tillräcklig. Utskot- tet bortser då från det faktum att motionen gäller en domstol där också organisationer har talerätt. Så är det inte i den särskilda kammaren. Men i Sverige har organisationer nu talerätt enligt vår nya miljöbalk. Därför bör Sverige följdriktigt kräva detsamma, menar vi, vad gäller den internatio- nella domstolens särskilda kammare. En internationell domstol där organisationer också har talerätt eller en konvention om att god miljö är en mänsklig rättighet skulle ytterligare förstärka det nödvändiga internationella miljöarbetet och framför allt miljöansvaret. Det fanns inte samma behov när konventionerna kom till för 32 år sedan. Men vår värld har förändrats och den förändras i snabbare takt nu än den någonsin gjort. Också sociala och politiska värderingar förändras. I går fanns i TV ett reportage från Senegal som handlade om att kvinnorna själva lyckades sätta stopp för könsstympningen i en hel rad byar. Det intressanta var hur alltsammans egentligen började. Det började genom ett utbildningsprojekt för kvinnor som handla- de om någonting helt annat. Jag tror att det var ett hälsoprojekt. Det här visar tydligt vad många svenska partier som sysslat med regeringens demokratiprojekt via de politiska partierna redan har lärt sig, att ett bra utvecklingsprojekt om t.ex. jämställdhet, fler kvinnor i politiken, hanteringen av miljöproblem, allt kan bli ett indirekt starkt avgörande stöd för praktiskt ageran- de för demokrati och mänskliga rättigheter. Lokala och globala miljöfrågor har blivit starka politiska argument som i bästa fall påverkar den eko- nomiska utvecklingen i miljövänlig riktning. Vi måste komma ihåg att vi inte planerar för dagens samhälle. Våra beslut ger utslag i sin helhet först om kanske 50 år. Hur ser världen ut då? Ständigt görs det prognoser om tillståndet i världen i vår framtid, hur det kommer att se ut i nästa generation. Men kan vi egentligen föreställa oss det? Knappast. En mängd oberäkneliga förändringar blandas hela tiden med gammalt och nytt som vi inte heller haft en aning om. Det fattas ständigt en rad kollektiva beslut lokalt, nationellt, globalt som gäller vår överlevnadsmiljö. De flesta tar tyvärr för lätt på hoten om människans framtid. Problem undanröjer man med en liten juste- ring här och en liten justering där. För övrigt är man säker på att de tekniska uppfinningar som man är så optimistiskt övertygad om skall komma fixar det mesta. Eller också får man ändra det politiska syste- met, vilket inte är gjort i en handvändning. Vi behöver långsiktigt planerande. Sätter vi de mänskliga rättigheterna i centrum kan vi känna oss säkra på att vi i dag klarar att skapa en bra framtid för kommande generationer. Men vi i Miljöpartiet menar att de mänskliga rättigheterna måste omfatta också kravet på en god miljö. Jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 5 till UU17. 0366609643504 N 2010-01-01 00:00:00 209188 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09117/#anf111