2348904 GL09116 Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:116 Tisdagen den 2 juni 1997/98 116 1998-06-02 00:00:00 Det allmännas skadeståndsansvar, m.m. 52A80CD4-3251-46F4-A975-46B8218DC388 196 BENGT KRONBLAD (s) s Herr talman! Riksdagen har i dag att behandla det allmänna skadeståndsansvaret. I ett rättssamhälle måste medborgarna vara skyddade mot godtyckliga ingripanden, frihetsberövanden och andra begräns- ningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Vissa inskränkningar måste dock tålas för att tillgodo- se ändamål som vi anser godtagbara i det demokratis- ka samhället. Till dessa begränsningar hör sådant som anses som nödvändigt för att åstadkomma en effektiv brottsbekämpning. Men självklart måste vi även i dessa fall göra en avvägning mellan den enskildes krav på rättssäkerhet och rättstrygghet och alla andra medborgares - och dessutom samhällets krav på ex- empelvis trygghet mot brott. Det är mot den bakgrunden man skall se de regler som finns om det allmänna skadeståndsansvaret. Re- dan i dag gäller att skadeståndsansvaret vid t.ex. myndighetsutövning är mer långtgående när det gäller statens och kommunernas ansvar än det skadestånds- ansvar som andra arbetsgivare har. Redan i dag är det så att den som på grund av misstanke om brott varit häktad under mer än 24 timmar i sträck har rätt till ersättning av staten om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Detta gäller oavsett om det är någon som gjort ett fel eller en försummelse. I dag krävs det dock att frihetsberö- vandet uppenbart varit utan grund. Genom det här beslutet ökar möjligheten för den enskilde att få ersättning när han eller hon varit fri- hetsberövad på felaktiga grunder. Samma sak gäller när den enskilde lidit skada på grund av felaktig in- formation eller felaktiga råd från någon myndighet. Dessutom införs en rätt för en utomstående person som drabbats av skada vid ett polisingripande att kunna få ersättning från staten. Den nya lagen innebär alltså ökade möjligheter för ersättning från staten när någon grips eller anhålls kortvarigt på grund av misstanke om brott om det senare visar sig att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Så låter det inte alltid när man lyssnar på de inlägg som tidigare hållits. Detsamma gäller vid olika omhändertaganden för vård, t.ex. administrativa frihetsberövanden. Det här innebär ett strikt skadeståndsansvar för staten i dessa situationer, alltså ett ansvar som är oberoende av vållandet. Om dessa huvudfrågor råder det i dag enig- het i utskottet. Regeringens förslag gör dock undantag för det strikta ansvaret om det gäller frihetsinskränkning som varit kortare än 24 timmar. Moderaterna, Folkpartiet, Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill emeller- tid att statens strikta skadestånd skall gälla även om frihetsberövandet varat kortare tid än 24 timmar. Det är just kring denna fråga som den verkliga oenigheten finns i utskottet. Vi socialdemokrater anser tillsam- mans med kristdemokraterna att 24-timmarsregeln skall vara kvar. Jag vill därför ägna några minuter åt att tala om varför vi socialdemokrater har kommit fram till att det i varje fall inte nu finns tillräckliga skäl att föreslå en utvidgning av statens strikta ersättningsansvar genom att slopa 24-timmarsregeln. För det första gäller det frågan om balansavväg- ning. Den strikta ansvarsregel som nu föreslås, och som balanseras av en begränsning om 24 timmar, rör fall som är helt korrekt handlagda, dvs. där det finns sannolika skäl att misstänka viss allvarlig brottslighet. För vår del anser vi att det här är en fullt rimlig av- vägning mellan den enskildes intresse och det allmän- nas intresse för att t.ex. bedriva en effektiv brottsbe- kämpning. För det är viktigt att påpeka att i fall då det begåtts fel från myndighetens sida kan skadestånd utges an- tingen genom skadeståndslagens bestämmelser om fel och försummelser vid myndighetsutövande eller ge- nom det nya lagförslaget i den femte paragrafen om rätt till ersättning då beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Och i dessa fall - det skall understrykas - finns ingen begränsning för hur länge frihetsberövandet skall ha varat. För det andra gäller det frågor om att undvika stötande konsekvenser. Ett utökat ersättningsansvar som omfattar även kortvariga frihetsberövanden kan få konsekvenser som