2348904 GL09116 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:116 Tisdagen den 2 juni 1997/98 116 1998-06-02 00:00:00 Transportpolitik för en hållbar utveck- ling F3E32FF4-697E-4348-A7D2-1F18AE8F9B0B 4 HANNA ZETTERBERG (v) v Fru talman! Inte heller jag kommer att kommente- ra allt det som står i betänkandet eller redogöra för alla de ställningstaganden som Vänsterpartiet har gjort. Jag tänkte däremot börja med att yrka bifall till några reservationer. Jag yrkar bifall till reservationer- na nr 3, nr 36, nr 43 och nr 51. Därefter tänkte jag läsa ett litet stycke ur betän- kandet: Utskottet vill med anledning av yrkandet erinra om att riksdagen genom sitt inriktningsbeslut våren 1997 har fastställt hur de för nationell planering avsatta resurserna skall fördelas på åtgärder inom väg- respektive järnvägssektorn. Ett bifall till det nu behandlade motionsyrkandet skulle innebära inte bara en kraftig omfördelning av resurserna på bekostnad av en angelägen upprustning av vägnätet utan också en allvarlig störning i den tidskrävande och komplexa planeringsprocess som fastställdes genom riksdagens inriktningsbeslut våren 1997 och som därefter full- följts genom bl.a. Banverkets och Vägverkets plane- ringsarbete inom respektive sektorer. Jag har en fråga. När vi här i kammaren debattera- de regeringens proposition om infrastrukturinriktning för framtida transporter tog jag upp frågan om hur bakvänd den trafikpolitiska debatten har blivit när vi gör saker i fel ordning. Jag står i dag fast vid att det hade varit bättre att fatta beslut om de övergripande politiska målen för transporter och infrastruktur innan man gav sig in på att fördela pengarna. Detta var utskottets svar på en motion som säker- ligen uppkommit utifrån den diskussion som vi nu har om de övergripande politiska målen. Motionen vill förändra fördelningen av pengar till olika projekt och besvaras med det stycke som jag nyss läste upp, näm- ligen att det är omöjligt därför att processen redan är i gång. Fru talman, kammarens ledamöter och regeringens representant! När har vi en möjlighet att börja för- verkliga dessa vackra mål som målas upp i betänkan- det? Det är väl ganska uppenbart inte bara för mig att man för att följa riktlinjerna för den hållbara utveck- lingen också måste förändra verkligheten. När skall vi börja göra det? Vi gjorde det inte för några veckor sedan, enligt min mening, när vi fattade ett beslut om bifall till Södra länken. När har vi en chans att påverka framtiden, när Vägverket och andra ligger så långt fram i planering- en att våra krav på förändringar kan bemötas väldigt enkelt med att de säger att det är omöjligt att fatta andra beslut eftersom upphandlingen redan har skett? När skall vi förändra inriktningen och byta spår? När skall vi sluta att bara tala med vackra ord och i teorin, men låta verkligheten se helt annorlunda ut? Vänsterpartiet har till betänkandet fogat ett antal reservationer - inte i huvudsak därför att vi inte är eniga om det som betänkandet egentligen behandlar, nämligen målen, utan därför att vi är oeniga om hur vi tänker oss att vi skall klara av att uppfylla målens intentioner. Det förvånar mig att propositionen saknar mycket av de konkreta förslag som borde följa med en diskussion om målen. Det är faktiskt centralt att veta om de konkreta åtgärder som föreslås verkligen kommer att leda till måluppfyllelsen. Det kan också påverka hur man vill att målen skall se ut. Det kan ju vara precis så som Lennart Fremling säger, dvs. att det är valår i år och att regeringen där- för har svårt att lägga fram konkreta förslag. Jag har några kommentarer som gäller delmålen. Kommunikationskommittén presenterade efter rege- ringens direktiv fem olika inriktningar grundade på uppfyllande i olika delar av trafikmålen uppsatta 1988. Vi känner igen de olika alternativen: grundal- ternativet, miljöalternativet, trafiksäkerhetsalternati- vet, regional balansalternativet och näringslivsalter- nativet. Regeringen har i propositionen valt att ange huvudinriktningarna för delmålen utifrån utredningen. Målen skall uppnås etappvis. När direktiven gavs till Kommunikationskommit- tén ansågs att de uppställda målen inte alla kunde uppnås i ett och samma alternativ. Då ansåg man att man måste prioritera. Nu menar både utskottet och regeringen att någon sådan formell prioritering inte behövs. Men jag hävdar att det tyvärr finns konflikter mellan de olika delmålen, vilket regeringen också