<anforande>
<dok_hangar_id>2348904</dok_hangar_id>
<dok_id>GL09116</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:116 Tisdagen den 2 juni</dok_titel>
<dok_rm>1997/98</dok_rm>
<dok_nummer>116</dok_nummer>
<dok_datum>1998-06-02 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Det allmännas skadeståndsansvar, m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>3B38C053-4559-4EEB-9517-28965528BCCD</anforande_id>
<anforande_nummer>212</anforande_nummer>
<talare>ROLF ÅBJÖRNSSON (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Herr talman! Tack, Tanja! Nu är det inte så att jag
har så mycket att säga i den här sena timmen.
Jag tycker att det här ämnet ganska uttömmande
har debatterats här. Jag skulle möjligen vilja lägga
några principiella synpunkter. Man kanske undrar
varför vi har hamnat i den här positionen.
Ett avgörande skäl är att strikt ansvar egentligen är
en främmande fågel i svensk skadeståndsrätt. Skade-
stånd skall grundas på att någon har begått ett fel eller
en försummelse. Det är alltså i viss mån ett uttryck för
att någonting har varit klandervärt.
Strikt skadestånd infördes på sin tid i sådana si-
tuationer när någon bedrev en utomordentligt farlig
verksamhet och man ville begränsa vederbörandes
aktiviteter så mycket som möjligt. Bedrev någon
aktiviteten och det hände någonting fick denne betala
oberoende av culpa.
Jag har levt mitt trettioåriga liv i rättsväsendet i
princip med den regeln att alla är ansvariga enbart om
de har begått fel eller försummelse, vare sig det är
privata aktörer eller personer som representerar det
allmänna. Jag har egentligen aldrig upplevt att det har
varit något problem med det.
Under senare år har det kommit ett strikt ansvar
vid myndighetsutövning. Jag är inte så alldeles säker
på att jag är odelat positiv till det över huvud taget.
Det har medfört en hel del bekymmer.
Så till det här med den barmhärtige samariten.
Från talarstolen används ordvalet "felaktiga beslut"
och "försummelse". Nu är det inte tal om det. 24-
timmarsregeln är ju den att det är ett korrekt beslut av
myndigheterna. Men det leder inte ända fram till en
fällande dom. Men det behöver inte betyda att det
automatiskt skall utgå skadestånd. Är det ett fel eller
en försummelse skall det vara skadestånd.
Därutöver har man tagit in en regel om att när be-
slutet grundar sig på felaktiga förutsättningar då utgår
skadestånd. Jag är inte så alldeles säker på att vår och
socialdemokraternas inställning i sak skiljer sig så
förfärligt mycket ifrån Bengt Harding Olsons inställ-
ning, som ju ger ett väldigt generöst och trevligt in-
tryck.
Sedan talar Bengt Harding Olson om att han vill
ha en tuff och effektiv jämkningsregel. Det är möjligt
att detta leder till samma resultat. Det är bara det att
med det regelsystemet bygger man in ett administra-
tivt förfarande som är dyrt, besvärligt och krångligt.
Jag anser att regeringen har gjort en rimlig av-
vägning mellan den enskildes intresse och samhällsin-
tresset. Därmed yrkar jag bifall till reservation nr 1
vid mom. 1.
</anforandetext>
<intressent_id>0530361204603</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>209072</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09116/#anf212</protokoll_url_www>
</anforande>