framstår som direkt stötande. En inte obetydlig andel av de anhållna släpps i brist på bevis eller rent av för att frihetsberövandet på ett otillbörligt sätt påverkar bevisningen t.ex. genom att påverka vittnen eller målsägande. Exempel på sådana fall är när män misshandlar eller hotar hustrur eller exhustrur. Det är lätt att före- ställa sig att ersättningen till en sådan person, som släpps sedan den drabbade kvinnan dragit tillbaka sitt vittnesmål, kan framstå som direkt stötande. Ett annat exempel på fall där det ofta föreligger bevissvårigheter är mc-relaterad brottslighet. Det förekommer inte sällan att målsäganden och vittnen tar tillbaka sina utsagor och att bevisläget därmed blir sådant att den frihetsberövade måste släppas. Även i ett sådant fall skulle det kunna uppfattas som stötande att staten måste utge ersättning även vid mycket kort- variga frihetsberövanden. Andra exempel kan vara i samband med ingripan- den mot rasistiskt våld och när det gäller ingripanden mot t.ex. fotbollshuliganer. Herr talman! För det tredje gäller det frågan om effektiviteten i brottsbekämpningen eller annorlunda uttryckt att vi önskar åstadkomma så litet negativ inverkan på t.ex. den brottsbekämpande verksamheten som möjligt. Att ett slopande av 24-timmarsregeln skulle påverka den polisiära verksamheten negativt har påtalats i polisens olika remissyttranden över såväl utredningsbetänkandet som utskottets egen remissrunda under beredningen av detta förslag. Det ligger ju närmast i sakens natur att den som efter ett mycket kort frihetsberövande i samband med ett polisingripande vid ett rasistbråk eller upplopp, och som sedan av staten tillerkänns en liten ersättning efter frisläppandet, i medierna kan beskrivas som att det var myndighetens fel. Den som har fått ersättning kan ju också ofta ha anledning att understödja en sådan beskrivning. Det kan vara mycket svårt för myndigheterna att freda sig mot sådana påståenden. Det ligger därför nära till hands att de nämnda omständigheterna kommer att påverka polisens och åklagarnas bedömning i enskilda fall. Därmed riskerar vi på ett olyckligt sätt att minska effektiviteten i brottsbekämpningen. Vi socialdemokrater tycker att det är rimligt att polis och åklagare ges ett visst ut- rymme att använda straffprocessuella tvångsmedel utan att behöva ådra staten skadeståndsansvar. För det fjärde gäller det frågan om ersättningsbe- loppens storlek. Vid mycket korta frihetsberövanden och därmed följande ersättning måste det ju normalt bli fråga om mycket små belopp som skall betalas ut till den skadelidande. Vi tycker att det även här finns en avvägning som talar för en bibehållen 24- timmarsregel. Det är endast de fall där man kan anta att den frihetsberövade verkligen lidit märkbar skada som behöver hanteras och där ersättning skall betala ut. Slutligen och för det femte gäller det kostnadsas- pekten. 24-timmarsregeln begränsar antalet presumti- va ärenden. Tar man bort 24-timmarsregeln kommer naturligtvis kostnaderna att öka. Om 24- timmarsregeln slopas beräknas det totala antalet ären- den som skall hanteras komma att uppgå till ca 13 000. Antalet ersättningsfall kan beräknas öka från i dag ca 500 till ca 3 000. Beräkningar visar att det innebär en ökad ersättningskostnad med ca 2 miljoner kronor årligen och att hanteringskostnaderna beräknas öka med ca 8 ½ miljoner kronor. Också av detta skäl anser vi socialdemokrater att den av regeringen gjorda avvägningen är fullt rimlig. Herr talman! Jag övergår nu till att kommentera reservationerna 2-13. Bengt Harding Olson vill att staten skall ha strikt skadeståndsansvar även vid gri- panden. Som utskottet påpekar finns det skillnader mellan gripande och anhållande som motiverar att man behandlar dem på olika sätt. Det är också enligt vår mening en rimlig avvägning mellan motstående intressen. Om polisarbetet ytterligare försvåras riske- rar vi allmänhetens förtroende för samhällets brotts- bekämpning. Till detta kommer kostnadsaspekterna. Om man som Bengt Harding Olson vill utöka ersätt- ningen till att även omfatta gripanden kan den kost- nadsökningen beräknas bli någonstans mellan 45 och 72 miljoner kronor årligen. När det gäller frågan om hur långt skadestånds- kravet skall sträcka sig vad gäller oriktiga beslut, som tas upp i reservation 3, är det kraven på proportionali- tet och effektivitet som väger tungt för