påpekar. De etappvisa miljömålen är t.ex. konkret preciserade, men de regionalpolitiska eller tillgäng- lighetsfrämjande etappmålen är det inte. Den enda precisering jag kan finna som gäller tillgänglighet t.ex. är att funktionshindrade skall prioriteras. Det kan ju i sig inte anses som speciellt konkret, även om det är en bra inriktning. Regeringen skriver att metoder för att precisera, kvantifiera och följa upp etappmålen inom de olika delmålen bör utvecklas. Frågan är när. Det är nu vi fattar besluten! Vi i Vänsterpartiet vill påpeka att det är viktigt att ta hänsyn till miljömålen i den här processen. De andra delmålen får inte strida mot dem. Det finns nämligen konflikter mellan de olika delmålen för regionalpolitik och tillgänglighet i förhållande till miljömålen. God tillgänglighet kan ju t.ex. åstad- kommas genom att man ger alla individer en egen bil. En omfattande utbyggnad av vägnätet till i princip alla stugor i Sverige skulle troligtvis vara ganska positiv regionalpolitiskt sett, men den skulle förhind- ra, och i princip omöjliggöra, att man når något av de uppsatta miljömålen. Om de olika målen inte är förenliga - vilket skall då uppfyllas i första hand? Riksdagen kan fatta felak- tiga beslut beträffande regional balans, näringslivs- stimulans eller liknande som kan få negativa konsek- venser. Men förmodligen är det inte svårare än att man kan rätta till det hela i efterhand. På den punkten skiljer sig miljömålen från andra mål. Naturlagarna kan nämligen inte ändras med riksdagsbeslut. Har en viss koncentration av luftföroreningar uppstått kan inte riksdagen genom att fatta nya beslut plocka in de utsläpp och föroreningar som finns i vår natur. Därför måste miljömålen komma i första hand. Därför anser också Vänsterpartiet att man måste ställa krav på att miljökonsekvensbeskrivningar skall göras även när man tar hänsyn till de andra delmålen för att de miljö- politiska målen inte skall motverkas. När man tar ut skatter och avgifter på trafik före- slås i propositionen att det skall grundas på ett väl definierat kostnadsansvar som tar hänsyn till de exter- na effekter som trafiken medför. Vi i Vänsterpartiet anser att detta är självklart. Vi har länge arbetat för att de olika trafikslagen skall betala sina egna kostnader. Trots flera beslut om detta i precis den riktningen är principen långt ifrån uppfylld. Frågan är varför. Transportsektorns villkor har under de senaste åren skiljt sig tydligt från de villkor som vård, omsorg och undervisning, dvs. annan offentlig verksamhet, har haft. Där har behoven konsekvent fått anpassa sig till en krympande offentlig ekonomi. Vänsterpartiet anser att i framtiden måste naturligtvis även transport- sektorn och infrastrukturen anpassas efter rådande samhällsekonomi. Regeringen avser att närmare analysera Statens ekonomiska krav på SJ avseende avkastning och soliditet inför budgeten 1999. Det är bra. Jag vill upprepa att Vänsterpartiet vid ett flertal tillfällen har påpekat att det lönsamhetskrav som ligger på SJ leder till kortsiktigt företagsekonomiskt tänkande med ned- skärningar och rationaliseringar som i sin tur leder till osäkerhet både för de anställda och för resenärerna. I och med det försämras också beredskapen t.ex. Verk- samheten drivs inte i första hand för att generera vinst eller tillhandahålla bra service i hela landet. Det är ju det som är det viktiga. SJ måste kunna ta sitt samhäll- sansvar. För att kunna göra det krävs en möjlighet till mer långsiktigt tänkande - en utveckling i stället för en avveckling helt enkelt. Vi i Vänsterpartiet noterar med tillfredsställelse att det faktiskt finns en punkt i betänkandet där regering- en har tagit fasta på vad vi tidigare har krävt, nämli- gen att järnvägen skall ges bättre förutsättningar. Reducerade banavgifter och sänkta kostnader för godstransporter på järnväg innebär att järnvägen ges en möjlighet att konkurrera med andra transportslag på mer rättvisa villkor. Det tycker vi är bra. EG-kommissionen har enligt en redovisning som också finns med i betänkandet presenterat ett åt- gärdsprogram inom transportområdet. Prioriterade områden är enligt programmet liknande de som vi kommer att fastställa här i dag i kammaren. Men kommissionen pekar också på områden som är pro- blematiska och som inte riktigt har tagits upp i betän- kandet, nämligen trängsel, miljöeffekter och olyckor t.ex. Man hävdar att det är överskuggande problem. Slutsatsen i EG-kommissionens betänkande