vårt ställnings- tagande. I och med den nya regleringen ger vi utökade möjligheter till ersättning, men utan en viss grad av restriktivitet skulle myndigheternas arbete försvåras i alltför hög grad. I reservation 4 krävs en mer generös jämkningsre- gel. Som utskottet framhåller är den regel som före- slås i regeringens proposition väl avvägd och torde också omfatta sådana situationer som avses i motion L6. I reservation 5 krävs att den nya lagen även bör omfatta ersättning för person- och sakskada. Vi anser för vår del att reglerna om ersättning i dessa samman- hang bör syfta till att kompensera den enskilde med- borgaren för den ekonomiska förlust och det lidande som frihetsinskränkningen har inneburit för denne. Det finns därför inte skäl att utvidga ansvaret till att omfatta även person- och sakskador. Då det gäller reservation 6 angående laglig våldsanvändning anser vi att det inte i detta samman- hang finns sakligt skäl att utvidga skadeståndsansvaret till att omfatta även sådana typer av skador. När det gäller frågan om preskriptionstiden längd, anser vi att övervägande skäl talar för att man behåller den allmänna preskriptionstid som i dag gäller. Av hänsyn till den enskildes rätt tycker vi att man skall vara mycket återhållsam att göra inskränkningar i den allmänna preskriptionstidens längd. Så till reservationerna 8 och 9. I fråga om skade- ståndsansvaret för felaktig myndighetsutövning utvid- gas även i detta fall det allmännas ansvar. En viss begränsning görs genom att det införs ett krav på särskilda skäl. En alltför generös tillämpning av er- sättningsrätten i dessa fall skulle kunna få till följd att myndigheterna vid hot om skadestånd helt avböjer att ge råd och i stället hänvisar den enskilde till att kon- takta privata konsulter för rådgivning. Som regeringen framhåller i propositionen är det klart att det allmänna svarar för den information som ges oberoende av informationslämnarens tjänsteställ- ning eller befattning vid myndigheten. Men det måste ändå framstå som ganska klart för var och en att man har större anledning att förlita sig på den information som man får av en ansvarig handläggare på en myn- dighet än av någon annan person utan ansvar för nå- got särskilt sakområde vid myndigheten. I normalfal- let kan vi också utgå från att detta är uppenbart för den informationssökande allmänheten. Då det gäller reservationerna 10 och 11 har utskot- tet i sak ingen annan uppfattning än att det är angelä- get att reformen följs upp och att beredningsarbetet vad gäller ersättning till följd av ideell skada i sam- band med brott drivs med utgångspunkt i de förslag som kommittén, regeringen och reservanterna uttalat. Men det finns ingen anledning för riksdagen att redan nu föregripa de kommande förslagen. Vad gäller frågan om regressrätt för arbetsgivaren för utgiven sjuklön har riksdagen vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan. I Justitiedepartementet arbetar man nu med direktiv för en utredning om en allmän översyn av reglerna om samordning mellan skadestånd för personskada samt försäkring och andra förmåner med anledning av skadan. Utskottet förutsät- ter att regeringen i samband med utformningen av dessa direktiv beaktar även dessa frågor. När det slutligen gäller frågan om atomansvarig- hetslagens regler om skadeståndsansvar har den frå- gan behandlats av riksdagen 1997. Enligt vad utskot- tet fått veta förbereds en översyn av den s.k. Paris- konventionen som handlar om skadeståndsansvaret för atomskador vid atomolycka. Sverige har under- tecknat konventionen, och vi bör därför avvakta eventuella förändringar i atomansvarighetslagen till dess att översynen av konventionen är genomförd. Herr talman! Jag yrkar med det anförda bifall till reservation 1 och i övriga moment till hemställan i utskottets betänkande samt avslag på reservationerna 2-13. Herr talman! Då denna debatt är den sista innan jag efter 16 år lämnar riksdagsarbetet för att engagera mig i kommunalpolitiskt arbete i Kalmar län vill jag tacka mina utskottskolleger för ett fint samarbete, frejdig debatt och mycket gott kamratskap. Detta gäller också ledamöter i riksdagen utanför detta ut- skott och även de tjänstemän som på ett kraftfullt sätt har berett vårt arbete. Tack så mycket. 0110842257006 N 2010-01-01 00:00:00 209056 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GL09116/#anf196