är att samhällsekonomiskt utformade avgifter är en viktig del för att komma till rätta med de här problemen. Hur mycket har den svenska regeringen tagit fasta på EG-kommissionens betänkande i det här fallet? När kommer regeringen med konkreta förslag om avgifter i våra större städer vad gäller trafiken för att motverka trängseleffekter som kan få jättestora kon- sekvenser? När återkommer regeringen med större satsningar på den kollektiva infrastrukturen eller med förslag om förändringar som gäller drivmedel och beskattning? Det är frågor som behöver besvaras här i kammaren i dag. Vänsterpartiet menar att drivmedlen är en grund- bult i trafikpolitiken. Transporter och resor som inte kan betecknas som miljömässigt hållbara måste mins- ka över lag. Användningen av fossila bränslen måste också minska. Vi måste sluta slösa på ändliga resurser och i stället använda förnybara energikällor. Jag tror att vi är eniga om det. Frågan är hur vi skall ta oss dit. Vi i Vänsterpartiet menar att både producenter och konsumenter har fått upp ögonen för de alternativa drivmedlen och att det på marknaden finns alternativ till den nuvarande bensinen eller dieseln som är minst lika attraktiva. Det är bra, men det går för trögt. Vi anser att det är statens uppgift att påskynda utveck- lingen i rätt riktning. Det kan man göra genom att på olika sätt stödja och främja tillverkning, tillgänglighet eller användning av alternativa bränslen. En viktig faktor i sammanhanget är naturligtvis priset på bräns- let i fråga. Det är viktigt av både miljö- och rättvise- skäl att priset på de alternativa bränslena är lågt. Det är anmärkningsvärt att regeringen i det här lä- get bara ansöker om att fortsatt generellt få tillämpa lägre bränsleskatt på biodrivmedel. Är det inte dags att sluta med försöksverksamheten nu? Är det inte dags att utveckla detta på riktigt? Vi vet ju att det fungerar. Frågan är hur berörda näringar skall våga satsa på nya bränslen om det inte finns långsiktiga och tydliga regler och riktlinjer. Jag tycker inte alls att detta är speciellt ointressant att diskutera. Vi har ett ansvar i den här frågan. Den viktigaste faktorn för användningen av bilen som färdmedel är priset. Den faktorn är för de större städernas bilvolym den enda som verkligen påverkar resemönstret. Det finns varken här i betänkandet eller i vårbudgeten några konkreta förslag vad gäller en förändring av prispolitiken eller skattenivån på fossila bränslen. Det här är ganska anmärkningsvärt med tanke på att den kommunikationsutredning som arbetat med frågan har presenterat ett förslag som innebär en ök- ning av bensinpriset med 10 öre, ett förslag som det också fanns en majoritet för. Majoritetens förslag innebär visserligen också en ökad kostnad per mil. Förslaget från majoriteten i Kommunikationskommit- tén innebär i realiteten att bensinpriset sänks om ett antal år, eftersom man räknar med ny teknik, osv. Jag tycker nog ändå att regeringen borde ha lyss- nat litet mer på Kommunikationskommittén, trots att det är valår, för någonstans måste vi börja. Vänsterpartiet har i Kommunikationskommittén förespråkat en kraftig höjning av bensinpriset i syfte att nå våra mål - det är det som är syftet med en pris- politik. Det har också visat sig att Vänsterpartiets förslag, som i utredningens betänkande blivit klassat som "miljöförslaget", är det enda förslag som når upp till de miljömål som Kommunikationskommittén själv har satt upp. Vi använder oss nämligen av tydliga styrmedel för att nå miljömålen, styrmedel som är uppsatta just i syfte att vi skall nå miljömålen. Vill man inte, fru talman, höja det allmänna skatte- trycket kan vi fortsätta prata om skatteväxling, kring vilket det finns en majoritet i kammaren, åtminstone vad gäller den övergripande principen. Fru talman! Till sist vill jag hävda att vi här i kammaren i dag i praktiken är bakbundna. I stället för att för länge sedan ha börjat med att diskutera de övergripande målen, för att sedan fördela pengarna och sist påbörja en upphandling, har vi i praktiken gjort precis tvärtom. När det mesta redan är upphand- lat och pengarna fördelade börjar vi fundera över hur de övergripande målen skall se ut. Det är, fru talman, enligt min mening inte speciellt konstigt om vi förlo- rar i trovärdighet när vi har gett upp det politiska inflytandet över transportpolitiken. 0687114079711 N 2010-01-01 00:00:00 208864 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09116/#anf4